Kjell Häglund: Vadå mediekritik?
En ohelig allians av moralpredikanter sveper över landet, vänder på varje sten, belyser varenda tidningsspalt från de senaste veckorna med strålkastare från sina mediepolishelikoptrar.
En ohelig allians av moralpredikanter sveper över landet, vänder på varje sten, belyser varenda tidningsspalt från de senaste veckorna med strålkastare från sina mediepolishelikoptrar.
Pressens behandling av de två misstänkta Anna Lindh-mördarna har mejats ned med arkebuseringshuvan på. Såväl en mobb av ”vanliga DN-prenumeranter” som förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius har slitit i avtryckaren.
Många ser det som ett hälsotecken, ett bevis för att vi har en god och levande mediekritik i landet.
Jag tycker nästan tvärtom. När något sådant här händer tydliggörs snarare att vi inte har en seriös, självsanerande mediekritik. När vi bara bryr oss om en sensationell storfråga i taget låter vi nämligen systematiskt resten passera.
Förra helgen chockerades jag av något av det mest hårresande felaktiga jag läst i svensk press i år. En TV-krönika i Expressen av Agneta Söderberg där redan rubriken, om det fanns en speciell domstol för internationella TV-medier, borde väcka åtal för förtal:
”I USA-TV ÄR ALLA ARABER SKUMMA.”
Vad det handlade om var den amerikanska succéserien 24, som vunnit både internationell storpublik och statuskulturella TV-priser för sin dokumentära realtidsrevolution av den följetongslånga cliffhanger-thrillern.
”Man kan inte undgå att märka att skumma typer i amerikanska TV-serier numera är araber”, skriver Söderberg i en raktigenom sjuk mening. Ja, det är rent sjukt att en ämnesexpert i en av Sveriges viktigaste tidningar vågar visa sig så okunnig, utan risk för att någon – innanför eller utanför Expressens väggar – genast ger henne en bitande bakläxa.
Ett minimum av journalistiskt researcharbete hade inte bara omöjliggjort formuleringen utan gett en motsatt bild av amerikansk TV-kultur. Sanningen är att amerikanska TV-serier är starkare psykologiskt, sociologiskt och politiskt underbyggda än någonsin, och att en snabbt stigande andel av de stora dramaserierna (med Vita huset i spetsen) är direkt vänsterliberala. Sanningen är framför allt att de arketypiska karaktärer som Agneta Söderberg kallar ”skumma typer” till 99 procent representeras av amerikaner. Det vill säga av rasistiska rednecks, högerextrema nationalgardister, knarkmafiosos, korrupta poliser, karriärkåta politiker, vapenfetischister och psykiskt urspårade medborgare som ofta dessutom framställs som offer för ett omänskligt samhälle. Den amerikanska självkritiken är svidande i dess egen moderna TV-kultur och ger sammantaget en bild av nationens tillstånd som svensk TV – eller, för den delen, Expressen – sällan kommer i närheten av. Ökända Fox News står i och för sig knappast allena på Bushs sida men har definitivt ingen motsvarighet inom TV-dramatiken, som Agneta Söderberg så slentrianmässigt påstår.
Hon har inte ens rätt i sakfallet. Även i 24 är majoriteten av ”bad guys” amerikaner, från rännstensterrorister och ända upp i Pentagontoppen. Det hade förmodligen varit mer korrekt att skriva ”I SVENSK TV ÄR ALLA JUGOSLAVER SKUMMA” baserat på att det här ibland förekommer kriminella TV-figurer med jugoslavisk- klingande namn.
Sådana här fullständigt missvisande utrop förekommer ständigt i svensk press. Man skulle vilja hoppas att det bara gällde smalspaltiga TV-krönikor, men drällandet med fördomar förekommer överallt. Och det kan lika gärna handla om andra politiska eller kulturella fördomar som om denna förtvivlat flummiga anti-amerikanism, som livnärs av slappa rubriker och antaganden – och av vår totala avsaknad av en någorlunda finmaskig mediekritik.
