Stöd de kurdiska medierna, Alice Bah Kuhnke
Turkiet, dit många svenskar åker på solsemester, har förvandlats till världens största fängelser för journalister och oliktänkande.
Turkiets despotiske och ultranationalistiske president Recep Tayyp Erdogan tolererar inte den minsta kritik mot honom eller hans regim.
Han har nu kontroll av drygt 90 procent av medierna i landet.
Inte nog med det, nyligen ordnade Erdogan så att bolaget Demirören (hans vapendragare) kunde köpa den största turkiska mediekoncernen Doğan, som idkat självcensur sedan militärkuppförsöket för snart två år sedan.
Pris: 1,1 miljarder dollar (9,8 miljarder kronor).
Bortsett från att mångfalden i medierna i princip är eliminerad i kommer just denna jätteaffär att innebära även en stor förlust för demokratin i Turkiet; Doğan var den enda pålitliga källan för presentation av valresultatet i de turkiska valen. När nu Doğan hamnar nu i Erdogans händer är risken för valfusk i president- och parlamentsvalen större än någonsin.
Dessutom har Erdoganvänliga affärsmän tagit över landets två stora bolag som distribuerar tidningar.
Allt detta är knappast något nytt för en svensk tidningsläsare. Men Erdogans hatiska förföljelse av kurdspråkiga eller prokurdiska medier har inte uppmärksammats lika mycket i nyhetstelegrammen. Den turkiska regimen tar kurdiska medier i beslag och frihetsberövar dess personalen – det är vardagsmat sedan militärkuppförsöket 2016.
Att tysta ner den sista kurdiskspråkiga papperstidningen, Azadiya Welat, skapade heller inte några rubriker runt om i världen.
Knappt hade vi smält det tragiska ödet för Azadiya Welat innan nästa onda nyhet nådde oss för några dagar sedan: Den turkiska polisen beslagtog den prokurdiska dagstidningen Özgürlükçü Demokrasi och dess tryckeri Gün Matbaacilik i Istanbul. 24 medarbetare i tidningen och tryckeriet frihetsberövades och anhölls utan förhör igår för ”spridning av terrorpropaganda och medlemskap i väpnad terrororganisation."
Och Erdogans-regim nöjer sig inte ens med att storma och beslagta tryckerier. Det turkiska parlamentet har nu beslutat att den turkiska radio- och TV- myndigheten (RTÜK), i folkmun kallad för censurmyndigheten, även ska granska webbsändningarna i Turkiet.
Allt detta visar att Erdogan vill cementera sin diktatur inför valet 2019. Han misstänker att fria medier skulle leda till ett nederlag i valet.
Den internationella opinionen är inte särskilt högljudd mot Erdogan, vilket betyder att Erdogan kan fortsätta att tysta kritiska röster.
Internationella Journalistfederationen (IFJ), Internationella PEN, Reportrar utan gränser och Internationella pressinsitutet har fördömt Erdogans senaste tillslag mot medier, men det räcker inte.
Vad som krävs är att FN, EU, stormakter och enskilda EU-stater fördömer Erdogans hatiska krig mot medierna.
För oss är det en gåta att varken Sveriges kultur- och medieminister Alice Bah Kuhnke eller utrikesminister Margot Wallström, som två år sedan krävde ett FN-sändebud för journalister,sagt ett ord om Erdogans förföljelse av kurdiska och turkiska medier.
Hur länge ska den svenska regeringen vara tyst inför den hemska medieutvecklingen i EU-kandidatlandet Turkiet?
KURDO BAKSI, journalist och författare
MURAT KUSEYRI, svensk-turkisk journalist
