Mediestrategi och spinn går före ideologin

Det är valtider. Då är medierna extra viktiga. De ska fungera som opartiska informationskanaler för väljarna. De ska fungera som kritiska granskare av partier, politiska förslag och enskilda politiker. De ska förmedla initierade kommentarer och diskussioner kring politiken som breddar allmänhetens bild. Den tredje statsmakten ska i valtider helt enkelt ta sin del av ansvaret så att demokratin upprätthålls och allt går rättvist till.

Så hur går det?

Tja, i veckan tog sig Leijongate till nya höjder efter att alla medier högg på det som Jarl Alfredius aldrig högg på under Aktuelltsändningen – att Leijonborg mörkat i dagarna två.

Det som medievärlden spänt väntat på och svettigt letat efter, årets ”valstugereportage”, är ett faktum. Dagens Industri kammade hem valskandalmedaljen i år, medan Expressen gjorde pannkaka av sin.

Man borde känna sig lättad. Medierna sköter sin uppgift. Som det granskas.

Oj, oj, bäst att kolla nätupplagorna var tionde minut. Är Leijonkungen nedlagd ännu? Eller är allt Ulvskogs fel? Det ser ut som om medierna gör sitt jobb. Men varför känns det inte bra?

Det här valet har ofta berättats som en tävling: Vem vinner? Med dramaturgi som från en dokusåpa: Vem ska röstas bort? Själva spänningsmomentet handlar om vem som ska ta makten över Riket, inte om varför. Med opinionsundersökningar i vänsterkryss och på löpsedlar har alla kastat sig in i tävlingen. Som om EMU-valet inte lärde oss någonting om begreppet helt-totalt-missvisande.

Partiernas program har hamnat i skymundan när mediestrategi seglat upp i topp på innelistan. I stället har vältajmade utspel och analyser av de smarta/

osmarta utspelen utgjort dagordningen. Liksom hur väl moderaterna lyckats framställa sig som ett arbetarparti. Hur Persson ser ut som godsherre. Hur klantig hanteringen är av Danielsson. Hur många poäng partiledarna får efter TV-debatter. Hur de reagerar på poängen. Hur Alliansen åker i tunnelbanevagnen.

Kanske har politikergardet och mediekåren helt enkelt tittat för mycket på TV-serien Vita Huset.

De så kallade analyserna handlar inte så mycket om vad som sades utan om hur bra eller dåligt det sades. Visst, några av de politiska partierna har själva ersatt sin idébas med mediestrategi och spin. Parti med ideologi har blivit … ”Ok, den här grejen verkar gå hem i stugorna så vi kör på det.” Två dagar senare … ”Nehej, den gubben gick inte, då kör vi så här i stället.” Det medialt säljande budskapet står i centrum och är förpackningen rätt – så rätt in i medie­maskineriet. Makten är målet och vägen dit går över att sno åt sig maximalt medieutrymme ­ – där man själv sätter agendan.

För även om medierna ”analyserar” så köper de mer än gärna säljande budskap.

Analyserna fungerar som en låtsad distans till nyheter om fastighetsskatt och familjepolitik. För det råder ingen tvekan om att Alliansen har varit överlägset bäst på att ta/få medieutrymmet

innan Leijongapet öppnade sig, visar en undersökning från mediemätningsföretaget Observer. I skymundan hamnar de som inte kan spinna (sossarna har tappat, mp och v har misslyckats, enligt Observer). Och i en gemensam dans svansar medierna kring dem som spinner bäst.

Kanske är det Alliansen. Kanske bidrar den överväldigande majoriteten av borgerliga dagstidningar. Kanske bidrar nyhetshetsen. Kanske är det den i journalistiken inneboende exaltationen över förändring.

Överraskande? Nej. Men är det verkligen så här vi vill att det ska vara? Och om det inte är den journalistiken vi vill ha, varför blir det bara varianter på samma visa varje år?

Som tur är åker hela kultureliten snart till bokmässan och diskuterar yttrandefriheten – den som alla andra har problem med.

Ira Mallik