”Sex förslag för ökad öppenhet”

Informationen i sig var det inget fel på, men tonen var varnande, allvarsam. Utropstecken användes. Ordet ”Obs” likaså. Att varna för den svenska traditionen av transparens ligger i tiden.

Få, om ens någon, talar idag högt om vikten av transparens som motgift till korruption. 2024 infördes 15 (!) nya sekretessparagrafer i offentlighets- och sekretesslagen, enligt en sammanställning av Acta Publica. Flera ytterligare paragrafer skärptes. Inga (!) paragrafer togs bort eller lättades på. Samtidigt tycks antalet registratorer i förhållande till antalet inkomna begäranden av allmänna handlingar ha rasat den senaste tiden.

Trots fler begäranden, blir registratorerna inte fler, snarare tvärtom.

Vi journalister då? Ja, vi blir också färre, samtidigt som hjulen under oss snurrar allt snabbare. Att begära ut handlingar var för bara några år sedan något som de flesta allmänreportrar ägnade sig åt om inte dagligen så på veckobasis. Idag är det ofta en uppgift för ”specialresearchers” eller grävande journalister.

Jag tänker på något Tomas Bresky, som nyligen ledsamt nog gick bort, sa i en intervju redan 2009, när Arbetsförmedlingen trilskades med handlingar.

”Naturligtvis kan man hitta strategier för att gå vidare, till exempel vända sig till politiker, till arbetsmarknadsstyrelsens ledning och på olika sätt skapa opinion kring en sådan här fråga. Samtidigt måste man ställa det hela i relation till vilken arbetsinsats det kräver”, sa han.

Det var för över 15 år sedan. Men det hade lika gärna kunnat vara idag. Det är lätt att bli blind inför förändringar som sker långsamt över tid. Men konsekvensen av den urholkade offentlighetsprincipen är att mer av rapporteringen baseras på budskap som myndigheter och politiker själva vill ha ut. Journalistiken hamnar för ofta ett steg bakom.

Jag vill inte ha en situation där vi journalister tvingar publiken att lita på för dem hemliga källor.Offentliga handlingar är som öppen källkod, som alla kan kontrollera och har tillgång till. Ett självsanerande system som tjänar varje supporter av antikorruption väl. Mängder av journalister sitter på tankar och idéer, både om hur man kan överklaga enskilda ärenden, men också om hur vi som bransch kan göra mer för att bidra till mer öppenhet.

Faktum är att det pågår alldeles för lite lobbying från journalisthåll gentemot politiken. Att enskilda reportrar eller redaktörer ska stå för lobbyingen är vanskligt. Det här handlar om att ägare, koncernledningar och styrelser skulle behöva hugga i mer och angripa ett problem som äter upp journalistiken inifrån. Branschorganisationer, fackförbund och andra intressenter behöver också öka trycket och utöver det förvisso allvarliga problemet med hat och hot mot journalister lägga tid och resurser på att stoppa inskränkningarna i offentlighetsprincipen.

Här är sex förslag, utan inbördes rangordning, som medieföretag, branschorganisationer och pressfrihetsvurmande politiker gärna får fundera över:

• Finansiera en utredning av hur offentlighets- och sekretesslagen kan förbättras, särskilt hanteringen av begäranden av allmänna handlingar.
• Lägg mer krut på att faktiskt påverka politiska partier. Mycket av fokus i dagens diskussioner med politiker ligger på finansiering, vilket är rimligt. Men den nuvarande utvecklingen urholkar god journalistik – vilket gör allmänheten mindre köpvillig när det gäller journalistiska produkter.
• Genomför systematiska tester av myndigheters efterlevnad av offentlighetsprincipen, likt hur Offentlighetsjouren gjort tidigare.
• Inrätta en offentlighetsjurist på de större mediebolagen för att professionalisera överklagandena ytter­ligare och därigenom skapa mer gynnsam praxis.
•  Finansiera ett Offentlighetslyft med utbildning för samtliga kommuner, regioner, myndigheter och offentligägda organ.
• Starta en branschorganisation för registratorer. De borde bli fler eller åtminstone få en starkare röst i hur processerna kring utlämnanden av allmänna handlingar kan bli mer effektiva och enhetliga.