Agneta Gustafsson: Riv upp fotoförbudet
Rättegången mot Mijailo Mijailovic är slutpunkten i flera månaders intensiv mediebevakning, där alla till buds stående medel har använts. Inte minst bilder. Foton från bevakningskameror. Passfoton. Skolfoton. Alla foton som går att uppbringa. Rörliga bilder, stillbilder.Men i rättssalen är det stopp för fotograferandet. Och det är magnesiumblixtarnas fel.
Rättegången mot Mijailo Mijailovic är slutpunkten i flera månaders intensiv mediebevakning, där alla till buds stående medel har använts. Inte minst bilder. Foton från bevakningskameror. Passfoton. Skolfoton. Alla foton som går att uppbringa. Rörliga bilder, stillbilder.
Men i rättssalen är det stopp för fotograferandet. Och det är magnesiumblixtarnas fel.
Det är länge sedan magnesiumblixtar slutade användas. Men när de gjorde det orsakade de en hel del besvär. Det rök och störde så till den milda grad att riksdagen fastställde den lagparagraf som gällt sedan dess, den finns i Rättegångsbalkens kapitel 5, som bland annat handlar om hur ordningen ska kunna upprätthållas vid domstolsförhandlingar: ”Rätten får förbjuda att annan tar upp förhör på fonetisk väg, om det kan antas att upptagningen så besvärar den som hörs att det blir till men för utredningen. Fotografi får inte tas i rättssalen.”
I dag, 60 år senare, är digitalkamerorna så små och tysta att de knappast märks. Inte videokamerorna heller. Men ordningsregeln finns kvar.
Magnesiumblixten skulle bara veta vad den har ställt till med. Stillbilder får INTE tas – det har ingen betydelse hur liten tyst kameran är. TV-inspelningar får INTE göras – vare sig bandningar eller ännu mindre direktsändningar. Ljudinspelningar FÅR göras. Direktsändning i radio KAN ske, men det är upp till rätten att avgöra (som i Anna Lindh-rättegången, där sändningen av rättegången i P1 abrupt avbröts, sedan rättens ordförande förbjudit direktsändning). Teckningar FÅR göras.
I TV har rösterna därför kompletterats med teckningar, videobilder av misstänkta med jacka över huvudet, av dörren till rättegångssalen, stängd och på glänt och – om fotografen haft ”tur” – en liten skymt av själva salen med folk på plats. Fast då stängs dörren snart. Och så blir det teckningar igen. En TV-fotograf blev polisanmäld sedan han tagit bilder in genom dörrspringan till en rättssal. Men fallet avskrevs. Det tolkade SVTs jurister som att det är fritt fram att ta bilder ”in i” rättssalen, exempelvis genom en dörrspringa eller ett fönster.
Förbudet gäller fotografi ”i” rättssal.
Offentliga rättegångar
Fotograferandet som störande moment under själva rättegången talas det inte mycket om. Desto mer om hotet mot de inblandades integritet. Om vilken effekt det skulle få om en mordmisstänkt ”hängs ut” i TV och sedan visar sig vara oskyldig. Eller om svårigheten att få vittnen att ställa upp om de skulle riskera att få hamna i tidningar eller TV. Paradoxen är att Sverige, som säger sig värna om offentlighetsprincipen på alla plan, gör det svårare att förstå vad som händer på offentliga rättegångar (annat än om man själv är på plats).
Och Sverige är i det här fallet mer restriktivt än flera av de länder som man säger sig vilja föra ut den svenska traditionen av öppenhet och offentlighet till. I flera länder har man inte bara rätt att ta bilder, de TV-sänder till och med rättegångarna. I Italien gör man det. I Haag-tribunalen gör man det. I Skottland har man gjort det. I USA är det hur tillåtet som helst.
Frågan har aktualiserats vid flera tidigare tillfällen. Särskilt livlig var debatten 1995, när rättegången mot den amerikanske fotbollsstjärnan O J Simpson sändes ut över världen. I Sverige hakade TV3 på och sände tre minuter rättegång varje kväll. Och dåvarande justitieministern Laila Freivalds var inte främmande för tanken på TV-sända rättegångar.
Men sedan hände ingenting. Debatten tystnade. Bandspelarna bandade, tecknarna tecknade och fotograferna fortsatte fotografera de misstänkta hukande under jacka eller handduk på väg in i rättssal. År efter år.
Ändå finns det krav på förändring. Hans-Gunnar Axberger, professor i medierätt vid Stockholms universitet, talade vid Nordiska Journalistmötet 2002 om rättsprocessens offentlighet i allmänhet och om mediernas möjlighet till bevakning i synnerhet. Han säger, att det verkar som om det har gått troll i frågan om TV-bilder och det outgrundliga fotoförbudet.
Vill tillåta foto
Enligt Axberger bör TV släppas in i rättssalen, men han menar att det är offentlighetsfunktionen – inte den enskilda TV-stationens intressen – som ska styra Henrik Edelstam, professor i processrätt vid Stockholms universitet, vill också tillåta foto och TV under domstolsförhandlingar. ”Möjligheten att sända huvudförhandlingar i TV skulle också kunna bidra till att flytta tyngdpunkten i massmediernas rapportering till det skede i rättegången som i rättsligt avseende är det avgörande, nämligen huvudförhandlingen”, skriver han i Offentlighet och sekretess i rättegång (2001). Om bilderna sedan ska publiceras – ja, det får det massmediala normsystemet respektive TVs regler och avtal avgöra, menar Edelstam.
Även hovrättslagmannen och tidigare statssekreteraren i justitiedepartementet Krister Thelin argumenterar för användande av ny teknik i rättsväsendet: ”Ljud- och bildåtergivning kan nu göras på ett sätt som inte stör vare sig ordningen i rättssalen eller processen i övrigt”, skriver han i Sverige som rättsstat (2001).
”Rättegångar har i alla tider varit skådespel. Det var de redan när vi höll ting och hela byn samlades”, sade justitieminister Laila Freivalds 1995, i den debatt som fördes då.
Vad tycker dagens justitieminister?
frilansjournalist
