Hot kan leda till depression

Det råder brist på vetenskapliga undersökningar som går på djupet vad gäller enskilda journalister och deras erfarenheter av hot. Därför har det huvudsakliga syftet med uppsatsen "Hot mot svenska journalister – en kvalitativ studie om påverkan i arbete och vardag" varit att utforska åtta journalisters upplevelser i samband med hot.

Undersökningen visar att sex av journalisterna vid minst ett tillfälle har upplevt obehag eller oro när de hotats. En av dessa journalister utmärker sig särskilt, vad gäller hur hon påverkats psykiskt i samband med hoten.

– Jag tycker inte att man ska underskatta vad det kan göra med ens själ och hjärta att ständigt få en viss typ av e-postmeddelanden i sin inkorg. Man skulle kunna beskriva det som en slags depression, säger hon.

Annons

Hoten som journalisten utsatts för, föranleds framförallt av texter om asylsökande och andra flyk­tingrelaterade frågor.

– Under en period handlade det ofta om att jag var en kvinna som vill ”ha sex med negrer”. Meddelandena slutade alltid med att jag en dag skulle ställas till svars.

På grund av ett hårt tryck från asylsökande personer har journalisten ibland känt hopplöshet på så vis att hon ifrågasätter sig själv och sin egen roll. Hon känner inte någon direkt fruktan på grund av hoten, men tycker att det varit obehagligt när hot riktats mot de personer hon skrivit om. Trots att journalisten i perioder har mått väldigt dåligt, så har hon inte fått det stöd hon känt behov av från sin arbetsgivare.

– Jag har ibland önskat att det funnits ett samtalsvänligare klimat på tidningen. Att någon frågade hur det var med mig, säger hon.

Sammanlagt har hälften av journalisterna i undersökningen någon gång velat ha mer stöd eller respons från sin arbetsgivare. Utöver att de önskat att ledningen i större utsträckning hade engagerat sig i de anställdas välmående efterlyser man också att arbetsgivare och chefer tar hot på allvar samt att de väger in vilka konsekvenser en ”bra story” kan få.

Hälften av intervjupersonerna har upplevt ett visst obehag, samt har haft svårt att avgöra om möten med främmande människor på exempelvis stan eller krogen varit av allvarlig eller oskyldig art. En av journalisterna hade ibland överreagerat i situationer som senare visat sig vara oskyldiga. En annan tydlig effekt av hoten var att de ledde till en tärande trötthet, som också hade en avtrubbande verkan.

Trots obehagskänslor och trötthet är ambitionen att inte vika ned sig på grund av hot relativt genomgående hos journalisterna. Snarare sporras de av dem. Detta gäller särskilt två journalister, som uppgav att de aldrig känt fruktan eller obehagskänslor i samband med hot. Båda skriver i stor utsträckning om brott och straff.

– Jag kan inte låta bli att skriva en smula tillspetsat mellan varven. Att reta upp dessa högerextremister, homofober och antifeminister, säger en av journalisterna.

Den andra journalisten var inne på samma linje.

– Jag har gått in för att skriva om deras dåliga sidor, som att de till exempel är dömda för snatteri och kvinnofridskränkning eller att de inte betalat sina barns underhåll. Det gör dem lite oaptitliga, vilket också har retat upp dem.

Ingen av de åtta journalisterna har någonsin övervägt att ge upp sitt yrke på grund av rädsla för hot och det är också relativt ovanligt att de av samma anledning avstått från att göra jobb. Det förekommer dock att journalisterna tänkt på hur de formulerat sig och att de i mindre utsträckning skrivit om en del ämnen. Men det har snarare berott på trötthet, eller att de inte velat råka illa ut i onödan, än på fruktan för sin egen säkerhet.

En av journalisterna har dock avstått från att angripa vissa sportrelaterade frågor eftersom han inte velat utsätta sig för risken att hamna i farliga situationer. Han fruktar hot och eventuella följder så pass mycket att villkoret för att medverka i undersökningen var anonymitet.

– Det har hänt ett flertal gånger att jag har blivit uppsökt på arenor och att jag stött på så kallade fans som varit väldigt tydliga med vad de tycker, säger han.

Han följer sedan många år väl invanda arbetsrutiner och har ofta önskat mer stöd från sin arbetsgivare.