Journalistklubben vid Jönköpings-Posten: Vad menar du, Agneta?
Med intresse, en smula trötthet och viss bestörtning har vi tagit del av Journalistens reportage om landets lägsta journalistlöner (Journalisten 32/03)Vi har läst med intresse eftersom det handlar om oss själva – det är uppenbarligen vi som har de allra sämsta lönerna, om man ska tro statistiken.
Med intresse, en smula trötthet och viss bestörtning har vi tagit del av Journalistens reportage om landets lägsta journalistlöner (Journalisten 32/03). Vi har läst med intresse eftersom det handlar om oss själva – det är uppenbarligen vi som har de allra sämsta lönerna, om man ska tro statistiken.
Tröttheten kommer av att våra dåliga löner dels är sedan länge kända fakta, dels har ältats till leda bland oss själva, i fackliga sammanhang och rent allmänt bland journalistkolleger. Det finns liksom inte så mycket nytt att säga i ärendet.
Bestörtningen beror på vår förbundsordförande Agneta Lindblom Hulthéns hållning i frågan. Vi har inte särskilt mycket tilltro till hennes recept på hur man ska komma till rätta med låglöneföretagen, och vi vill väldigt gärna veta hur hon egentligen ser på oss journalister på låglönetidningar.
Att vi inte kan åstadkomma något som ens liknar löneglidning är för oss ett sorgligt välbekant faktum. Genom åren har rader av klubbföreträdare testat alla tänkbara hållningar och metoder – välunderbyggd argumentation, en sympatisk och ödmjuk hållning, tuffa slagord, ilska, you name it – utan att nå en millimeter framåt. Den centralt fastställda lönesumman är det som gäller, framför allt inte mer men i och för sig inte heller mindre.
Företagets hållning därvidlag är principiell. Att klubben emellanåt i tämligen hög grad kunnat påverka fördelningen av pengarna är väl bra men har samtidigt varje gång inneburit en pyrrhusseger – hundra kronor mer till en förtjänt medarbetare har inneburit hundra kronor mindre för kollegerna att dela på. Så är det.
Att våra förbundsföreträdare under åren har haft påfallande svårt att inse dilemmat har vi vant oss vid. Många gånger har vi förundrats över förbundsstyrelsens och ombudsmännens oförmåga att förstå hur det verkligen förhåller sig på ett företag av Jönköpings-Postens typ, där argument ständigt står sig slätt gentemot de heliga principerna.
Hjälpa låglönetidningar
Nu säger Agneta Lindblom Hulthén i Journalisten att höjda lägstalöner är ett sätt att hjälpa journalisterna på låglönetidningar. Snömos, säger vi. Höjda lägstalöner kan förvisso innebära att nya journalister får en bättre peng när de börjar i yrket. Det kan på mycket lång sikt medföra att den totala summan att fördela vid de lokala förhandlingarna blir aningen större, men i praktiken talar vi här om pengar i marginalen.
Kärnfrågan bör i stället givetvis vara denna: hur höjer man lönerna för de journalister som redan har ett antal år i yrket och som jobbar på en låglönetidning? För dem – och de är ju i ärlighetens namn mångdubbelt fler än de nya i yrket – finns inget att hämta i höjda ingångslöner. Och det är de som gång på gång drabbas av avtal som till stora delar bygger på procentpåslag.
Det enda sättet att hjälpa oss som arbetar på snåla tidningar är att låta en så stor del som möjligt av avtalspengarna läggas ut som ett krontalspåslag. Det minskar förvisso inte klyftorna mellan hög- och låglöneföretag, men innebär i alla fall teoretiskt att våra löner procentuellt sett höjs mer.
Vill man ha duktigt folk måste man betala, säger Agneta Lindblom Hulthén också i Journalistens artikel.
För det första kan uttalandet ifrågasättas i sak, eftersom det för tillfället helt och hållet råder arbetsgivarnas marknad när det gäller nyanställningar. Det räcker med att titta på platsannonserna i samma nummer av Journalisten: totalt sex jobb, varav två höga chefstjänster, en formgivartjänst och ett vikariat.
Att i det läget hävda att tidningarna inte kan välja och vraka bland dugliga sökande är i bästa fall naivt. Det är sannerligen inte journalister det råder brist på i dag.
Lön och kvalitet
För det andra vill vi gärna veta vad det är Lindblom Hulthén egentligen säger i sitt uttalande om kopplingen mellan löner och kvalitet på medarbetare. Menar hon att de reportrar och redigerare som anställts på Jönköpings-Posten de senaste åren är sämre journalister än de som börjat på andra tidningar? Menar hon att de som arbetat här länge förmodligen inte skulle duga till jobb på en tidning med högre löneläge?
Formuleringen sticker onekligen i ögonen. Med sådana vänner behöver man inga fiender.
Vi vill gärna tro att Agneta Lindblom Hulthén är felciterad, eller att hon egentligen menar något helt annat än det hon faktiskt säger. Ett förtydligande vore definitivt på sin plats. Och i förlängningen kanske rentav en attitydförändring.
