Gå direkt till textinnehållet

Leif Stenberg: Skriv om psykiatrin – utan fördomar

Reportern Christer Berglund har skrivit I dödens väntrum, en nyutkommen bok med flera reportage, dominerade av bestialiskt våld. Eftersom jag rör mig i snarlika världar har jag läst boken och den har gett mig några tankar om journalistik.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Reportern Christer Berglund har skrivit I dödens väntrum, en nyutkommen bok med flera reportage, dominerade av bestialiskt våld. Eftersom jag rör mig i snarlika världar har jag läst boken och den har gett mig några tankar om journalistik.

Under många år skrev jag i Pockettidningen R. Den startades runt 1970 av psykiatripatienter, fångar, missbrukare och andra på den kanten som hade svårt att komma till tals i samhällsdebatten. I medierna beskrevs de ofta i förenklade och okunniga ordalag, vilket bidrog till att fördomarna och rädslan för dem ökade. De var farliga dårar, ingenting annat.

Fångarna och patienterna startade tidningen för att de ville visa att sanningen var betydligt mer komplicerad än så. De utgick från sin egen verklighet. De berättade om sig själva, om hur den tidens mentalsjukhus var obarmhärtiga anstalter, att fängelsestraff – med den tidens betoning på straff – ofta bara gjorde det svårare att komma tillbaka till ett hederligt liv och att den tidens socialvård ofta var förnedrande.

Med Pockettidningen R som bas nådde de även ut i övriga medier. De fick komma till tals på samma villkor som maktens människor. De visade sig vara människor som alla vi andra, deras åsikter togs på allvar och de fanns med när kriminalpolitiken humaniserades, socialtjänstlagen skrevs om, mentalsjukhusen lades ned och psykiatrin flyttade ut i samhället.

Det här var alltså under 70-talet. Bland journalister var Pockettidningen en av de mest åtråvärda att få skriva i. Vi granskade makten med hjälp av erfarenheterna som fanns bland människorna på samhällets botten. Nästan alltid höll vi på i veckor och månader för att utföra ett enda uppdrag. Det blev välskrivna och väl underbyggda artiklar.

Men det var då. Samma dag som jag började läsa Berg­lunds bok mördades en pojke i Jönköping av en man som var rättpsykiatrins patient. Jag läste artiklarna och saknade den djupare kunskapen om vad som skett.

Det var därför med viss förväntan jag öppnade I dödens väntrum. Där berättas att Berglund utsetts till Årets journalist 2003. I förordet jämför SVDs Martin Jönsson honom med Faulkner, McCullers, Moberg och Strindberg. Han skriver att journaliststudenter bör ”studera varje sats, memorera varje mening”.

Och jag läser de första 85 sidorna som handlar om bestialiska illdåd: en man i Västerås har mördats med 64 knivhugg, sex personer i Mora har skjutits ned. Hän­delser som bevakats av otaliga journalister och fotografer när den åtalade, med jacka över huvudet, trängt sig in i rättssalen.

När sådana stormar bedarrat har Berglund åkt dit för att tala med de inblandade. Sådant tillhör undantagen i journalistiken. Att vara på plats i ett senare skede ger möjlighet att sätta in det vidriga som skett i ett sammanhang, att ta fram kunskaper och avslöja fördomar, att ge verktyg som kan användas för att förändra framtiden.

Men jag blir besviken. Texterna kan närmast beskrivas som en blandning av kvällstidningsjournalistik och polisproto­koll: ”Jeanette och Koski var bägge packade. Hon retade honom och sa att hon legat med en annan kille. Han tog strupgrepp och släppte ned henne i golvet. ’Slå mig då! Slå mig då!’, skrek hon och vevade mot honom. Koski drog till en gång. Jeanette flög över köksbordet.” Sedan går han ut och mördar.

Jag kan inte se det goda i den journalistiken, annat än möjligtvis som underhållning. Men jag betackar mig för det, när psykiatrin, kriminal- och missbruksvården befinner sig i en djup kris och människor far allt mer illa. Varför har krisen uppstått? Granska besparingarna och ekonomin. Hur har överbeläggningar uppstått? Vad sker inne på anstalterna och vid muck?

Jag saknar journalistiken som närmar sig psykiatrins tidigare och nuvarande patienter, som har tid och kunskap att ta del av deras sanningar. Många av dem kan beskriva upprörande revor i välfärden vi andra inte har en aning om. En journalistik som bygger på kunskap och flyttar fram positionerna. Av Berglund lär jag mig inget alls, snarare motsatsen, fördomarna förstärks.

Bättre än så kan vi.

frilansjournalist med socialmedicinsk inriktning

Fler avsnitt
Fler videos