”Vi journalister förväntas bita ihop”

Journalister arbetar ofta under hård press. Vi jagar deadlines, vi utsätts för hat och hot och vi har ofta osäkra arbetsförhållanden. Vi bevakar protester och demonstrationer som kan bli våldsamma, många arbetar i krigszoner eller under hot i sociala medier och från politiska aktörer.

Arbetsklimatet i många av de länder där Fojo verkar är tufft. Vi arbetar i länder där fientlighet mot medierna består, där hoten är ständiga, där framtiden är osäker och de politiska påtryckningarna fortsätter att öka mitt i geopolitiska spänningar. Överallt handlar det om riktade påhopp och kampanjer från antidemokratiska krafter mot oss journalister, med syfte att tysta kritik och tvinga till självcensur.

Vårt arbete sliter – psykiskt och fysiskt. Det vi på Fojo har lärt oss av arbetet vi har gjort i olika delar av världen är att journalister behöver någon att prata med. I Moldavien var vi med och startade en psykologisk stödlinje för journalister – en satsning som snabbt blev mycket uppskattad. Liknande erfarenheter finns från Montenegro, där det lokala journalistförbundet med vårt stöd började erbjuda psykologhjälp. Där visade det sig att efterfrågan var långt större än väntat. Psykologen som anlitats är ofta fullbokad. Journalister vänder sig dit för att bearbeta effekterna av en arbetsmiljö som präglas av osäkerhet och ständig stress.

Annons

En belarusisk expert på en internationell konferens som Fojo arrangerade i höstas uttryckte det så här: “Om vi inte erbjuder psykologiskt stöd till journalister i exil skulle de bokstavligen gå sönder. Ingen kan uthärda det enorma mentala trycket på egen hand.”

Ändå saknar en majoritet av oss journalister det stöd vi behöver. Något är nämligen speciellt för vår yrkeskategori. Vi journalister förväntas “bita ihop”.

Poliser, brandmän och ambulanspersonal får tillgång till psykologer och kollegialt stöd. Journalister möter också trauma – men sällan samma stöd. Varför inte?

Det är svårt att ens få i gång programmen. Det finns fortfarande stigma kring att vända sig till en psykolog. Många journalister har inte råd att söka hjälp på egen hand, och även om stödprogram erbjuds – från workshops till retreater – är det ofta svårt att övertyga finansiärer om deras betydelse.

Men stöd behöver inte alltid kosta pengar. Kollegialt stöd, eller ”peer support”, kan ha en avgörande effekt. När journalister kan öppna sig för varandra, dela erfarenheter och lyssna aktivt, skapas en kultur där ingen behöver bära bördan ensam. Det kan handla om enkla handlingar som att fråga: “Hur mår du? Kan vi hjälpa dig på något sätt?” eller mer strukturerade stödgrupper där kollegor möts regelbundet för att reflektera och ge varandra råd.

Erfarenheter från Fojos internationella projekt visar att dessa informella stödsystem ofta är lika viktiga som formella psykologtjänster, och att de kan komplettera professionellt stöd på ett sätt som gör verklig skillnad i vardagen.

Journalisten Kibrom Abrehe vid Tigray TV i norra Etiopien berättade vid ett seminarium om stress och trauma, arrangerat i Addis Abeba i augusti, om hur han bland annat filmade människor när de dog och berättade att det var svårt att bära smärtan ensam. “För mig har det hjälpt att tala om det. Jag har kunnat diskutera med mina vänner och arbetskamrater. Alla kan inte lyssna på samma sätt men det är viktigt att berätta. Och när de i sin tur berättar för mig hjälper det mig att reflektera över mitt eget liv.”

Att odla en kultur av ”peer support” är en långsiktig investering i både journalisters välmående och medieorganisationers hållbarhet. Därför har vi under detta år sjösatt en utbildning i Sverige i just ”peer support”, en kurs som leds av en psykolog. Det finns stor kunskap om denna metod eftersom den används för flera andra yrkesgrupper. I kursen har metoden vidareutvecklats till att passa journalister.

Under detta år sjösätter vi också projektet Agile som ska engagera 25 universitet i 13 länder i Asien, Mellanöstern och Afrika. Målet är att få in utbildning om trauma och mental hälsa i journalistutbildningarna. En central del är att deltagarna själva ska vara med och forma kursdesignen inom dessa ämnen.

Journalisterna är mediernas främsta resurs. Demokratin behöver erfarna journalister som orkar stanna i yrket. Och vi måste göra yrket attraktivt för nästa generation. Om journalistiken ska överleva måste vi ta mental hälsa på lika stort allvar som fysisk säkerhet.

Veronika Menjoun, regionansvarig för Europa, Sofie Byrnes Gullberg, internationell projektledare och Annika Hamrud, projektledare hat och hot mot journalister, Medieinstitutet Fojo

Den 2 oktober kommer Fojo tillsammans med ForumCiv ordna ett seminarium om villkoren för journalister i Armenien, Belarus, Moldavien och Ukraina. Det kommer att handla om bland annat journalisters säkerhet och psykisk press i skuggan av krig, förtryck och exil.