SR-styrelsen bör läsa New York Times

Ärevördiga New York Times gjorde i söndags ”en hel pudel”. Eller snarare en hel kennel. På förstasidan och på fyra helsidor i tidningen bad tidningen om ursäkt för att en av tidningens reportrar, Jayson Blair, i minst 36 olika artiklar det senaste halvåret plagierat andra tidningar och uppgivit att han intervjuat personer, utan att ens ha varit på plats. Han rapporterade bland annat från krypskyttemorden i Washington och från den fritagna krigsfången Jessica Lynchs familj i Texas – utan att någonsin lämna New York.

För svenska mediekonsumenter, som vant sig vid att en stor del av utlandsrapporteringen består av just att sitta på kammaren och skriva av andra tidningars uppgifter, eller att rapportera på långdistans från krigshärdar, kanske inte detta låter så förfärligt, men för New York Times är det hela mycket pinsamt. Blair har blivit uppsagd och i söndagstidningen gick man metodiskt igenom allt han skrivit och korrigerade, tillrättalade och bad om ursäkt. Fem reportrar har i en veckas tid arbetat med att granska allt Blair skrivit, i ett försök att återupprätta tidningens heder – innan någon ens hunnit ifrågasätta den. I en ledarartikel beklagar tidningsledningen djupt att den inte upptäckt detta ”journalistiska bedrägeri” tidigare. Den ber läsarna och alla berörda om ursäkt, men ber också alla professionella och ansvarstagande journalister om ursäkt, om tidningen med sitt agerande skadat förtroendet för hela yrkeskåren.

bryt

Så trimmas en pudel. Så tar man sitt ansvar. Kanske borde samtliga ledamöter i Sveriges Radios styrelse utnyttja tiden fram till sin formella avgång den 2 juni med att grundligt ta del av New York Times exempel och erkänna sina egna brister, istället för att fortsätta med det allt mer pinsamma excellerandet i bortförklaringar och beskyllningar.

Styrelsens ordförande, Marika Ehrenkrona, erkänner fortfarande bara ett fel, nämligen att hon inte lyckats förhindra en splittring inom styrelsen i VD-frågan. Vilket i klartext betyder: det enda fel som begåtts är av de fem ledamöter som bytte fot om Berners lämplighet. Men, vilket Journalisten visar i en genomgång av händelseförloppet i det här numret, redan innan de fem ledamöterna ändrade sig hade så många formella hanteringsfel begåtts att Berner i lagens mening redan var att betrakta som anställd, vilket satte igång hela ersättningsprocessen innan styrelsen ens hann agera. En styrelse som, med tanke på den enorma uppmärksamhet beskedet om förordandet av Berner orsakade, också naturligtvis bär en stor del av ansvaret för fiaskot, genom att genom hela processen förhålla sig så passiv och inte tydligare efterforska vad som egentligen gällde, arbetsrättsligt sett.

bryt

Men nu försöker alla inblandade friskriva sig från eget ansvar. Eventuella skadeståndskrav haglar i medierna, syndabockar söks och i brådskan begås nya misstag, som när VD Lisa Söderberg meddelade att Berners uppsägningslön skulle tas från extrainkomster SR fått från Alecta i form av avkastning på tidigare inbetalda pensionspremier och inte från licensmedel – utan att först ha MBL-förhandlat om saken. ”Situationen var akut”, säger Lisa Söderberg i en intervju på SRs intranät, och hävdar att hon sökt fackklubbarna men inte fått tag på dem – och då valde att gå ut och lugna ner upprörda licensbetalare, utan att först fått klartecken från fackklubbarna. Så löser man problem med ena handen och skapar nya med den andra.

bryt

För att reparera det skadade förtroendet för SR finns nu bara en rimlig sak att göra: att lägga alla kort på bordet. Offentliggör alla protokoll där rekryteringen diskuterats. Redogör för alla kostnader som uppstått i processen – och se till att den nya styrelsen präglas av kompetens, inte bara på medieområdet, utan i hur man leder ett företag med miljardomsättning.

Redaktionellt är inte Sveriges Radio skadat, det är viktigt att betona. Det är styrningen av företaget som havererat. Och ännu har ingen tagit sitt ansvar för det.

Martin Jönsson

bryt

P.S. I förra numret av Journalisten fanns en artikel som avslöjade att Saddam Hussein KAN ha plastikopererat sig så att han ser ut som Janne Josefsson eller rentav KAN ha flytt Irak förklädd till Kalle Anka. Detta var en satir över de vidlyftiga spekulationerna om Saddams nya okända utseende som pressen med stort allvar och diffust expertstöd publicerat under och efter Irak-kriget. De experter vi citerade finns inte och ingen på vår redaktion tror att Saddam numera ser ut som Janne Josefsson eller har flyttat till Göteborg och synts köpa kikärtsdip i staden. Om satiren har uppfattats kränkande för Janne Josefsson eller SVT Göteborg eller hela Göteborg ber vi självfallet om ursäkt för detta.