”Övertro till objektivitet kan bidra till att legitimera folkmord”
DEBATT De svenska mediehusens övertro till objektivitet och opartiskhet kan mycket väl bidra till att legitimera Israels folkmord i Gaza och göra journalister till nyttiga idioter, skriver journalisten och författaren Ulrika Nandra.
Jag är en av de många journalister och författare som skrivit under ett uppmärksammat upprop (Expressen 30/7) om att mediebevakningen av Gaza har visat en undermålig journalistik, och att bristerna kan ha bidragit till att legitimera folkmord. I uppropet ställdes krav på Israel att släppa in utländska journalister och inte döda palestinska journalister samt krav på svenska mediehus att sätta större press på Israel. Men efterspelet och de reaktioner som kommit på uppropet visar att något skaver i den svenska journalistiken. Livliga interna diskussioner på redaktionerna om lämpligheten att delta i uppropet har förekommit. Och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har nu beslutat att de medarbetare som skrivit på uppropet inte längre ska bevaka kriget i Gaza. Svenska Dagbladet går på samma linje när redaktionschefen Erik Hedtjärn (SvD 11/8) skriver att uppropet är oförenligt med journalistisk trovärdighet och kraven på saklighet och balans. Underförstått att opartiskheten och objektiviteten hotas. SvD har också intervjuat journalister som ångrat att de skrivit på, särskilt formuleringen om hur mediebevakningen kan ha bidragit till att legitimera folkmord. En människa kan förstås alltid ändra sig, men det är i sammanhanget värt att framhålla hur svårt det kan vara även på redaktioner att gå motströms.
Såväl kritiken av mediebevakningen som splittringen inom och mellan mediehusen visar att något skaver rätt rejält i journalistkåren och visar på behovet av att problematisera objektiviteten, en diskussion som i Sverige så gott som lyser med sin frånvaro. Men i den amerikanska tidskriften Columbia Journalism Review, som ges ut av Columbia University med syfte att granska journalistiken ställs frågan i julinumret: Är objektiviteten fortfarande eftersträvansvärd och bör journalister ompröva de etiska fördelarna med objektivitet och i så fall hur? (CJR, 07/25). I artikeln citeras bland andra Jay Rosen, docent i journalistik vid New York University, som skrivit att objektiviteten har en oförtjänt auktoritet. I praktiken har objektivitet kommit att innebära att den ena sidan säger något och sedan säger den andra sidan något. Det är en förenklad praxis av objektivitet och frågan är om begreppet alls hör hemma i modern journalistik. Att gräva, källgranska och skildra leder alltid till en uppfattning och ståndpunkt i en fråga hos journalisten och minskar inte trovärdigheten, det kan tvärtom stärka den, menar Rosen. Att ta en neutral ståndpunkt kan leda till ”ovanor” i journalistkåren som han kallar det, som att du som journalist tar som tecken på att du gjort rätt i att låta båda sidor komma till tals, medan du i själva verket kan göra helt fel. I CJR illustreras problemet med exemplet att en journalist aldrig skulle söka balans i en intervju med ett barn som utsatts för ett sexuellt övergrepp. Vetenskaplig objektivitet är en sak, journalistik är INTE vetenskap.
Objektiviteten bör precis som alla andra journalistiska metoder användas med ett öppet sinne, är det här alltid den bästa metoden? Den journalistiska verktygslådan innebär att också förhålla sig kritisk till sina egna metoder. Journalisten har till och med den förmånliga yrkesrollen att få lov att använda sig av alla sinnen och tolkningar för att göra skeenden begripliga, ur det kommer många fantastiska reportage. Att tro att journalisten är befriad från ståndpunkter och frikopplad från en social ordning är både ett tekniskt och banalt sätt att se på tillvaron. I stället bör varje journalist fråga sig vems sociala ordning man upprätthåller i uppdraget att göra skeenden begripliga. Vad gäller att underteckna att mediebevakningen av Gaza varit undermålig och att samtidigt behålla journalistisk integritet är inte en motsägelse, utan en olycklig sammanblandning av begrepp. Vad är journalistisk integritet om inte att ansvarsfullt reflektera över rätt och fel och rimligheten?
Vi är människor och därmed moraliska varelser med språk, grundat på kultur och historia som ger oss vår blick på hur vi uppfattar och tolkar verkligheten. Om inte detta vore av någon betydelse är det rimligt att ställa sig frågan om varför redaktioner efterfrågar reportrar med olika bakgrund med syftet att få en större mångfald på redaktionerna? Att arbeta sakligt och metodiskt är en sak, att vara opartisk är inte möjligt och frågan är om det ens är eftersträvansvärt.
Det kan i stället vara så att det finns en ny väg i vardande för journalistiken, en som stärker journalistisk trovärdighet, som att faktiskt utgå från sina utgångspunkter, dela sin subjektiva tolkning och skapa frågeställningar ihop med sakligheten – ett transparent arbetssätt där till exempel kriget i Gaza skulle skildras genom det subjektiva och denna komplexa historia av kolonialisering och ockupation i stället för att nöja sig med att båda sidor kommer till tals i ett slags skenbart neutralt agendasättande.
Motsatsen är också möjlig, som New York Times-journalisten Peter Baker, mångårig Vita huset-korrespondent som 2020 uppgav att han till och med gett upp sin rösträtt i politiska val för att behålla trovärdigheten och objektiviteten. Något som jag skulle tro att få är beredda att göra.
Journalistiken utmanas. Allt fler yngre journalister uttrycker till och med att objektiviteten står i vägen och till skillnad från äldre kollegor är de inte främmande för att använda ståndpunkter, säger en redaktör vid San Fransisco Journal till tidskriften CJR. När flera stora mediehus nu beslutat att inte låta de journalister som skrivit på uppropet fortsätta bevaka Gaza är det en villfarelse att tro att det handlar om journalistisk integritet. Det kan inte ses som något annat än ett försök att tysta dem som utmanar en ordning vi vant oss vid och det riskerar att hämma journalister som redan känner oro och osäkerhet inför att bevaka Israels krig i Gaza.
Journalistik är ett hantverk vi alla ska vara rädda om, även om alla de utövare som vågar gå sin egen väg, i Gaza eller i svenska mediehus. Journalistiska metoder får aldrig bli statiska och de är aldrig historielösa, de behöver ständigt ses över och ifrågasättas, och det är väl just det som är journalistikens huvudådra.
Jag blev journalist för att jag får och förväntas tänka fritt och självständigt, förstå mitt ansvar jag har som skildrare, aldrig bli en nyttig idiot, eller by-stander, gömd bakom balans och opartiskhet som verktyg huggna i sten och därmed riskera att legitimera folkmord.
Två personer jag mött privat och som journalist påminner mig om journalistikens möjligheter och begränsningar; min palestinska väns far som drömde om att få odla ett olivträd i ett fritt Palestina, och min judiska vän och förintelseöverlevare jag intervjuade som senare blev min vän. Ingen av dem är längre i livet, men minnena av dem båda gör mig än mer övertygad om att när den enes frihet vilar på en annans ofrihet finns ingen frihet. Det leder mig framåt som journalist, om det anses stå i vägen för journalistisk integritet är det upp till mig att bevisa motsatsen.
Ulrika Nandra, journalist och författare
Hej Ulrika.
Jag saknar din vision av rapporteringen om Gaza så som du skulle vilja att den såg ut. Vad saknar du? Hur ska din version av en journalistiskt hederlig bevakning se ut?
Vänligast,
Markus
Hej Marcus!
Många innan mig har lyft fram och poängterat vad som saknats och vad som kan ses som ett misslyckande i den svenska journalistiken överlag men jag ska ge några av just mina tankar men jag inser att det inte går att få fram allt här och risken är att jag inte kan hålla det kort.
Men det är uppenbart att Israel fått ett stort genomslag med sitt narrativ om skälet till sitt krig och den krigföring man för. Ofta hörs att just Israel-Palestina-“konflikten är komplex”, men det är ett konstaterande som ofta tillåts svepa förbi. Är det någon konflikt som INTE är komplex? Det pågår många andra långvariga konflikthärdar i världen som skulle säga samma sak om den konflikt de befinner sig i. Om andra kallar en konflikt är en sak, men att journalister kallar den komplex är förvånande eftersom uppdraget är att begripliggöra. Vad är det som är komplext egentligen? I alla konflikter finns element av historia, etnicitet, geopolitik med mera. Ett mer rätt ordval vore, “känslig” för det är bara så det går att förstå att flera journalister endast anonymt vågat kritisera en del upprop som kommit om journalistiken.
Konflikten mellan Israel och Palestina är lång och asymmetrisk, även krigföringen är asymmetrisk och Israel är sedan länge en ockupationsmakt. Men i språkvalet , skildringar och i journalistens uppdrag att begripliggöra syns inte detta i medier överlag och denna “komplicerade konflikt” har sedan länge även delat de inrikespolitiska lägren, och här finns också sannolikt en del svar på varför journalistiken har de brister många påpekat. Det finns tex en rad exempel på meningar som borde ha slagits hål på för längesen, som “Det var Hamas som startade det här den 7 oktober”, och “Israel har rätt att försvara sig” men det här är inte ett försvarskrig. Kriget i Ukraina är ett försvarskrig. Den påläste vet att det som började den 7 oktober var en hämndattack från Israel efter Hamas attack och gisslantagning. Men att Israels krigföring handlar om helt andra saker än att frita gisslan har länge varit uppenbart, och “försvarsnarrativet” borde ha kunnat ifrågasättas långt tidigare. Att ha laglig rätt att försvara sig är en sak, det vi sett och ser är en ursinnig hämnd och alla tecken på en helt annan plan. Civilbefolkningen (inkl journalister) är nu både mål och verktyg. Att komma åt Hamas är inte heller möjligt med den här sortens krigföring och det går att med fog ifrågasätta på vilket sätt en krigföring alls kan försvaga Hamas.
Jag har kanske en vision där krigsjournalistiken oavsett konflikt i varje vinkel tar det civilrättsliga perspektivet, något annat riskerar i varje krig bli megafonartat och om just den här konflikten är komplex, måste även journalisten fråga sig, vem har ägt narrativet om konflikten, vem har mest makt och stöd och varför, är den judiska existensen så hotad som regeringen Netanyahu menar, (många ifrågasätter just det) för det glöms bort ibland att det är ur det narrativet det hämtas ett berättigande och leigitimerande av kriget.
I det journalistiska uppdraget får det inte finnas ett tillbakahållande med rädsla för att trampa fel. Om journalister av olika skäl håller tillbaka och inte ställer rimliga, obekväma, ifrågasättande frågor man kan vänta sig till stridande part eller en proxy är något på allvar fel. Israel är folkmordsanklagad vilket borde återkomma i stort sett i varje inslag, nyhetskonsumenten måste få en kontext. Är det verkligen rimligt att låta Israels ambassadör eller IDF ge intervjuer där agendan är så given, jag är beredd att gå så långt att inte alls höra de stridande parterna tills det nått ett annat läge, fram tills dess är det helt andra parter som kan höras, civilbefolkningen, organisationer på plats, avhoppare från båda sidor, journalister på plats med mera. Som jag också skriver i min text ser jag även ett värde i att journalisten använder sig av sina egna ståndpunkter. Rent konkret kan man tänka sig exemplet: “Jag anser att det här kriget har en annan plan och riktar sig mot civila och och väcker bestörtning hos mig” – det är inte särskilt kontroversiellt att ha det som en tydlig utgångspunkt. I tex en intervju med Israels ambassadör så iklär jag mig det civilrättsligas förlängda arm och den intervjuade kan blottas eftersom både ståndpunkten och argumentationen blir tydliga för nyhetskonsumenten.
Det har gått så långt att det går att tala om moralisk plikt och var journalisten ser sig själv i förhållande till det i sin bevakning. Vad är det som gör att detta krig kan fortgå, att det om igen konstateras från världssamfundet att det pågår en medveten svält , men inte mycket händer och man måste se tillbaka på hur är det möjligt att det har kunnat gå så här långt? Här har medier en viktig diskussion att föra självkritiskt men också se framåt. Jag saknar frågor som jag tycker ofta är hjälpsamma för att komma vidare, tex fråga sig vilka frågor har ännu INTE ställts, och varför? Är det något vi missar, finns det fler agendor? Om igen har vi hört politiker och andra svara med många konstateranden runt lidandet men inget utkrävande av ansvar, handling, en aktion, ett aktivt beslut som kan leda kriget i en annan riktning för de civila.
Rapporteringen har fastnat i ett återgivande där de reportrar som kommer nära måste kunna använda sig av sin fulla bredd av kompetens, moralisk plikt och ett öppet sinne som talar om, om den journalistiska metoden inte räcker till, och ståndpunkter och lita på att det sker sakligt med gott omdöme. Jag tänker vidare att problemet och möjligen lösningarna ligger i såväl metod som det innehållsmässiga, men också hur det digitala medielandskapet är formerat. Det är nästintill omöjligt för en nyhetskonsument att bilda sig en helhetsuppfattning, det kan i sig ha bidragit till både senfärdighet och brist på handlingskraftighet hos omvärlden som bevittnar ett folkmord i realtid.
Tänk om folk skrek sig lika hesa om de miljoner människor som dör av svält i Sudan tex. Detta krig har blivit någon slags titta vad god jag är grej, som att det inte finns andra konflikter där människor lider enorma förluster som det inte rapporteras något om överhuvudtaget. Jag köper inte narrativ från folk som påstår att Palestina-Israel konflikten skulle vara viktigare än någon annan konflikt, och det värsta som någonsin hänt, eller som att fler inte dör i andra krig. Faktum är att detta krig verkar vara det enda som får ta plats, när toppade svälten i Sudan en sajt senast? Det är alltså okej att vissa människor lider men inte andra, så på vilket sätt är man då bättre än tex Israel? Dubbelmoral
svar till “Så less”: Jag vet inte om du vill ha en replik från just mig men jag kan bara hålla med om att det är många konflikter som inte får plats och helt klart Sudan vilket jag även påpekat i andra sammanhang. Det är helt klart så att en del konflikter får större utrymme av geopolitiska skäl som i sin tur skapar en bild av världen och narrativ med mera. Jag tänker att dina frågor bör ställas direkt till utrikescheferna. Sen finns det ju en skala i allt lidande och de flesta frivilligorganisationer är eniga om att Gaza just nu är världens farligaste plats att vara barn på men att mäta lidande är ju alltid svårt.
Hej Ulrika,
Tack för att du tog dig tid att svara.
Jag har nu läst igenom noga vad du har skrivit både i debattartikeln och i svaren därunder. Den röda tråden är att saken är enkel: Israels krig är oprovocerat, fritt och självständigt tänkande journalister är tystade, det finns ett ockuperat Palestina, vid varje omnämnande av kriget ska kontexten med, saken är hur klar som helst, folkmordet på araber är ett faktum.
Vid kongressförhören i USA tillfrågades tre rektorer av de mest prestigefyllda universiteten i landet: ”Är det förenligt med era lärosätts stadgar att uppmana till utrotande av judar?”. Svaret var ”det beror på kontexten”.
Vet du vad? Jag håller med dig i en sak – det fattas kontext. För som du säger, det började inte den 7 oktober 2023 i Gaza. Det började i Alexandria i Egypten åren 38 och 66. Det har nu pågått i nästan 2000 år och det är verkligen asymmetriskt. Ett bra exempel på denna asymmetri i modern tid hittar vi i Paris 1980. En bomb planterad av PLO utanför en synagoga går av i förtid och i stället för de bedjande dödar några förbigående. ”Målet var judarna”, sa Frankrikes dåvarande statsminister, ”men det var oskyldiga som dog”. De oskyldiga mot judarna, ett tvåtusenårigt asymmetriskt krig.
Och nu har vi en ny front i detta krig. Du vill ha kontext? Det vill jag också. Hur gick vi från ”Palestina är ett sionistiskt påhitt” (Awni Abd al-Hadi, generalsekreterare i Arab Higher Committee) till ”From the river to the see Arab Palestine will be free” (valfri deltagare i en anti-israelisk marsch, iklädd en sjal från Irak, som populariserades av en egyptier) på knappa 90 år? Varför, om det finns en arabisk stat som heter Palestina – och drygt 140 länder anser att det är så – ställs denna stat inte till ansvar för att ha gått i krig mot Israel den 7 oktober 2023 trots alla underskrivna avtal? Det skrivs mycket om att Israel har ingen plan för vad som ska hända med Gaza efter kriget. Vad eller vem stoppar dig att skriva att Palestina har redan en plan för dagen efter befrielsen; de israeliska judarna ska till olika delar dödas, fördrivas eller förslavas. ”Vår rena al-Quds gator ska inte besudlas av smutsiga judiska fötter”, som president Abbas älskar att säga.
Innan insändarredaktören här tappar tålamodet med mig, ett sista exempel på omvärldens hyckleri.
Nawaf Abdallah Salam är libanes. Libanon deltog i överfallet på Israel 1948, har inget fredsavtal med och erkänner inte landets existens. Fram till 2018 representerade Salam sitt land i FN, där han röstade mot Israel över 200 gånger. 2025 blev han statsminister i Libanon och enligt hans uttalanden är all normalisering med Israel utesluten. Vad gjorde Salam åren dessemellan? Jo, han gick över till den internationella domstolen i Haag (ICJ) där han först som ledamot och sedan som ordförande opartiskt och objektivt skulle överväga om Israel begår folkmord. Och här hittar vi en perfekt ironisk båge från början av mitt inlägg. Nawaf Abdallah Salam fick sin juridiska utbildning vid Harvard, där frågan om uppmaning till förintelse av judar avgörs av kontexten.
Så kan det gå.