Krönika

David Isaksson journalist och författare
skicka e-post rss

Så mycket död, så mycket liv!

21 oktober, 2019

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

I en serie oansenliga krönikor från 50-talets början, signerade ”Giraffen”, skriver den unge, självlärde journalisten med en ironisk, men ändå varm ton, om livet i staden Barranquilla.

Giraffens riktiga namn är Gabriel Garcia Marquez – ”Gabo” för alla journalister i Latinamerika. Genom åren blev krönikorna allt fler och när vi nu försöker få plats i knökfulla föreläsningssalar och på workshops är det i hans namn allting utspelar sig.

Att kalla Festival Gabo för magisk är farligt nära gränsen till det patetiska. Men i en tid där medierna kämpar för sin trovärdighet, där multinationella IT-jättar och brutala regimers mördarband hotar den fria pressens överlevnad alltmedan makthavarna filar naglarna, är det inte utan att det känns just magiskt att vara på plats här i Medellin, den mytomspunna staden i Colombia.

För mig är det nitton år sen sist. Då trodde jag att vi skulle bli dödade när ett gäng beväpnade män stormade in i den lokal där vi intervjuade ungdomar. Nu är jag mer orolig för att missa något riktigt bra.

Till Festival Gabo (som drivs av Stiftelsen Gabriel García Márquez) kommer journalister från hela Latinamerika och några få från USA och Europa. Här blandas workshops om hur man framgångsrik driver egna nyhetsbrev med seminarier om etik och fake news.

Om journalistiken är i kris så syns det åtminstone inte här. Tvärtom. På festival Gabo rusar berättelserna mot oss. Här lever grävandet, reportagen, dokumentärfilmerna och datainsamlandet. Och överallt unga journalistelever, de är så många att äldre colombianska kollegor skakar på huvudet och utbrister:

”Vilka galningar som frivilligt söker sig till detta utdöende yrke!”

Det delas förstås ut priser. Påfallande många av vinnarna är kvinnor, särskilt de som skapat datadrivna, interaktiva reportage. En mamma tar emot prisplaketten med bäbisen på den andra armen, en annan tillhör de alternativa, oberoende medierna på Kuba. Hängivet har de jobbat med stora granskningar och reportage, ofta i samarbeten över landsgränser och i många fall med venezolanska journalister i teamen. Här finns så många fantastiska historier som på grund av vår anglosaxiska fixering aldrig når Europa. Det är verkligen en förlust – för oss!

Och överallt är döden närvarande. I de tusentals hemliga gravarna i Mexiko, i de bortglömda emigrantarbetarnas söndertrasade liv, i historierna från inbördeskrigets Colombia. Latinamerikanska journalister är besatta av döden (hittills i år har två colombianska journalister dödats). Men också av livet, av att ge röst åt människor som ingen annars skulle lyssna på, oavsett om de lever på Kuba eller i nedläggningshotade industriorter i amerikanska Mellanvästern. Och de är inte rädda för att låta berättandet ta plats.

Under tiden kämpar de colombianska medierna för sin framtid. Landets äldsta dagstidning El Espectador, som överlevt sprängdåd, mordet på sin chefredaktör och Pablo Escobars terrorvälde, står idag inför ett annat och på många sätt dödligare hot: Facebook och Google.

Hur kommer det att gå? Bryr sig någon? För de styrande är journalistik som vilken annan vara som helst, även om de gärna solar sig i glansen av legendaren.

Gabriel García Márquez var en berättare. Det märks även i artiklarna från 1955 då han utsänd av El Espectador, bevakar det världspolitiska toppmötet I Genève som om det handlade om vilken colombiansk småstad som helst: Eisenhower handlar leksaker till barnbarnen, Eden tar en simtur och schweizarna själva är mer intresserade av hur det går i Tour de France.

Det är som om vi anar början på romanen Hundra år av ensamhet, enligt American Book Review den fjärde bästa inledningsmeningen någonsin, och den roman som skulle ge Márquez Nobelriset:

”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendìa påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen. Macondo var då en by på tjugu hus av lera och vildbambu byggda på stranden av en flod med genomskinligt vatten som störtade ned genom en bädd av blankspolade stenar, vita och enorma som förhistoriska ägg.”

Jag tänker på allt detta när vi sitter där på plaststolarna framför den stora scenen. Det tropiska regnet vräker ned med en sådan kraft att inte ens talarna hör sina egna ord. Några minuter senare är det över. Tyst.

Alldeles nyss har jag träffat den legendariske mediejuristen och utbildaren Azael Carvajal Martinez. Nu lyssnar vi på en av hans tidigare elever, Carlos Mario Correa, och berättelsen – för självklart är det en lång och inte särskilt pratminus-vänlig berättelse – om hur han fick nyheten om att Pablo Escobar hade dödats (inte långt från den plats där vi befinner oss) och hur Carlos Mario Correa, försökte övertyga sina chefer – på en gammaldags telefonledning – att nyheten faktiskt var sann, trots att ingen annan kunde bekräfta den. Ja, ni förstår, det tar sin lilla tid innan han kommer fram till poängen, men som så ofta i Colombia är historien väl värd att lyssna på.

I en andningspaus utbrister en av de andra paneldeltagarna:

– ”Paradiset – det är en radiostudio!”  

Och jag tänker: Så mycket död, så mycket liv!

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies