Gå direkt till textinnehållet
Foto: Tor Johnsson

”Klichéer är fusk”

Språk är makt och vi som har inflytande har en jävla plikt att anstränga oss när vi använder det. Så tycker kulturradions Jenny Teleman, mästare i koncis konkretion och just nu i sitt livs form.

Under ett års tid undvek Jenny Teleman tunnelbanestationen Gärdet i Stockholm. Faktiskt hela området runtomkring. Aldrig mer skulle hon sätta fot där!

Det var sent 90-tal och det som föranlett hennes starka känsla var ett nej. Hon hade misslyckats på sista testet i intagningen till Dramatiska institutets radioutbildning. (Dagen efter skulle hon gifta sig, det kan ha spelat roll.) Att någon sa nej till något hon föresatt sig var nytt och ”mycket kränkande”.

Spola fram 20 år: SR Kulturs Jenny Teleman utses till Årets stilist av Journalisten. Motiveringen:

Pang! Pang! Pang! Jenny Teleman sprutar substantiven med ärtrör. Precision. Klang. Snärt. Kommer ett verb! Drattar. På ändan. Adjektiv bara om det kniper. Ett pyttelitet adjektiv, kanske? Fint. Radio är film i öronen, som tysken säger. Teleman fulländar.

För hon kom in på DI på andra försöket. Förstås. Dels har Jenny Teleman radion ”i blodet”. Pappa konstkritikern Mats Arvidsson, farmor poeten och programdirektören Ingrid Arvidsson och farfar konstkännaren Karl Axel Arvidsson, jobbade alla på Sveriges Radio.

Dels har hon en stenhård arbetsdisciplin – från mamma – och har målmedvetet byggt sin bildning, bok efter bok sedan barndomen. Därtill en nästan självlysande fallenhet för att uttrycka sig i tal.

– Det är delvis en läggningsfråga. Hur är man? Börjar du gagga i affären, är du pratsam, utåtriktad, inte så blyg helt enkelt? Man måste vara lite förtjust i sin egen röst, tycka att där fick jag till det, säger hon, högröstad och välartikulerad, när vi ses i Radiohuset en junimorgon efter att hon sänt Kulturnytt.

En svart sprayflaska åker in i munnen med jämna mellanrum. Nikotin. ”Börja aldrig, det är sött också, som en godispåse och cigarett samtidigt.”

Jenny Teleman växte upp med sin mamma och en äldre halvsyster i det kvarter hon aldrig lämnat, kring Nytorget på Söder i Stockholm. En nästan provocerande adress för den som hatar kulturjournalister, konstaterar hon. Mamman jobbade på barnteaterverksamheten Vår teater och yngsta dottern stod ofta på scen. När hon inte läste. Hon läste 1984 som elvaåring 1984, drabbades samma år av Borta med vinden, hon plöjde vidare, var som tonåring ”opraktisk, drömsk, flummig och ganska djupsinnig”. Gick vidare till universitetet direkt efter studenten. Tog en fil kand i humaniora. Tävlade med juridikstudenterna om att vara först in på biblioteket när det öppnade på morgnarna, för att bygga kunskaperna djupare och bredare än kurserna krävde.

– Jag kunde ganska lite men ville väldigt mycket.

Hon engagerade sig i Humanistiska föreningen och dess tidskrift Känguru. Lärde sig skriva, att ge och få textkritik. ”Fyllde på” utan att ännu veta att hon ville bli journalist. Men när det sedan var dags att göra något praktiskt av kandidaten i idéhistoria framstod alltså DI, en konstnärlig utbildning som tar in en handfull elever per år, som ett fullt rimligt val.

– Det som verkar möjligt är det ens föräldrar gör. Man sätter på radion och farsan är där, det är klart att det påverkar.

Att bli uppmuntrad att göra ”svåra” val är en klassfråga, men också att ha insikt om att vissa vägar är alltför svåra, menar hon. Som att bli skådespelare.

– Jag skulle aldrig ha övervägt att försöka kämpa mig fram som det. Det är för jobbigt att få nej, för stor risk att misslyckas.

Det handlar inte om tävlingsinstinkt gentemot andra, förtydligar hon. Utan om att klara av det hon tagit på sig. Att inte ta sig vatten över huvudet.

– Jag skulle nog bli generad om jag försökte och försökte och det inte blev någonting. För det skulle vara mitt fel.

Då är det format som Jenny Teleman fördjupat sig och excellerar i – radiorecensionen – behändigt. Det blir alltid av, till skillnad från något ”vildare och mer kaotiskt” projekt som att skriva en bok eller pjäs.

Som kritiker har hon ett par, tre minuter på sig för att berätta om en scenföreställning, en film eller bok. Det motsvarar inte ens en halv sida text. Hon gillar utmaningen. Att behöva snåla så med orden att varje stavelse verkligen tvingas slåss om sin plats i etern. Att pressa in maximalt med betydelse. Eller som hon kärnfullt och typiskt henne uttrycker det, ”att göra en koncentrerad text utan att det blir en haiku”. Det får inte bli ogenomträngligt.

Hon roas av att skapa nya, sammansatta ord. Eller att dra till med att en rollkaraktär är ”kaklad”. Innebörd: vit, blank, stel, välgjord.

Samtidigt vill Jenny Teleman visa att hon kan ”snacka som vem som helst”. Därav de många vardagsorden, strösslade med några precisare begrepp. En vågrörelse mellan olika stilnivåer.

– Det där blir som ett litet broderi man sitter med. Lyckas man blir det väldigt kul. Man kan bli förvånad över hur mycket man får rum med på väldigt kort tid.

Men manuset är bara halva recensionen. Framförandet är också viktigt. Pauser, tempoökningar, röststyrka – dramaturgi. SR-kollegan Roger Wilson menar att det är där Jenny Teleman har sitt verkliga ess:

– Hon har hittat en samtalston även i den inlästa texten som gör att man kan hänga med i även ganska komplicerade tankar kring en film eller en teaterföreställning, samtidigt som mycket i radion i dag handlar om att det ska vara enkelt och tydligt. Hon har en unik stil. Vi har jobbat ihop länge, men hon är verkligen i fenomenal form, hon har seglat upp i en klass för sig.

Samtidigt bor tonåringen som hade huvudet i böckerna och krockade med lyktstolpar kvar i den 45-åriga kulturreportern, avslöjar han.

– Vi har en liten tävling om vem som glömmer mest saker. Det är väskan, nycklarna, telefonen… Även där är hon i särklass skulle jag säga. Jag skrattar när hon går runt och letar, men fem minuter senare är det min tur, säger Roger Wilson.

Jenny Teleman verkar glad till sin grundnatur; tonfall i energisk dur. I livet vill hon ha ”förhöjt roligt hela tiden”, även på jobbet, annars blir det oroligt inombords. I gengäld ställer hon krav på sig själv som recensent. Hennes roll ser hon som rapportörens. Som i all enkelhet försöker beskriva vad hon sett eller läst och tänka högt på vad verket vill säga.

Ett slags konsumentjournalistik, egentligen. Framför sig brukar hon se mottagaren, en föreställd kulturintresserad kvinna som kommer hem från jobbet och slår på radion för att höra ”vad som händer därute”.

Hon radar upp hur det inte får bli:

– Inte för folkbildande, inte för förenklat. Inte snobbigt, inte internt.

Och hon får absolut inte falla för frestelsen att påfågelslikt visa upp sin bildning.

– Det är helt meningslöst att höra om en föreställning på en liten friscen när skribenten skriver för att imponera på Lars Ring (SvDs teaterkritiker).

Hon vill gärna vara rolig också. Det kräver att orka landa platt ibland.

– Man måste våga paja lite. Kasta ut många snabba bollar, följa sin impuls. Många grejer går hem, men en del saker faller och då låter man lite töntig eller dryg. Men det enda sättet att få upp rytmen på det där liret är att bara köra.

Misstanken kan slå henne att det bristande tålamodet med jobbiga och tråkiga grejer gör att hon inte ger sig på de Stora Projekten (fast två radiopjäser och 20 fullängdsprogram står på meritlistan). Och kan man ens kalla sig stilist om man verkar i de väldigt korta textformaten? Men jo. Hon landar lugnt i övertygelsen att hennes inhämtande och förmedlande av kultur räcker långt länge än.

– Om det finns en förväntan om att vi ska rapportera om kulturhändelser år efter år så tycker jag att det är ganska tillräckligt. Hur skulle det bli om vi inte gjorde det? Då skulle konsten bli helt osynlig, förutom för några bildade männi­skor med mycket pengar i stan.

Någon annan får kanske skriva böckerna, för någon måste harva på med språket år efter år. Göra lite ”tjänstemannastilistik” i allmänhetens tjänst, kommer hon förtjust på när vi pratar.

På samma gång borde fler ägna sig mer åt orden, slår den också stränga Jenny Teleman fast. Valåret 2018 duggar de antingen tomma eller alltför svulstiga politiska fraserna tätt – det gör henne vansinnig. Vad betyder till exempel ett ”kunskapslyft” i kulturen?

– Jag blir arg när man är så oförsiktig med språket som makthavare att man tillåter sig att använda rena plattityder och försiktiga floskler i så hög grad att man kan bli skojad med och att medborgarna slutar lyssna.

Det gäller alla med inflytande över andra människor, som medierna eller lärarkåren, inskärper hon.

– Jag tycker det är ens plikt att vara precis och påhittig, tydlig och originell så långt man bara orkar och hinner utifrån de kunskaper man har. Språk är makt. Klichéer är fusk. Och kan väcka ett farligt förakt.

 

Jenny Teleman

Ålder: 45 år
Bor: Hyresrätt på Södermalm i Stockholm.
Familj: Gift med översättaren Olov Hyllienmark, dottern Gertrud, 11.
Karriär i korthet: SR-medarbetare sedan 2000, anställd på kulturredaktionen sedan 2013. Frilansmedarbetare på Aftonbladet Kultur i många år.
Aktuell: Har just tilldelats Journalistens pris Årets stilist.
Drivkraft: Att ha roligt. Att tänka.
Gör på fritiden: Tränar styrketräning med en PT: ”Han talar om exakt vad jag ska göra, jag behöver inte fatta några beslut och jag kan inte misslyckas.” Läser, ser på teater/film, dricker vin.
Om stil: ”Alla hittar sitt språk i skilda sammanhang. En del är bäst framför badrumsspegeln när de skäller i monologform på chefen, andra i hockeyrinken när de tränar knattelaget, någon när de reder ut relationsproblem med väninnor, en annan är skicklig på att snacka ner arga fyllon. Det är kul tycker jag.”
Blir arg på: "Folk som jobbat länge och tillåter sig själva att vara konfliktdrivna, dryga och inte lyssna. Att vara trevlig och artig är en lika stor del av att vara yrkesmänniska!"

Fler avsnitt