”Vi lättar på trycket”

Ekstra Bladets redaktion vid Rådhuspladsen i Köpenhamn har en säkerhetssluss och skottsäkert glas. Det är inte så konstigt. Jyllands-Posten har sin Köpenhamnsredaktion i samma hus och det var här tre svenska och en tunisisk medborgare planerade en terrorattack för nu drygt fem år sedan. Hoten mot danska redaktioner har varit legio inte minst efter publiceringen av Muhammedkarikatyrerna 2005.

Det påstås ofta att det finns stora skillnaderna mellan dansk och svensk press. Somliga påståenden är myter som krakelerar vid en närmare granskning. Andra består.

Det ligger en dildo och en gummirumpa i sexredaktörens bokhylla på centralredaktionen på Ekstra Bladet. Redaktören ansvarar bland annat för tidningens lättklädda ”side 9 pige”, just i dag den 19-åriga Glostruptjejen Natasja som tycker att det är roligt att ha roligt. Prostitutionsannonserna fyller ett uppslag i papperstidningen.

I några avseenden är ett återbesök i Danmark ett återbesök till 70-talet. Identitetspolitiken och sexualmoralismen lyser med sin frånvaro och debattklimatet har liksom aldrig riktigt tagit klivet upp ur Glistrup­träsket. På ytan är det frihetligt, ilsket och lätt ansvarslöst.

Den mest uppenbara skillnaden mellan medierna i Danmark och i Sverige är pressetiken kring invandringen. Många danska medier publicerar ofta etnisk bakgrund, härkomst eller nationalitet på misstänkta brottslingar. Ekstra Bladet gör det konsekvent. En liten minoritet av svenska debattörer och politiker vill se svenska medier gå i samma riktning, bland annat för att minska hatsajternas attraktionskraft. Det finns hittills ganska lite som tyder på att det är på väg att hända.

[…]

Poul Madsen håller malligt upp fredagens Ekstra Bladet. ”Det här får ni inte se i Sverige”, säger han. Rubriken på ettan och löpet är ”asylfup”, asylfusk. Huvudknäcket handlar om hundratals ensamkommande flyktingbarn som ljuger om sin ålder och egentligen inte alls är barn. Knäcket ingår i EBs kampanj ”Flyktingsituationen – ärligt talat”, som Poul Madsen startade förra året med anledning av flyktingkrisen.

– Allt i Danmark handlar om flyktingarna, det är den stora politiska frågan. Inget får så mycket uppmärksamhet, och då har vi ju inte tagit emot tillnärmelsevis lika många flyktingar som Sverige har gjort, säger Poul Madsen.

Tror du att svenska medier kommer att börja rapportera på det här sättet?
– Ja. Det har redan börjat. Jag ser saker som man inte såg i svenska tidningar för bara ett halvår sedan. Det är som att proppen har gått ur. Det finns en kritisk invandringsdebatt i Sverige som jag inte har upplevt att man har haft tidigare.

Han ser två stora skillnader mellan den svenska och den danska presstraditionen. Den ena är att svensk press anonymiserar mycket mer än man har gjort i dansk press.

– Men den största och mest avgörande skillnaden mellan svensk och dansk presstradition är debatten. Den danska debatten har varit mycket mer öppen och tillåtande. Från svensk sida tycker man nog att den har varit rå och ful. Men vi har en tradition där vi kunnat säga mycket mer än vad man kunnat i Sverige, särskilt när det gäller invandringen.

– Jag tror att det har varit helt avgörande att ha den debatten eftersom det har lättat på trycket. Jag påstår att Sverigedemokraterna inte hade varit så stora om man haft en mer öppen debatt om invandring i Sverige. Vi har inte upplevt brandattentat mot asylboenden i Danmark. Det behöver förstås inte ha med debattklimatet att göra, det säger jag inte heller. Däremot tror jag att det är mycket farligare att trycka ned den debatten än det är att ta in den i de etablerade medierna och moderera den, säger Poul Madsen.

[…]

Frilansjournalisten Staffan Dahllöf har bott i Danmark sedan 1983 och har sitt kontor på det internationella presscentret i Pressens Hus i centrala Köpenhamn. Han blir då och då inbjuden till danska medieprogram för att förklara vad som pågår i Sverige, och han tycker att diskussionen har varit onyanserad.

– Det finns en föreställning i Sverige att alla danskar är rasister. Den motsatta föreställningen är att i Sverige lever man som i DDR. Så är det förstås inte. Mitt tråkiga bidrag till detta blir att nyansera. Det irriterar mig när jag hör formuleringar av typen ”sådana är danskarna” eller ”sådana är svenskarna”. Det finns många olika åsikter i båda länderna, säger Staffan Dahllöf.

– Sen finns det förstås skillnader. Den politiska debatten är hårdare här. Det gäller inte bara invandringsfrågor. Det finns en hårdare ton generellt, ett mer brutalt samtal. Titta på Ekstra Bladets ledarstick till exempel. De tycker själva att ledarsidan är väldigt rolig, men det kan man ju diskutera. Du hittar inget motsvarande i Sverige.

Staffan Dahllöf anser att den politiska debatten är bättre och livligare i Danmark eftersom man går in i sakfrågorna på ett helt annat sätt än i Sverige. Eftersom Danmark har ministerstyre och ministrarna är ansvariga för myndighetsbesluten dras regeringen också in i debatten mer naturligt.

Men så är det det där med invandringsrapporteringen.

– I Danmark är det nästan alltid relevant, uppenbarligen, med etnicitet. Det har gått väldigt långt. Man hör ofta uttrycket ”annan etnisk bakgrund än dansk”, ibland förkortat till ”annan etnisk bakgrund” i radio och TV. Om de inte säger det, ja då vet man att han var dansk. Vad det nu är.

– Förklaringen till det här är förmodligen att det länge har funnits en levande debatt om utlänningar och det finns en stark opinion för en restriktiv invandringspolitik. Medierna blir präglade av det. Det är normaliteten. Det finns en bild i Sverige av att invandringsdebatten svängde i Danmark när Dansk Folkeparti dök upp på 90-talet. Men så var det inte. Glistrups protestparti hade redan långt tidigare utvecklats till ett invandringskritiskt parti, och den utlänningsskeptiska politiken fanns redan hos de borgerliga partierna. Dansk Folkeparti var bara ännu tydligare, ännu mer markerade.

– Politiken kommer först, sedan följer medierna efter. De borgerliga i Sverige har velat föra en liberal flyktingpolitik. Så har det inte varit här. De borgerliga partierna i Danmark driver en hårt restriktiv flyktingpolitik.

Så danskarna är mer främlingsfientliga menar du?
– Främlingsfientligheten finns här precis som den finns i Sverige och den har haft mer generösa debattvillkor här. Det har varit en legitim åsikt på ett annat sätt. Men att danskar skulle vara mer angripna av den oreflekterade dumrasismen än vad andra är, det stämmer inte.

[…]

Poul Madsen, Ekstra Bladet, skruvar på sig i stolen tvärs över konferensbordet. Han menar att han följer de pressetiska reglerna noggrant, men har lite svårt att förklara varför etnicitet på en misstänkt brottsling ”alltid är relevant”.

– Just nu, efter den här hösten i Danmark, så kommer etnicitet att vara relevant varenda gång. Om vi inte rapporterade om etniciteten eller bakgrunden för en person som är misstänkt för brott skulle vi bli beskyllda för att ta ställning.

Berättar ni om någon misstänkt är religiös – muslim eller kristen till exempel?
– Nej, om det inte är en fundamentalistisk islamist som har begått ett terrorbrott förstås, för det är klart att vi berättar det. När vi rapporterade om terrorattacken i Köpenhamn förra året när två personer mördades, så berättade vi vad han hette, varifrån han kom och att han var fundamentalistisk muslim. Om det hade varit ett brott vilket som helst hade vi inte nämnt hans tro.

Om religiös tillhörighet inte är relevant vid ett brott vilket som helst, varför är etnicitet det?
– Om man inte rapporterar etnicitet kommer det att skapas en myt om att man håller sin hand över vissa grupper. Debatten behöver inte det.

Är inte risken att man utmålar hela den här gruppen som kriminell? 95 procent begår ju inga brott?
– Eller snarare 99 procent. Jo, det kan man ju tycka, men då ska man ha samma resonemang när vi berättar varifrån i Danmark en brottsmisstänkt kommer. Då får vi inte säga att han kommer från Esbjerg till exempel. Det är viktigt att berätta vilken bakgrund en brottsmisstänkt har.

[…]

Läs hela reportaget om pressetiken i Journalisten nr 4/2016. Teckna din prenumeration här.