”SVT:s intervju med Rysslands ambassadör fungerar inte”

SVT:s intervju med Rysslands ambassadör i programmet 30 minuter är mestadels en dragkamp. Det är olika varianter av samma fråga-svar. ”Varför invaderade ni”, frågar intervjuaren Anders Holmberg. ”Det var inte vi, det var de” kan Sergej Beljajevs svar sammanfattas.

Ambassadören gör det till en förljugen seminarieövning i rysk-ukrainska relationer. Intervjuaren hugger av, ställer åter sin fråga. Beljajev byter spår och fyller på med nya lögner. Alltihop upprepas, igen och igen. ”Det där är lögn” säger Holmberg vid ett tillfälle.

Klart det är lögn. Men vad var det för folkbildande, upplysande svar som hade kunnat komma ur den övningen? Och är det verkligen så här journalistik ska bedrivas?

Annons

Anders Holmberg ger själv en utmärkt beskrivning av problemet i senaste programmet av Medierna i Sveriges Radio, tyvärr utan att dra rätt slutsats. Hur tänker han om att så många av Beljajevs lögner passerar utan bemötande i sändning?

”[Det är] svårt att hantera alltför detaljerade sammanhang. […] Ska man gå in i det så går man in i ett kaninhål av olika beskrivningar från min sida och motbeskrivningar från hans sida. […] Man vill ju inte att några lögner över huvud taget ska finnas med. Men det var vi nog ändå beredda på att allt kan man inte plocka upp i direktsändning. Just därför hade vi bestämt oss för att gå igenom den här intervjun efterhand och tala om vad som är sant och inte.”

Det sista greppet, att låta sakkunniga avfärda ambassadörens lögner, är en god tanke men bara som ett sätt att till nöds reparera skadan. Som uttänkt journalistiskt grepp håller det inte. En stor del av de tittare som såg intervjun tar inte del av rättelserna som inte heller täcker allt. Fyra lögner bemöts men åtminstone tre passerar även detta SVT-filter – om utfallet av ett avtal med Janukovytj i februari 2014, om branden i fackföreningshuset i Odessa i maj 2014 och om ett påstått nära förestående fredsavtal på våren 2022. Ytterligare en lögn, om östukrainska regioners påstådda önskan att lämna Ukraina, får delvis medhåll av intervjuaren i sändning.

Slutsatsen är att de journalistiska kunskapsluckorna är för stora men också att direktsänd tv-intervju med en sådan person inte är rätt format för att belysa det här ämnet.

Anders Holmberg drar i Medierna fram en jämförelse. Hade han intervjuat Nazitysklands ambassadör 1942-43 med frågeställningen ”det finns uppgifter om att ni gasar ihjäl människor”, frågar han retoriskt.

Även mitt svar hade varit ja på den frågan. Men den hypotetiska parallellen är falsk. Det är nu inte frågan om att ”det finns uppgifter…”. Intervjun är här inte ett sätt att höra den andra sidan om ett omstritt förhållande. Om man fullföljer Holmbergs resonemang är en mer relevant jämförelse en trettiominutersintervju med en förintelseförnekare, alternativt med någon som förklarar varför Förintelsen var nödvändig.

Direktsänd intervju som instrument för kritisk granskning fungerar inte här, eftersom intervjuaren och den intervjuade följer helt olika spelregler och saknar en yta där deras skilda syften kan mötas. Rysslands ambassadör söker ingens förtroende och försöker inte övertyga eller få över någon på sin sida. Han vill mest så tvivel, skapa osäkerhet, producera ljudklipp från ett etablerat svenskt medium som kan användas i de egna propagandakanalerna, flytta diskussionen till en punkt mellan sanningen och de ryska lögnerna.

Att göra rätt som journalist behöver inte vara svårt. Ofta räcker det att fråga sig själv vad det är man gör i vilket syfte. Mycket tyder på att de programansvariga på SVT aldrig gjorde så.