Sydsvenskan går på knock mot konkurrenterna
Jan Wifstrand när en förhoppning som han troligen är ensam om bland landets chefredaktörer.— Jag vill inte att upplagan ska öka för snabbt. Det vore inte bra om vi gick upp med 10 000 ex nästa år, säger han.
Många tidningsledare ifrågasätter om papperstidningen är något att räkna med i framtiden. Men Sydsvenska Dagbladets chefredaktör Jan Wifstrand menar att pessimismen inom branschen är överdriven.
— Samlas åtta chefredaktörer i ett rum så inträffar en depression inom 20 minuter. Den negativa utvecklingen går att bryta om man satsar på att göra bättre tidningar, menar Jan Wifstrand som varit med och gjort Sydsvenska Dagbladet till en av landets mest framgångsrika dagstidningar.
Samtidigt har andratidningen Arbetet Nyheterna satts under hård press.
Jan Wifstrand när en förhoppning som han troligen är ensam om bland landets chefredaktörer.
— Jag vill inte att upplagan ska öka för snabbt. Det vore inte bra om vi gick upp med 10 000 ex nästa år, säger han.
Till och med under 1990-talets värsta krisår kunde Sydsvenska Dagbladet redovisa en ökande upplaga. Och framgångarna bara fortsätter. Enligt vad Journalisten erfar steg upplagan förra året med över 2 000 ex.
Jan Wifstrand vill naturligtvis se en fortsatt stigande kurva. Men en dag måste ju SDS slå i taket och det är därför han önskar sig en långvarig uppgång istället för ett enda jätteryck.
Fjolårets vinst lär landa på svindlande 150 miljoner kronor och Wifstrand går på knock mot konkurrenterna.
Han verkar vara i fin form, pratar snabbt, far upp för att rafsa igenom en pappershög, gungar på stolen och låter ena foten otåligt hoppa upp och ner.
— Varför det gått så bra för Sydsvenskan? Fyra orsaker, svarar Jan Wifstrand och utvecklar dem i högt tempo.
1/ Mycket lokal journalistik av hög kvalitet.
— Många tidningar låter sina bästa reportrar skriva om fina ämnen som politik, ekonomi etc. Vi ägnar våra främsta krafter åt lokal bevakning. Åtminstone 50 reportrar arbetar med lokaljournalistik.
2/ Mycket läsarkontakter.
—För tio år sedan var Sydsvenskan uppnäst och förnäm. Numera är vi bland de bästa i landet på nära kontakter med läsarna. En person sitter på heltid bredvid nyhetschefen och pratar med läsarna. Ingen ska uppleva att vi inte bryr oss om folks klagomål.
— Jag garanterar att vi har den största andelen insändare i svensk press. Tidningen innehåller totalt sju avdelningar för insändare och vi publicerar runt 40 inlägg per dag.
— En annan kontaktskapande avdelning är reporterjouren. Vi ber folk ringa och berätta exempelvis vad de tycker om förslaget på 30 kilometer i timmen i innerstan. Det ringer nåt otroligt och åsikterna publiceras givetvis.
3/ Bearbetning av läsare och annonsörer.
— Prenumeranterna knyts till tidningen med ett bonusprogram.
Alla som prenumererar på SDS i ett år får ett bonuskort och kan köpa rabatterade varor och tjänster. Enligt reklamen medför kortet att man sparar in hela prenumerationen.
I höstas startades gratistidningen SDS Direkt. Två gånger i veckan går den ut till de 40 000 hushåll i Malmö som inte prenumererar på SDS.
Tidningen innehåller featurematerial ur huvudtidningen plus annonser. Satsningen har resulterat i 2 000 provprenumeranter.
— SDS Direkt bär sina kostnader så jämfört med direktreklam är det en bra affär. Dessutom marknadsför vi huvudtidningen med en journalistisk produkt.
4/ Satsning på nya läsare.
— Det här är mitt skötebarn, säger Jan Wifstrand och langar fram Rosengård.
Det är en tidning som delas ut gratis en gång i månaden till alla hushåll i Rosengård, en invandrartät stadsdel i Malmö där det bor många icke-prenumeranter.
— Rosengård går med förlust och har gett ett försumbart antal nya prenumeranter. Men tanken är att vi ska vänja folk vid att läsa tidningar och om fem-tio år kommer Rosengård att ge Sydsvenskan många nya läsare.
Det finns ytterligare ett par förklaringar till Sydsvenskans succé. För det första familjen Bonnier.
— Visst, utan så starka ägare hade vi inte klarat alla investeringar och kanske hade tidningen varit sämre, medger Jan Wifstrand.
För det andra Arbetets avveckling av flera lokalredaktioner.
Finns inte risken att en så här välmående tidning stelnar till? Mikael Anjou, SJF-klubbens ordförande på SDS, är medveten om faran.
— Den dagen Arbetet inte finns kommer vi att somna in, säger han.
Ett sätt att hålla folk igång är att låta dem cirkulera. De senaste fem åren har 90 journalister på SDS bytt jobb med varandra.
Under de tre år Mikael Anjou arbetat fackligt har det inte varit några nedskärningar på tidningen.
— Men vi jobbar hårt. Skillnaden mellan oss och Arbetet är att de tvingas satsa på kvantitet medan vi kan koncentrera oss på kvalitet.
Framtiden då? Kommer inte även Sydsvenska Dagbladet att drabbas av den allt djupare branschkris som många väntar på?
— Det är inte alls givet att dagstidningarna måste tyna bort, svarar Jan Wifstrand. Jag håller med om att andratidningarna kommer att få det svårt. Men sanningen är att många av de övriga tidningarna har det jobbigt för att de är alltför dåliga på att förnya sig.
— Vi redaktörer älskar bortförklaringar. Men om läsarna sviker borde vi fråga oss: beror det på att vi gör en för dålig tidning? Den självprövningen har vi på Sydsvenskan redan gått igenom.
