Gå direkt till textinnehållet

Vem vill Leijonhufvud skydda?

För att driva en debatt måste det i grunden finnas ett problem som man vill belysa och förändra.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Madeleine Leijonhufvud har pekat på två fall som hon menar visar på ett generellt bekymmer i hur mediebranschen förhåller sig till etik, och hur våra grundlagar är skrivna.
1. Att grundlagsskyddade medier sprider bilden av det satiriska myntet med texten ”Vår horkarl till kung” utan att att någon ansvarig utgivare döms.
2. Att två flickor i 15-årsåldern dömdes i hovrätten för att ha kallat 38 andra flickor för hora på Instagram.

Hon menar att om det funnits någon rättvisa borde de grundlagsskyddade medierna dömts för grovt förtal eftersom det var vad som hände flickorna i Göteborg.  Publiceringarna är ju att betrakta som likvärdiga.
Men om man skärskådar de båda fallen finns det bara en likhet,  nämligen ordet hora. I övrigt skiljer de sig åt på en rad punkter:

  • Myntet av kungen var satir. Trakasserierna på Instagram var i högsta grad verkliga.
  • Kungen är en offentlig person, vilket de två minderåriga personerna inte är.
  • Instagram saknar en ansvarig utgivare, varför åtalet riktas direkt mot flickorna.
  • Ingen, kungen inbegripen, anmälde publiceringarna av horkarls-myntet och JK tog heller inte upp fallet. En polisanmälan för falskmynteri har inkommit till polisen i Mölndal.

Tillbaka till urpsrungsfrågan: har vi då ett problem?
Jag tycker inte det. Jag menar att de grundlagsskyddade medierna tar ett stort ansvar för pressetiken och yttrandefriheten. Självklart testas ibland gränser och fel begås. Men då finns ett fungerande system som reglerar och i fall då förtalsbrott begåtts, döms den ansvarige utgivaren.
Antalet fall där detta sker ökar inte. Antalet fall som Pressens Opinionsnämnd (PON) hanterar ökar inte heller.

Svenska redaktioner avlyssnar inte politikernas eller hovets mobiltelefoner, vi mutar inte tjänstemän för att få ut hemliga uppgifter och vi klär inte ut oss i maskeradkostymer och utger oss för att vara någon annan, så som varit fallet i Storbritannien med hårdare lagstiftning som följd.
Och förutom Instagrammålet är det få fall som lett till åtal eller fällande domar gällande förtal i sociala medier.

Jag tror inte att dagens ungdomar har några bekymmer att förstå skillnaderna mellan sociala medier och ”traditionella” medier, vilket Madeleine Leijonhufvud hävdar. Jag är övertygad om att de allra flesta förstår att en tidning med en ansvarig utgivare inte publicerar lösryckta uppgifter utan att kontrollera om de är sanna eller vem som är upphovsman.

Jag provtryckte mitt resonemang genom en sms-fråga till min 14-åriga dotter, en flitig Instagram-användare. Hon svarade:
”Innan någonting skrivs i en tidning tänker man sig nog för både en och två gånger. Det gör man inte på Insta, där skriver man mer vad man känner för, mer på skämt, typ.”
Jag har svårt att tro att hon är ensam om den uppfattningen.
I så fall återstår bara två frågor: vem hävdar Madeleine ­Leijonhufvud har gjort fel i det här fallet? Och vem är den hon vill skydda genom hårdare lagstiftning, flickorna i Göteborg ­eller kungen?

Fredric Karén
chefredaktör och ansvarig utgivare,
Svenska Dagbladet

Fler videos
Fler avsnitt