Olle Wilöf: Olagligt att surfa?

Internet har under de senaste åren fått en självklar roll för en växande grupper av människor, och används till allt från att ta del av nyheter, boka resor och köpa möbler, till att chatta och få nya vänner. Förre kommunikationsministern Ines Uusmans uttalande om Internet som en övergående fluga, kan man på sin höjd småle åt idag.

Internet har också skapat nya kanaler för att tillhandahålla olika former av medieinnehåll. Vissa aktörer på mediemarknaden har utan att tveka tagit dessa kanaler i anspråk – t ex dagstidningsföretag – medan andra aktörer snarare ser Internet som ett hot mot de etablerade kanalerna, ett hot som man måste hitta effektiva verktyg för att stoppa. Film- och skivindustrin är två exempel på branscher som i första hand sökt motarbeta att ”deras” material tillhandhålls på Internet.

I EU har frågan om Internet och upphovsrätt hanterats i ett direktiv från 2001 som nu skall införas i EU-ländernas nationella rättsordningar, och där syftet framför allt är att stärka det upphovsrättsliga skyddet, bl a så att europeiska medier blir slagkraftigare i förhållande till amerikansk och japansk konkurrens – samtidigt som EU också vill uppmuntra allmänhetens användning av ”nätet”. Två utgångspunkter som inte alltid är så lätta att förena. I slutet av september gick remisstiden ut för att lämna synpunkter på justitiedepartementets drygt 500 sidor långa promemoria från i juni i år om hur den svenska upphovsrätten skall EU-anpassas, något som så småningom skall följas av ett lagförslag och riksdagsbehandling någon gång under 2004. Det är synd att innehållet i denna promemoria inte uppmärksammats mer än som skett. De konsekvenser vissa delar av förslaget kan leda till är definitivt av den karaktären att de behöver ventileras offentligt.

Annons

En central fråga, som på ett tidigt stadium EU sett ett behov att harmonisera, är vilken typ av kopiering, i första hand med anknytning till Internet som principiellt skall räknas som just en kopia i lagens mening; en annan lika viktig fråga är under vilka förutsättningar det skall finnas undantag i denna kopieringsrätt. Kopiering enligt EU är inte bara när man trycker tidningar i ett tryckeri, gör utskrifter från Internet, fotokopierar böcker, eller bränner egna CD-skivor med musik som man hittat ute i cyberrymden. Även när man surfar bildas kopior, s k cachekopior, som medlemsländerna enligt EUs regelverk är skyldiga att införa i sina nationella lagar. Detta samtidigt som EU också föreskriver att dessa surfkopior måste undantas under vissa givna förutsättningar, nämligen då det upphovsrättsligt skyddade materialet ligger ute på Internet med upphovsmannens tillstånd eller om surfkopiorna omfattas av någon annan av lagens inskränkningar, t ex kopiering för privat bruk. I justitiedepartementets promemoria finns ett förslag på hur denna regel skall införas i den svenska lagen, ett förslag som är mycket snarlik motsvarande regel i EU-direktivet.<br<

Vid sidan av regeln om undantag för surfkopior finns i förslaget från justitiedepartementet bl a också ett generellt undantag som ger envar rätt att kopiera för privat bruk. Förslaget i denna del – sannolikt det mest kontroversiella i promemorian – innehåller en helt ny regel som syftar till att begränsa detta undantag, som innebär att privatkopiering av s k otillåtna förlagor skall bli förbjuden. I korthet innebär det att all form av kopiering för privat bruk inte längre skall vara möjlig att göra, oavsett om det nu är surfkopior eller andra kopior som görs, om kopieringen sker på grundval av otillåtet framställda eller otillåtet spridda kopior, t ex sådant som ligger ute otillåtet på Internet. Det här är dock inget som EU bestämt, utan något som Thomas Bodström och hans departement, efter omfattande lobbyaktiviteter i första hand från skivbolagens branschorganisationer, sett som nödvändigt att föreslå för att söka minska kopieringen av datafiler med musik på Internet via fildelningssystem som Kazaa – datafiler som man kan anta ha framställts otillåtet.

Mycket material ligger ute otillåtet på Internet. Även i promemoria från justitiedepartementet påpekas detta. Otillåtet material kan dock uppstå på lite olika sätt: det kan handla om mer traditionella stölder som ofta är aktuellt när det gäller musik och film, men det kan också handla om material som ett medieföretag haft tillstånd att använda på visst sätt, t ex att trycka i en tidning, men som sedan utan upphovsmannens tillstånd vidareanvänds, t ex i en databas på Internet. Den debatt som ägt rum hitintills i frågan om otillåtna förlagor har dessvärre nästan uteslutande handlat om när musik kopieras med hjälp av fildelning ( ofta benämnd ”peer-to-peer” ). Om man ägnar lite tid åt att läsa förslaget till lagtext i justitiedepartementets promemoria ( fjärde stycket i förslaget till ny 12 § i upphovsrättslagen ) kan man utan alltför mycket besvär notera att förslaget på intet sätt är begränsad till musik eller ens fildelning. Tvärtom. Förslaget omfattar all form av privatkopiering av alla typer av skyddat material, under den viktiga förutsättningen att man kopierar en förlaga i form av ett exemplar. En avskrift för hand, eller en kopiering som görs när man skriver ett dokument i en PC och har en bok eller tidning vid sidan om som stöd för minnet, blir en sådan kopiering att se som en kopiering av en förlaga i form av ett exemplar? Inget svar ges i promemorian.

Förutom dessa oklarheter är ett av problemen med förslaget bl a det att man genom två skilda bestämmelser vill förbjuda otillåtna förlagor på Internet, och där den ena regeln ( den om surfkopior ) hänvisar till den andra ( den om privat bruk ), vilket innebär att den möjlighet som ges i EU-direktivet att ”bota” otillåtet utlagt material då surfkopieringen sker genom privat bruk inte tas tillvara. På grund av detta blir all privatsurfning på Internet otillåten och därmed ersättningspliktig, om man surfar på otillåtet material. De absurda konsekvenserna av förslaget visar sig tydligast när det gäller journalistiskt material i form av texter och stillbilder. Som bekant har tidningsföretags användning av frilansmaterial på Internet, såväl i Sverige som utomlands, lett till ett antal domar där det kunnat konstateras att dessa aktörer använder skyddat material utan tillstånd, vilket innebär att man som privat mediekonsument inte ens får läsa detta material eftersom det vid läsning och surfning bildas kopior som baseras på otillåtet material.

Under vilka förutsättningar materialet ligger ute, om det från början legat där otillåtet eller om det blivit otillåtet efter hand pga av för lång utläggningstid, är omöjligt för den enskilde att få kännedom om. I många fall är det en fråga som ytterst en domstol har att besvara. I vilket fall som helst, anser jag, att det är den som lägger ut material otillåtet på Internet som borde vara ’boven i dramat’, och inte den eller de som väljer att ta del av materialet och göra kopior för privat användning. I förlängningen kanske det bli så att den del av allmänheten som inte på något sätt vill riskera att begå lagbrott använder Internet i mindre omfattning än idag, medan de som har dåligt samvete redan nu, när de bränner musik med hjälp av Kazaa, kommer att fortsätta som förut även om det blir otillåtet.

Ett sätt att hantera frågan om kopiering på Internet är att låta rätten att kopiera för privat bruk som idag, inte alls vara beroende på om man kopierar en viss förlaga och om denna förlaga är tillåten eller ej, utan endast nöja sig med att det upphovsrättsligt skyddade materialet en gång har offentliggjorts. Detta gäller särskilt texter och fotografier som – dessvärre får man säga – av varierande orsaker ligger ute otillåtet på Internet.

Om man behåller rätten att kopiera otillåtet utlagt material för privat bruk på Internet – surfkopior eller andra kopior –av texter och fotografier är min bedömning att Sverige är skyldig att införa någon form av ersättningsordning som kompensation för denna kopieringsrätt. Redan nu finns en mycket väl fungerande sådan ersättningsordning, den s k kassettersättningen, som emellertid idag bara gäller material som sänts i radio eller TV eller givits ut på kassett eller skiva – i realiteten just film och musik. Därför finns nu ett gyllene tillfälle att också bredda denna kompensationsordning till material som finns utlagt på Internet, något som alla parter borde föredra framför ett förbud mot otillåtna förlagor avseende journalistiskt material, som torde innebära att ingen knappt skulle våga använda Internet.

Olle Wilöf

jurist, Journalistförbundet

PS

För ev oroliga läsare av denna text, för den händelse Thomas Bodströms förslag om otillåtna förlagor skulle bli verklighet, kan jag meddela att min överenskommelse med chefredaktören Martin Jönsson på tidningen Journalisten, tillika chefredaktör för sajten www. journalisten.se, innebär att den version av denna text som återfinns i tidningen Journalisten får tryckas och spridas i maximalt 21 100 exemplar i just denna publikation, inte någon annanstans, samt att denna längre Internetversion av texten får lagras och tillhandahållas på Internetadressen www. journalisten.se under en tid av 12 månader från den 9 december 2003, dvs t o m den 8 december 2004, och under denna tid Internetöverföras och surfkopieras på svenskt territorium endast.

Om ni redan idag läser denna text i Danmark, som har bestämmelser som förbjuder kopiering för privat bruk av otillåtna förlagor, torde ni därför göra er skyldiga till upphovsrättsintrång enligt den danska lagen, liksom på samma sätt även i andra länder med liknande regler. Kopierar ni denna artikel fr o m den 9 december 2004 genom cachekopiering eller på annat sätt kanske det blir ett intrång enligt svensk rätt…

Jag hoppas innerligt att sådana frågeställningar inte skall behöva ställas. Om nu denna artikel ligger ute i mer än 12 månader på www.journalisten.se är en sak mellan mig och redaktör Jönsson.

DS