Gå direkt till textinnehållet

Fler läckage till svenska folket!

Sällan har journalistikens betydelse blivit så tydlig som under kampen om Wikileaks. Vad vi än kan tycka om organisationen och dess grundare kan ingen demokratiskt tänkande människa annat än jubla över den renässans för öppenhet, ja sanning, som vi bevittnat.

Särskilt roligt är det för alla som förtvivlar över allt mer slimmade redaktioner, allt billigare journalistik, allt mindre djup och allt mer tingeltangel.

Inte för att den granskande journalistik som görs skulle hålla låg standard. Inte alls. Men det är just inte kostsamma grävsatsningar som dominerar dagens medier.

Annons Annons

Och så kom då Wikileaks med sitt enorma genombrott! Hur stort det är framgår av de enorma krafter som mobiliserats för att knäcka organisationen. Om någon för bara några veckor sedan sagt att företag som Visa och Mastercard skulle användas i kampen mot Wikileaks eller att banker skulle frysa dess tillgångar hade nog fler än jag skakat på huvudet.

Men att maktens arrogans saknar gränser är en läxa som tydligen måste läras in om och om igen. På den punkten verkar det inte spela någon stor roll om landet ifråga definieras som demokrati eller diktatur. Det är inte precis så att det saknas svenska exempel (som utvisningen av egyptierna) även om de inte når upp i samma omfattning som de amerikanska övergrepp som Wikileaks avslöjat. Ett ohyggligt exempel är videon Collateral Murder som visar hur oskyldiga civila skjuts ner på en gata i Bagdad.

Naturligtvis är det ännu enklare att dölja övergrepp i länder med begränsad eller ingen pressfrihet. Och ännu svårare att vara journalist. Det är lätt att bli maktens förlängda arm i länder som Kirgizistan eller Ukraina. Kanske också i vårt grannland Estland som, läser jag i Svenska Dagbladet, infört en ny medielag med udden mot grävande journalistik. Lagen gör det möjligt att döma ut extremt höga böter för publicering av "felaktigheter". Man kan bara ana vilken ängslig journalistik som det kan leda till.

I väldigt många länder talar egentligen allting emot journalistik som tar sin uppgift på allvar. Det är obegripligt hur många som ändå trotsar rädslan och ger sig in i granskningar som kan sluta hur illa som helst. Och som alldeles för ofta gör det.

Lika märkligt är att så många människor blir så upprörda över missförhållanden att de trots uppenbara risker för sin egen framtid väljer att avslöja dem.

Det finns många som har mycket att tjäna på nya metoder att få fram obekväma fakta och nya sätt att nätverka för att nå ut med dem. Och en del som har väldigt mycket att förlora.

Kriget om Wikileaks är långt ifrån avgjort. Pressen mot organisationen är enorm. Våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange – som självfallet måste få sin rättsliga bedömning – är en sak. Interna slitningar och medarbetare med ifrågasatta agendor är andra. Och var går gränsen för vad som kan offentliggöras? Hur undvika att enskilda uppgiftslämnare kommer till skada?

Det finns massor av frågor som behöver besvaras.

Ändå. Själva grundtanken. Att genom tekniskt avancerade lösningar, som också innefattar stenhårt källskydd, få ut viktig information som granskas och värderas i samarbete med journalister världen över är helt enkelt – strålande.

Kanske klarar Wikileaks utmaningarna. Kanske blir det den nya organisationen Openleaks med delvis andra idéer men med samma grundprincip som tar över staffettpinnen.

Faktum kvarstår. För första gången på väldigt länge har sanningen tagit in en del av maktens försprång.

Fler avsnitt
Fler videos