Nils Lalander:En kommunistisk katt bland liberala hermeliner
I referaten ur IB-rapporterna i Journalisten 1/03 finns flera uppgifter som inte är korrekta. Eftersom jag själv var med, kan jag om detta ge besked.Jag anställdes som allmänreporter på Dagens Nyheter av dåvarande biträdande redaktionschefen Axel Wennerling. Den som vanligen fungerade som min chef var dåvarande redaktionschefen Börje Dahlqvist.
I referaten ur IB-rapporterna i Journalisten 1/03 finns flera uppgifter som inte är korrekta. Eftersom jag själv var med, kan jag om detta ge besked.
Jag anställdes som allmänreporter på Dagens Nyheter av dåvarande biträdande redaktionschefen Axel Wennerling. Den som vanligen fungerade som min chef var dåvarande redaktionschefen Börje Dahlqvist.
Med dåvarande chefredaktören Olof Lagercrantz hade jag sporadiska kontakter.
Jag kom närmast som reporter från Ny Dag där jag gjort mig ett namn bland annat för avslöjandena om neurosedynet, uppgifter som till att börja med betvivlades av medicinalstyrelsen och huvuddelen av det medicinska etablissemanget.
Under hela min tid på DN 1963-64 bemöttes jag välvilligt och korrekt, fick intressanta arbetsuppgifter. Mina grejer förekom ofta på löpet, på ettan och stort uppslagna i tidningen.
Av ren tillfällighet fick Börje Dahlqvist veta att jag var inskriven medlem i vpk. Börje Dahlqvist reagerade omedelbart som om taket skulle ha ramlat ner. Jag anade inte att antikommunismen tjugo år efter Stalingrad fortfarande satt under skinnet på somliga människor.
Dagens Nyheter är folkpartistisk. Inte går det an att ha en journalist som är organiserad kommunist anställd på DN. Du får välja, menade Börje Dahlqvist, lämna partiet och ha kvar anställningen på DN eller också lämna anställningen på tidningen.
Min egen inställning var att arbetsgivaren inte kunde lägga sig i vilken förening jag var medlem i när det inte påverkade min journalistiska yrkesutövning. I samma ögonblick som jag gjorde arbetsgivaren till viljes, också om det handlade om att på befallning gå ur hembygdsföreningen, hade jag själv förvandlat mig till dörrmatta och även förlorat i respekt hos arbetsgivaren i fråga.
“Det jävla partiet”
Börje Dahlqvist återkom gång på gång till frågan om jag lämnat ”det djävla partiet” och förde under en längre tid vid minst sju tillfällen saken på tal. Jag fick den uppfattningen att det här var Börje Dahlqvists egen grej som han väl trodde var i arbetsgivarens intresse och att han inte avhandlat den med Wennerling eller någon annan utom med mig.
Uppgiften i IB-rapporten att Börje Dahlqvist skulle ha fört ärendet till DNs journalistklubb faller på sin egen orimlighet. Börje Dahlqvist bekräftade för mig i går att min uppgift är korrekt. Inte heller hade jag varit redaktionschef på Ny Dag, jag var av redaktionsklubben enhälligt utsedd att företräda klubben i redaktionsledningen. De upprepade knuffarna från Börje Dahlqvist kunde inte fortsätta. Jag hade en annan tjänst på lut (en huvudlärartjänst i franska) där jag visste att jag var uppskattad och rektorn inte frågade efter min politiska uppfattning.
Efter två år längtade jag tillbaka till journalistiken och sökte en tjänst på Lärartidningen som gavs ut av Sveriges Lärarförbund. Det befanns att jag hade de bästa yrkesmeriterna och jag fick jobbet. Förbundsordförande var den legendariske folkpartistiske riksdagsmannen Martin Widén. Folkpartisterna hade ett mycket starkt inflytande i Lärarförbundet. Chefredaktör var KV Hölne, känd socialdemokrat. Då mindes jag vad som hänt mig på DN. Så jag berättade att jag var medlem i vpk och frågade om de såg detta som ett hinder för mig att arbeta på Lärartidningen. Det gjorde de inte.
På liberala Dagens Nyheter passade inte en kommunistisk katt bland hermelinerna. Men på folkpartidominerade Lärartidningen dög en kommunistisk journalist som reporter, senare också efter KV Hölne, med hela redaktionens stöd, tillsattes jag som chefredaktör.
Bra betyg
Sammanfattning: Jag blev aldrig uppsagd från DN, jag blev aldrig hotad, blev inte illa behandlad, men det var ett väldigt tjat från Börje Dahlqvist om mitt partimedlemskap.
När jag sade upp mig, föreföll Börje Dahlqvist lättad och gav mig ett bra betyg.
För andra vpk-journalister var livet inte lika lätt. Lars G Warne och Bo Teddy Ladberg fick veta att de inte kunde få behålla sina arbeten på Radiotjänst. De gick ner till dåvarande partiledaren Sven Linderot och berättade. Han sade: ”Inte ska ni äventyra ert levebröd för partiets skull. Gå ur partiet. Ingen, varken vi eller någon annan vet vilka tankar och åsikter ni har i era huvuden.”
De gick ur partiet men förpassades under flera år i absolut tystnad. Efter lång tid fick Bo Teddy Ladberg bli hallåman i musikradioprogram.
80 år och fortfarande aktiv journalist
