”Övertro till objektivitet kan bidra till att legitimera folkmord”

Jag är en av de många journalister och författare som skrivit under ett uppmärksammat upprop (Expressen 30/7) om att mediebevakningen av Gaza har visat en undermålig journalistik, och att bristerna kan ha bidragit till att legitimera folkmord. I uppropet ställdes krav på Israel att släppa in utländska journalister och inte döda palestinska journalister samt krav på svenska mediehus att sätta större press på Israel. Men efterspelet och de reaktioner som kommit på uppropet visar att något skaver i den svenska journalistiken. Livliga interna diskussioner på redaktionerna om lämpligheten att delta i uppropet har förekommit. Och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har nu beslutat att de medarbetare som skrivit på uppropet inte längre ska bevaka kriget i Gaza. Svenska Dagbladet går på samma linje när redaktionschefen Erik Hedtjärn (SvD 11/8) skriver att uppropet är oförenligt med journalistisk trovärdighet och kraven på saklighet och balans. Underförstått att opartiskheten och objektiviteten hotas. SvD har också intervjuat journalister som ångrat att de skrivit på, särskilt formuleringen om hur mediebevakningen kan ha bidragit till att legitimera folkmord. En människa kan förstås alltid ändra sig, men det är i sammanhanget värt att framhålla hur svårt det kan vara även på redaktioner att gå motströms.

Såväl kritiken av mediebevakningen som splittringen inom och mellan mediehusen visar att något skaver rätt rejält i journalistkåren och visar på behovet av att problematisera objektiviteten, en diskussion som i Sverige så gott som lyser med sin frånvaro. Men i den amerikanska tidskriften Columbia Journalism Review, som ges ut av Columbia University med syfte att granska journalistiken ställs frågan i julinumret: Är objektiviteten fortfarande eftersträvansvärd och bör journalister ompröva de etiska fördelarna med objektivitet och i så fall hur? (CJR, 07/25). I artikeln citeras bland andra Jay Rosen, docent i journalistik vid New York University, som skrivit att objektiviteten har en oförtjänt auktoritet. I praktiken har objektivitet kommit att innebära att den ena sidan säger något och sedan säger den andra sidan något. Det är en förenklad praxis av objektivitet och frågan är om begreppet alls hör hemma i modern journalistik. Att gräva, källgranska och skildra leder alltid till en uppfattning och ståndpunkt i en fråga hos journalisten och minskar inte trovärdigheten, det kan tvärtom stärka den, menar Rosen. Att ta en neutral ståndpunkt kan leda till ”ovanor” i journalistkåren som han kallar det, som att du som journalist tar som tecken på att du gjort rätt i att låta båda sidor komma till tals, medan du i själva verket kan göra helt fel. I CJR illustreras problemet med exemplet att en journalist aldrig skulle söka balans i en intervju med ett barn som utsatts för ett sexuellt övergrepp. Vetenskaplig objektivitet är en sak, journalistik är INTE vetenskap.

Objektiviteten bör precis som alla andra journalistiska metoder användas med ett öppet sinne, är det här alltid den bästa metoden? Den journalistiska verktygslådan innebär att också förhålla sig kritisk till sina egna metoder. Journalisten har till och med den förmånliga yrkesrollen att få lov att använda sig av alla sinnen och tolkningar för att göra skeenden begripliga, ur det kommer många fantastiska reportage. Att tro att journalisten är befriad från ståndpunkter och frikopplad från en social ordning är både ett tekniskt och banalt sätt att se på tillvaron. I stället bör varje journalist fråga sig vems sociala ordning man upprätthåller i uppdraget att göra skeenden begripliga. Vad gäller att underteckna att mediebevakningen av Gaza varit undermålig och att samtidigt behålla journalistisk integritet är inte en motsägelse, utan en olycklig sammanblandning av begrepp. Vad är journalistisk integritet om inte att ansvarsfullt reflektera över rätt och fel och rimligheten?

Vi är människor och därmed moraliska varelser med språk, grundat på kultur och historia som ger oss vår blick på hur vi uppfattar och tolkar verkligheten. Om inte detta vore av någon betydelse är det rimligt att ställa sig frågan om varför redaktioner efterfrågar reportrar med olika bakgrund med syftet att få en större mångfald på redaktionerna? Att arbeta sakligt och metodiskt är en sak, att vara opartisk är inte möjligt och frågan är om det ens är eftersträvansvärt.

Det kan i stället vara så att det finns en ny väg i vardande för journalistiken, en som stärker journalistisk trovärdighet, som att faktiskt utgå från sina utgångspunkter, dela sin subjektiva tolkning och skapa frågeställningar ihop med sakligheten – ett transparent arbetssätt där till exempel kriget i Gaza skulle skildras genom det subjektiva och denna komplexa historia av kolonialisering och ockupation i stället för att nöja sig med att båda sidor kommer till tals i ett slags skenbart neutralt agendasättande.

Motsatsen är också möjlig, som New York Times-journalisten Peter Baker, mångårig Vita huset-korrespondent som 2020 uppgav att han till och med gett upp sin rösträtt i politiska val för att behålla trovärdigheten och objektiviteten. Något som jag skulle tro att få är beredda att göra.

Journalistiken utmanas. Allt fler yngre journalister uttrycker till och med att objektiviteten står i vägen och till skillnad från äldre kollegor är de inte främmande för att använda ståndpunkter, säger en redaktör vid San Fransisco Journal till tidskriften CJR. När flera stora mediehus nu beslutat att inte låta de journalister som skrivit på uppropet fortsätta bevaka Gaza är det en villfarelse att tro att det handlar om journalistisk integritet. Det kan inte ses som något annat än ett försök att tysta dem som utmanar en ordning vi vant oss vid och det riskerar att hämma journalister som redan känner oro och osäkerhet inför att bevaka Israels krig i Gaza.

Journalistik är ett hantverk vi alla ska vara rädda om, även om alla de utövare som vågar gå sin egen väg, i Gaza eller i svenska mediehus. Journalistiska metoder får aldrig bli statiska och de är aldrig historielösa, de behöver ständigt ses över och ifrågasättas, och det är väl just det som är journalistikens huvudådra.

Jag blev journalist för att jag får och förväntas tänka fritt och självständigt, förstå mitt ansvar jag har som skildrare, aldrig bli en nyttig idiot, eller by-stander, gömd bakom balans och opartiskhet som verktyg huggna i sten och därmed riskera att legitimera folkmord.

Två personer jag mött privat och som journalist påminner mig om journalistikens möjligheter och begränsningar; min palestinska väns far som drömde om att få odla ett olivträd i ett fritt Palestina, och min judiska vän och förintelseöverlevare jag intervjuade som senare blev min vän. Ingen av dem är längre i livet, men minnena av dem båda gör mig än mer övertygad om att när den enes frihet vilar på en annans ofrihet finns ingen frihet. Det leder mig framåt som journalist, om det anses stå i vägen för journalistisk integritet är det upp till mig att bevisa motsatsen.

Ulrika Nandra, journalist och författare