Sakfel på rad i ”väldokumenterad” artikel

Mattias Göranssons artikel har fått allt mer uppmärksamhet i debattprogram och på debattscener. Jag är en av dem som Göransson kritiserat. Som nyhetsreporter ägnar jag mig åt att ta fram fakta inom mitt specialområde säkerhetspolitik. Jag är inte kulturskribent eller debattör. Därför har jag tre gånger tackat nej till att bemöta Göranssons påståenden i olika publika sammanhang. Men när Göransson nominerats till "Årets Journalist" anser jag att tiden är inne för att även hans arbetsmetodik granskas.

Nomineringen av Göranssons artikel motiveras med orden:

"För att han – i ett väldokumenterat och välskrivet reportage – metodiskt avslöjar hur försvar och medier tecknar en bild av Ryssland som den lede fi. Mattias Göransson vill kasta nytt ljus över en krigisk samhällsdebatt".

Annons

Göransson driver i sin långa artikel "Den svenska trollfabriken" tesen att myndigheterna och "journalistkåren" överdriver det ryska militära hotet mot Sverige. Som försvars- och säkerhetspolitisk reporter på heltid under 27 år, först på Svenska Dagbladet och nu på Dagens Nyheter, är jag en av Göranssons främsta måltavlor.

Men även andra journalister får en släng av sleven. Efter att ha raljerat över en av mina texter skriver Göransson: "Och småtrollen i resten av Mediesverige hakade på, som vanligt."

Naturligtvis ska journalistkåren kunna granskas kritiskt – även min egen verksamhet. Alla kan vi göra misstag. Men att beskriva svenska medier som "trollfabrik" och kalla svenska journalister – som arbetar seriöst med öppet visir och enligt våra etiska regler – för "småtroll" är faktiskt en grov förolämpning. Vad en trollfabrik är vet vi genom reportage från S:t Petersburg: anonyma betalda propagandister som under falska identiteter systematiskt infiltrerar sociala medier. Med olika alias fejkar de i industriell skala debatter, sprider lögner, söker så split och splittring, förföljer personer och undergräver förtroendet för politiker, regeringar, myndigheter, debattörer och journalister.

Göransson kritiserar både myndigheter och medier för att överdriva hotet från Ryssland. Trots det sade han i SVT Opinion 29 september: "Jag är inte intresserad av säkerhetspolitiken och de frågorna – jag är intresserad av källkritik". (24 minuter in i programmet).

I den nominerade artikeln understryker Göransson att "källkritikens elementa" är att söka så många källor som möjligt. "Endast då kan man genomskåda de betydelseglidningar och det vaga språk som kännetecknar falsarier."

Dessvärre lever Göransson inte själv upp till sina höga ideal. Den nominerade artikeln uppfyller inte elementära krav på källkritik. Jag lämnar Göranssons syn på Ryssland och svenska myndigheter därhän och inskränker mig till Göranssons granskning av undertecknads journalistik.

Mina artiklar bygger på noggranna kontroller – fakta som har dubbel- eller trippelkontrollerats med källor, som granskats av arbetsledare och godkänts av utgivare. DN publicerar aldrig en nyhetsartikel baserat på gissningar eller tyckanden. Skillnaden jämfört med Mattias Göransson är uppenbar: han tycker, han gissar, han sitter hemma och anser saker – och struntar i fakta som inte passar hans teser. Jag ska ge tre exempel på detta.

1. Under ubåtsspaningen 2014 avslöjade jag i SvD att insatsen föregåtts av radiotrafik: nödsamtal och krypterad radiotrafik mellan Stockholms skärgård och Kaliningrad. En vecka senare blev denna nyhet ifrågasatt i en artikel i DN. Göransson påstår i den nu den nominerade artikeln:

"Svenska Dagbladets chefredaktör tog sin reporter i offentligt försvar, med argument som i princip stannade vid att Holmström var rutinerad och prisbelönt".

Detta är inte korrekt. Fakta är att SvD:s chefredaktör Fredric Karén sade offentligt att det inte fanns några skäl att misstro uppgifterna. Han motiverade publiceringen utförligt med en rad sakskäl:

"Vi kan självklart inte gå in på detaljer om våra källor eftersom dessa omfattas av grundlagens meddelarskydd. Men vi vill betona att det fanns andra uppgifter i vårt material som vi valde att inte publicera och som även de stärkte oss i bedömningen att uppgifterna är trovärdiga, säger Fredric Karén och tillägger:

– Vår säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström har gång på gång gjort viktiga avslöjanden kring försvaret. Hans höga trovärdighet bygger på djupa kunskaper som gett honom ett unikt kontaktnät. Uppgifter av den här karaktären omfattas av hög sekretess och är kända endast av ett fåtal. Man kan också notera att Försvarsmakten officiellt varken velat dementera eller bekräfta uppgifterna, säger Fredric Karén."

Karéns hänvisning till meddelarskydd av ett fåtal källor var ingen undanflykt utan hade en ytterst allvarlig bakgrund. Året innan anmälde Försvarsmakten SvD till Säkerhetspolisen och åklagaren för säkerhetsmål ("spionåklagaren") för brott mot rikets säkerhet. Orsaken var att jag avslöjat "ryska påsken" då ryska bombplan övade simulerade anfall mot Sverige. Artiklarna friades till slut av Justitiekanslern med hänvisning till yttrande- och tryckfriheten.

Detta känner Göransson väl till eftersom jag i mejl både 2015 och 2016 förklarat detta för honom och även sänt honom Karéns motivering och JK:s utslag. Men han förbigår detta med tystnad. Troligen därför att Försvarsmaktens anmälan av SvD till Säpo inte passar in i Göranssons bild av en symbios mellan myndigheterna och medierna.

Istället präglas Göranssons hantering av Fredric Karéns svar av just sådana "betydelseglidningar och det vaga språk som kännetecknar falsarier" som Göransson själv varnat för. Han skapar ett eget falsarium, när han förminskar Karéns publiceringsbeslut till "att Holmström var rutinerad och prisbelönt". Se länk: http://www.svd.se/inga-skal-att-misstro-de-uppgifter-vi-fick

2. Min första nyhet som anställd på DN 2015 var att försvaret genomförde ubåtsspaningar i Stockholms inlopp hösten 2014. Detta var okänt och en nyhet. Försvarsmakten avskrev dock senare ett foto av en misstänkt observation som en vit plastbåt, vilket Göransson tagit fasta på. DN lade ned omfattande resurser på att utreda vad som hänt. Vi genomförde rekonstruktioner på plats med både plastbåten och en svensk ubåt och talade med fem vittnen (inte fyra som Göransson skriver) som vidhöll att de sett en misstänkt ubåt. Göransson kritiserade DN:s publicering redan våren 2015 och skriver: "När radioprogrammet Medierna uppmärksammade saken ville Holmström inte vara med."

Detta är osant. Jag och chefredaktör Peter Wolodarski intervjuades utförligt av Medierna och redovisade DN:s arbetsmetodik. En kortare version av intervjun med mig sändes den 6 juni 2015 – till på köpet i samma inslag som Mattias Göransson själv medverkade i. Det finns dokumenterat på SR Play och jag hörs 30 minuter 10 sekunder in i programmet.

3. Den 11 juni 2016 kom Eko-redaktionen med nya uppgifter om de första ubåtsspaningarna hösten 2014. Försvarets viktigaste bevis för intrång hade fallit. Dessutom fanns uppgifter om att tysk ubåt kränkt Sverige vid en ny kränkning våren 2015, enligt Ekot. Även DN uppmärksammade Ekots uppgifter och Göransson slår fast hur detta gick till:

"För DN-läsarna presenterades saken annorlunda. Mikael Holmström tog till den oortodoxa metoden att intervjua sig själv. Ekots nyhet sammanfattades i en mening, och därefter ställde han fyra frågor där svarens kärna var att de nya uppgifterna saknade betydelse."

Det är ett falskt påstående och dessutom en missvisande beskrivning. Så går det för det första inte till på en stor redaktion. Jag var på tjänsteresa på annan ort då jag blev uppringd av tjänstgörande webbredaktör på dn.se som reagerat på Ekots nyhet. Webbredaktören ställde raka frågor till mig som jag besvarade. De publicerades även i pappers-DN 12 juni: "Fyra frågor. Ubåtsjakten i Stockholms skärgård. Naturligtvis pinsamt att myndigheterna tog fel" (DN 12 juni 2016). Detta var varken något beslut av mig eller "oortodoxt". Det är en vanlig och beprövad lösning att DN frågar tidningens specialreportrar vid snabba nyhetshändelser.

För det andra finns det en orsak till att DN:s rapportering var annorlunda än Ekots. Som specialreporter visste jag sannolikt litet mer än vad Ekot redovisat om beläggen för en kränkning hösten 2014. Den andra kränkningen våren 2015 var jag den förste att avslöja. Jag hade genom egna källor kunskap om hur den observationen gick till. Därför var jag skeptisk till Ekots slutsats att det på grundval av den gått att fastställa inkräktarens nationalitet. Jag tillämpade alltså just sådan källkritik som Göransson efterlyser.

Allt detta kunde Göransson fått reda på om han frågat också om detta när han mejlade mig ett batteri av frågor fyra dagar efter Ekots nyhet. Istället framför han falska påståenden.

Det står naturligtvis Göransson fritt att kritisera andra medier för ensidighet. Men medan Göransson klandrar andra för bristande källkritik har han, som jag visat, presterat 1. Falsarium 2. Osanning och 3. Falska påståenden.

Men det finns en fjärde, än allvarligare, brist i den nominerade artikeln. God kvalitetsjournalistik präglas av att ärligt låta båda sidor komma till tals. Och gärna då redovisa "andra sidans" bästa argument för läsaren.

Göransson har i flera mejl till mig under 2015 och 2016 ställt närmare 30 olika frågor om en rad artiklar jag skrivit. Eftersom jag arbetar seriöst har jag lagt ner betydande tid på att svara honom så långt det varit möjligt (mejl från mig till Göransson 29 april 2015 och ett nytt svarsmejl från mig 29 juni 2016 på flera A-4-sidor).

Tyvärr tvingas jag konstatera att Göransson inte redovisar svar från mig som motsäger hans teser. T ex att man som undersökande journalist inte kan alltid kan publicera allt man får fram, eller ange alla källor öppet. Dessa argument redovisar Göransson inte alls i Filter, utan söker istället misstänkliggöra mig.

Göransson agerar på ren svenska ohederligt. Det är trist, eftersom frågorna han väcker är allvarliga och hade förtjänat en seriös behandling.

Syftet med Tidskriftspriset är enligt Sveriges Tidskrifters hemsida att verka "för en hög kvalitet genom att premiera goda förebilder". Som jag visat brister artikeln "Den svenska trollfabriken" i kvalitet i flera avseenden. Göranssons arbetsmetoder utgör knappast en "förebild" som bör premieras.

Mikael Holmström
säkerhetspolitisk reporter i Svenska Dagbladet 1989-2014 och i Dagens Nyheter 2015-

Läs Mattias Göranssons svar här.