Anders R Olsson: Osanning och konsekvens
Forskningen om journalistik och medier har formligen exploderat de senaste 15 åren. Vid mitten av 1980-talet fanns inga professurer i journalistik och inte mycket forskning att tala om. I dag bedrivs forskning kring medier, journalistik och kommunikation vid mer än 50 forskningsinstitutioner. Enbart i journalistik finns nio professurer, i medie- och kommunikationsvetenskap sannolikt fler. Forskningsrapporter och avhandlingar produceras i en strid ström. En fråga undviker dock denna forskning konsekvent: Hur sann är journalistiken?
Forskningen om journalistik och medier har formligen exploderat de senaste 15 åren. Vid mitten av 1980-talet fanns inga professurer i journalistik och inte mycket forskning att tala om. I dag bedrivs forskning kring medier, journalistik och kommunikation vid mer än 50 forskningsinstitutioner. Enbart i journalistik finns nio professurer, i medie- och kommunikationsvetenskap sannolikt fler.
Forskningsrapporter och avhandlingar produceras i en strid ström. En fråga undviker dock denna forskning konsekvent: Hur sann är journalistiken?
Håkan Hvitfelt, numera professor i ämnet, konstaterade 1985 i rapporten På första sidan. En studie i nyhetsvärdering att de vetenskapliga studierna av sanningshalten i journalistik var försvinnande få. Han hittade en mindre svensk undersökning från 1974 och tre utländska, något äldre.
”De samlade resultaten är negativa vad gäller nyhetsmediernas prestationer att korrekt återge den reella verkligheten. Nyhetsmedierna överdriver och förvränger verkligheten genom att överbetona sensationella, dramatiska och negativa händelser. Dessutom förekommer ofta rena sakfel.(…)… detta innebär naturligtvis inte att nyhetsmediernas bild av verkligheten helt igenom är falsk. Snarare är det så att betydande delar av verklighetsbilden är korrekta samtidigt som andra delar inte är det. Mediernas förvrängning av verkligheten bör vidare vara systematisk i betydande utsträckning snarare än slumpmässig. Om denna systematik eller lagbundenhet vet vi allt för lite.”(sidorna 93–94)
Sedan dess har inget hänt. Med tanke på hur omfattande och tidvis hätsk kritiken är mot medierna är det märkligt att ingen granskar just sanningshalten.
Här finns naturligtvis metodproblem. Att journalister ljuger i sak är verkligen ovanligt. Står det i tidningen att en känd artist har avlidit och att Ericssonaktien har gått upp kan läsaren lita på det. Mer bagatellartade faktafel är sannolikt vanliga. Med tanke på att svenska dagstidningar dels har avskaffat korrekturläsandet, dels har höjt arbetstempot på redaktionerna är det en rimlig gissning att småfelen snarare har blivit fler än färre. Samtidigt är det få som hävdar att bagatellfel är ett stort problem. De vilseleder inte i djupare mening.
Den intressanta sanningsproblematiken är en annan, mer försåtlig. Journalister förmedlar i praktiken många uppgifter som är korrekta var och en för sig men som likväl ger, genom själva urvalet, en missvisande bild av helheten. Det retoriska greppet känns igen från reklamen, den politiska propagandan och partsinlagor av alla slag. Genom att ständigt skriva om våldsbrott får publiken den felaktiga föreställningen att våldet ökar. Genom att utrikesrapporteringen är inriktad på fanatiska och våldsamma element i länder långt borta blir skeendet där bara svårare att förstå. Det främmande blir farligt (och sverigedemokraterna går framåt).
Varför detta oerhörda intresse för ondska och barbari? Därför att det känns så skönt att höra att de andra är sådana – inte vi vanliga svenskar. Att vanliga svenska män på fyllan dödar och skadar i mycket större utsträckning än de hedersmördare, könsstympare, pedofiler och MC-gäng tidningarna säljer lösnummer på, det låtsas vi kollektivt inte om.
Det är mänskligt. Varje redaktion strävar efter att hitta rätt ton, rätt språk, rätt känsla i nyhetsvärderingen. Det handlar om att få publiken med sig, att bygga en god relation. Mänskliga möten genomsyras av just sådana hänsyn som redaktioner måste ta hela tiden: man söker samtalsämnen som intresserar den andre, anpassar sig efter den andres kunskapsnivå, kliver försiktigt – men helst inte alls – bland fördomar och djupt kända övertygelser. Få den andre att må bra. För mycket uppriktighet blir pinsamt.
När vi ska gå hem från festen säger vi – eller försöker åtminstone ge värdparet intryck av – att maten var god och umgänget trevligt även om vi har lidit oss genom hela tillställningen. Middagsgästen deltar, precis som journalisten, i ett socialpsykologiskt spel där huvudmålet inte är att uttala Sanningar till varje pris utan att upprätthålla goda relationer. Middagsgästen vill behålla sina vänner och sitt kontaktnät, journalisten vill behålla sin publik.
En journalistkår som problematiserar sina anspråk på att förmedla Sanningen gör naturligtvis något smärtsamt. Lika svårt lär det vara för publiken att erkänna att den föredrar vissa sanningar framför andra. Men hur lågt ska förtroendet för ”medierna” sjunka innan båda parter inser att ett större mått av ärlighet är av nöden?
