Wolodarski: ”Det var oerhört smärtsamt”

I slutet av mars publicerade Journalisten ett uppmärksammat reportage om DNs så kallade ”frysbox”, där tolv journalister placerades, enligt dem själva i syfte att förmås att säga upp sig genom mobbning från DNs ledning.

Ytterligare åtta journalister sades upp utanför turordningsreglerna och först efter en muntlig förberedelse i Arbetsdomstolen kunde en förlikning nås. Högst ansvarig för händelserna var DNs chefredaktör Peter Wolodarski.

Redan den 16 februari sökte Journalisten Peter Wolodarski för en intervju, men blev hänvisade till personalchefen Magnus Janson, som inte arbetade på DN hösten 2013 när frysboxen infördes. Journalisten har ett tiotal gånger under mer än fyra månader försökt få en intervju med Peter Wolodarski, som har avböjt varje gång.

Annons

När Journalistens utsända i Almedalen försökte få en intervju med Peter Wolodarski på plats, flydde han från frågorna. Knappt tre timmar efter att videoklippet lagts ut på Journalisten.se ringer Peter Wolodarski och ställer upp på en intervju.

– Jag hade ett väldigt hektiskt program i Almedalen. När du kom så var jag på väg till Niklas Källner. Han har en talkshow. Så när du säger att du vill prata om vår personalpolitik, efter klockan åtta på kvällen när jag ska vara med i en talkshow, det var liksom inte riktigt läge för det. Men eftersom du är så angelägen att prata om det här, kan vi inte göra en telefonintervju nu? säger Peter Wolodarski.

Absolut. Nu har jag lite dåligt batteri i den här telefonen men vi kan väl prova det så får vi se hur det går. Jag är ute och går nu, vi får se.
– Jag hade inte ens en aning om att du hade en kamera där. Du får göra som du vill. Jag bara tycker liksom att hela situationen är … ja, jag går från ett evenemang till ett annat och då ska jag prata om DNs personalpolitik. Det känns inte seriöst.

Första frågan är då: Du ställde upp på en intervju i din egen tidning för att prata om den här frågan, men du pratade inte med oss om det – vad fick dig att välja att göra så?
– Vi hade ju kontakt flera gånger. Det här är en personalfråga i första hand och vi har hänvisat frågor till vår personalchef. Jag svarar normalt inte på personalfrågor, därför att det är så pass känsliga ärenden, det rör enskilda personer som inte vi vill eller kan diskutera med medier. Jag tycker av respekt för den enskilde och för den relation som finns med arbetsgivaren. Så därför uttalar jag mig väldigt sällan i personalfrågor, och inte i det här fallet heller, säger Peter Wolodarski.

Jag har full förståelse för att det är svårt att uttala sig om det, men du valde ändå att ställa upp och prata om det i din egen tidning, så någonting kunde du väl säga till oss också? Ja, och nu gör du ju det och det är jag glad för.
– Ja, nu gör jag ju det, så ställ de frågor du vill ställa.

Du var chefredaktör och högsta chef på redaktionen när frysboxen som den kallas, projektgruppen, infördes. Varför valde ni den här modellen?
– Vi hade en väldigt besvärlig situation med en övertalighet på redaktionen. Jag hade önskat att jag som ny chefredaktör inte över huvud taget skulle ha behövt befatta mig med en övertalighetssituation. Det är det sista som man som ansvarig redaktionell ledare egentligen vill behöva ägna sig åt. Jag skulle förstås ha velat ägna full kraft åt journalistiken, men det var ju ett väldigt besvärligt ekonomisk läge som tvingade oss att göra neddragningar. Vi hade en övertalighet som vi behövde hantera. Vi gjorde ett antal uppsägningar, men i stället för att göra ännu större uppsägningar så hade vi ett antal omplaceringar till tjänster som skulle hantera den stora digitaliseringen av vårt arkiv.

– Sen inträffade en väldigt olycklig situation där det projektet försenades kraftigt. Vi har ju först kunnat lansera vårt stora digitala arkiv nu. Det drabbade de personer som skulle arbeta med den här digitaliseringen, att de inte hade arbetsuppgifter.

Varför valde ni att placera dem utanför redaktionen, i ett annat hus?
– De uppgifter de skulle arbeta med hade inte med redaktionen att göra, och det hörde ju samman med att det var en övertalighetssituation. Vi hade inte längre så många tjänster på redaktionen, som när jag började som chefredaktör. Vi minskade antalet redaktionella tjänster med 50. Det var skälet. De tillhörde inte längre redaktionen vid det tillfället.

Många personer känner sig väldigt illa behandlade, och de kontaktade dig också på olika sätt, med mejl bland annat vet jag. När blev du varse om att problemen i den här gruppen var så stora och allvarliga?
– Det stod klart ganska så snart att det inte blev bra alls, och att de hade hamnat i kläm. Hela neddragningsprocessen var väldigt smärtsam för oss. Vi försökte ganska så omgående när det stod klart, att skapa en bättre situation, för dem och för företaget, för att kunna arbeta framåt. Det förstod vi under hösten och inledde ett arbete tillsammans med vår klubb på företaget för att förbättra både den fackliga relationen och situationen för alla anställda, för det påverkade både de personer som var direkt berörda men också hela stämningen på redaktionen. Det var ett stort arbete som vi drog i gång och som resulterade i, upplever jag, att det blev en bättre situation för de som var i den projektgruppen och att vi fick till stånd betydligt bättre relationer med vår fackliga motpart, och som till slut också ledde till att den konflikt som höll på att hamna i Arbetsdomstolen drogs tillbaka därifrån.

Ja, just Arbetsdomstolen rörde ju de åtta personer som blev uppsagda och inte de som sattes i frysboxen …
– Jo, men det var en del av ett väldigt infekterat läge som uppstod i samband med neddragningarna. Allting hängde på sätt och vis samman. Vi hade en övertalighet som vi inte var ense om hur vi skulle hantera. Det var i grunden vad det handlade om. Vi var inte överens med vår fackliga motpart om hur övertaligheten skulle hanteras. Jag tycker att det är väldigt olyckligt att det blev så. Om man jämför med det som har hänt nu under våren när vi har gjort förändringar i vår redigeringsorganisation, så har vi löst den situationen med betydligt färre tjänster i enighet med journalistklubben. Jag hade verkligen önskat att vi hade kunnat göra på samma sätt hösten 2013, men det gick inte då.

Du sa att ni satte in åtgärder ganska fort hösten 2013, men fortfarande ett år senare mådde ju folk väldigt dåligt och valde att ta avgångsvederlag och sluta. Varför tog det så lång tid?
– Svårt att säga varför det tog så lång tid. Det är ju så i vår bransch att det är neddragningar på många redaktioner och vår redaktion var inte befriad från det här. Om du minskar antalet redaktionella tjänster med 50, av totalt 330, det är tufft. Det påverkar stämningen, det påverkar arbetsmiljön. Det är ett högt pris att göra neddragningar. Men jag såg inte att vi hade något annat val då eftersom vi hade ett kraftigt ras i våra annonsintäkter. Jag ville inte att vi skulle hamna i ett läge där vi skulle börja förlora pengar, vilket helt klart skulle ha drabbat våra möjligheter att satsa på journalistik. Vi var tvungna att göra detta. Men jag beklagar att det var ett antal personer som hamnade allvarligt i kläm.

De hamnade inte i kläm säger de själva, de placerades i kläm…
– Det var en övertalighetssituation på redaktionen. Det är väldigt svåra beslut som måste fattas i ett sådant läge, om nya tjänster, om vilka personer som ska få de tjänsterna. Eftersom vi inte kunde lösa det på frivillig väg, det var det vi hoppades att vi skulle kunna göra, men vi klarade tyvärr inte det.

Det kostade ganska mycket pengar, den uppgift vi har fått fram är ju ungefär 30 miljoner kronor, bara för själva projektgruppen. Du har sagt att den uppgiften är fel, hur mycket kostade det då?
– Ja, den är helt fel. Det handlade inte alls om de summorna. Jag vet inte hur ni har räknat därför att så länge de har varit anställda här så har de utfört ett arbete. De som sedan har slutat på DN har fått avgångsvederlag som påminner väldigt mycket om de avgångsvederlag som finns i branschen. Det är ingenting som avviker från det normala.

Journalistklubben på DN bekräftar ju att de här 30 miljoner kronorna är lågt räknat, vad säger du om det?
– Ja, men journalistklubben har väl inte heller full insyn i vad vi har betalat och inte betalat. Jag kan bara säga att de avgångsvederlag vi har betalat på DN de senaste åren avviker inte från vad som är brukligt i branschen. Snarare är det så att nivån på avgångsvederlagen har minskat jämfört med hur det har varit historiskt, vilket också är ett mått på den ekonomiska situationen i branschen. Det är tuffare tider.

Du sa att du ”beklagar att folk har hamnat i kläm”. När jag pratar med personer ur projektgruppen, så tycker de att det inte räcker. ”Vi vill ha en ursäkt från Peter Wolodarski”, säger de. Är du beredd att be om ursäkt till dem?
– Jag kan inte be om ursäkt för att vi hamnade i en övertalighetssituation och för att vi behövde göra neddragningar. Jag tror i grunden att skälet till att det blev så här och att det blev så starka känslor som väcktes till liv hade att göra med att vi inte kunde jobba på det sätt som vi gjort tidigare. Det kan jag inte be om ursäkt för. Det är en del av den tiden som är nu. Det är en väldig omställning där många tjänster som vi har tagit för givna traditionellt, inte längre är givna och kommer att försvinna. Det inrättas nya tjänster där kompetenskraven delvis också är annorlunda. Jag kan inte be om ursäkt för den omställningsprocessen. Den är en del av vår bransch. Det jag har beklagat, och beklagar, är att enskilda hamnade i ett väldigt jobbigt läge. När det stod klart för oss, försökte vi göra vårt yttersta för att det skulle bli en bättre situation för dem.

– Vad jag verkligen känner och vill förmedla är att jag verkligen beklagar att det blev så här.

Det är en sak att man säger upp personer i ett sparpaket, det är en annan sak att placera människor i en grupp utanför redaktionen, utan arbetsuppgifter, och så vidare. De personerna känner sig väldigt illa behandlade. Du beklagar att det blev så här, men var det verkligen oundvikligt att det skulle bli så här?
– När det stod klart att det inte hade blivit bra så försökte vi göra vad vi kunde för att rätta till det och skapa en bättre situation. Men allting hängde samman. Det var övertaligheten som var grunden till det där. Vi hade utförliga diskussioner om var vi ansåg att vi hade rätt till att genomföra uppsägningar, och de fall där vi ansåg att vi kanske var nära fast vi ändå inte var det, och där det i stället blev fråga om omplacering till andra uppgifter, som låg utanför redaktionen därför att vi inte hade lika många tjänster kvar på redaktionen. Det är klart att det var ju oerhört smärtsamt för dem som hamnade utanför redaktionen. Men i grunden var ju problemet att vi inte hade kvar så många tjänster som vi hade tidigare. Vi kunde inte erbjuda jobb till alla på redaktionen. Men vi kunde erbjuda andra typer av jobb. De jobben var inte alls lika attraktiva, det inser jag ju också. Sen var det en stor försening av digitaliseringen. Det här har jag inte pratat om tidigare, men vi har ju digitaliserat hela vårt arkiv. Vi hade avtal om att det skulle levereras till oss i stora filer i september 2013 men det blev jätteförseningar. Meningen var att projektgruppen skulle jobba med det här arkivet, eftersom det är massor av extraarbete när man ska göra en sådan digitalisering. Men det var nästan ett års försening.

Det har blivit uppenbart under den här processen och tidigare också att stämningen mellan ledningen och journalistklubben inte har varit den bästa. Vad har det berott på?
– Det var så då, hösten 2013. Jag vet inte vad klubben skulle säga om du frågade dem i dag, men jag tror att de förmodligen skulle svara – och jag svarar – att vi har en bra relation i dag. Vi har egentligen inga stora meningsskiljaktigheter om hur arbetet här bedrivs. Stämningen på redaktionen nu är god, trots att vi även under våren behövde göra förändringar i antalet redigeringstjänster. Vi minskade antalet redigeringstjänster och inrättade nya digitala tjänster. Det här är ju en del av den omställningen, igen. Vi kommer förmodligen hamna i sådana lägen återigen. Lärdomen av den konflikt vi hade 2013 är att det är mycket bättre om man kan göra de här förändringarna i någon slags enighet även om vi har olika roller. Det finns egentligen ingen grundläggande motsättning mellan vad vi vill med tidningen och vad vår journalistklubb vill med tidningen. Vi vill alla att tidningen långsiktigt ska må bra och klara sig. Det är den bästa garantin för de som arbetar här också, och för att stämningen ska vara god, och för att vår journalistik ska kunna utvecklas.