”Många är fientliga mot kvinnor”

När Journalisten når Magda Gad via hennes afghanska mobilnummer befinner hon sig i Herat i de nordvästra delarna av landet, på gränsen till Iran.

Hon reser varken runt med fotograf eller kollegor och använder bara mobiltelefonen som verktyg eftersom det drar till sig minst uppmärksamhet.

Levnadsvillkoren med mat och hygien beskriver hon som väldigt olika, beroende på var i landet hon är.

– Just nu har jag rest runt i tio dagar med taxi, och bland annat varit i Musa Qala som kallas talibanernas huvudstad. Det är den staden talibanerna samlades i när de inte kontrollerade hela landet. Det är en samlingsplats för militanta talibaner, för Al-Qaida, och andra grupper. Där finns inga asfalterade vägar, ingen el eller vatten. Bara sand, skjul och talibanflaggor, säger Magda Gad.

När Magda Gad kom för att rapportera från området tog talibanerna henne till ett skjul utan toalett där hon skulle sova, berättar hon. Nu har hon drabbats av loppor.

– Det var en extremt skitig plats där golvet var blött och det fanns ingen riktigt madrass. Det som fanns var en filt som jag vek ihop, den var full av loppor. När jag frågade om det fanns en toalett så sa de ”överallt är en toalett”, och jag fick be om något slags vatten att använda. De ville också att jag skulle äta utan en tvål att tvätta händerna med, men så är det inte på alla platser i Afghanistan, säger hon.

Där hon befinner sig just nu, Herat, är en helt annan plats.

Magda beskriver Herat som en vacker stad med en stark kulturell historia, långt ifrån ett ”talibanfäste”.

Finns det andra journalister där eller är alla i Kabul?

– De flesta internationella journalister är i Kabul. Många har kommit hit nu på grund av nyhetsläget, de är här en kort tid och många är här för första gången så de kan inte jämföra med hur det var tidigare i landet. I morse träffade jag två journalister från arabiska Al Jazeera, säger Magda Gad.

Hur ser en typisk arbetsdag ut, om det nu finns en sådan?

– Allt beror på förutsättningarna, en dag kan handla om att jag ligger och försöker sova i ett skjul, vaknar och utan att äta frukost sätter mig och skumpar i en taxi lägs med en uttorkad flodbädd. Man kör fel, och hamnar vilse. Jag kan åka taxi i sex timmar genom tre provinser innan man stannar och pratar med folk.

En arbetsdag har inga tydliga regler, fortsätter hon.

I varje ny stad eller provins får hon börja med att kontakta ”någon slags talibanledning” för att fixa tillstånd.

– Nu har jag försökt göra reportage om sharia och hur lagarna ska se ut, och kom till en shariadomstol där domaren sa att han vägrar prata med kvinnor. En av dem kallade mig ”loch”, som betyder naken på ett dåligt sätt, då visade jag endast ögonen och var helt svartklädd. Nästa steg är burka, men det är så svårt att jobba i burka då man inte kan presentera sig själv.

En sak som gjort jobbet extra svårt den senaste tiden är just att många talibaner inte vill prata med kvinnor.

– Många är fientliga mot kvinnor oavsett hur man beter sig. I sydöstra Afghanistan är talibanerna väldigt aggressiva trots att jag haft burka, fortsätter hon.

Magda berättar också om ett tillfälle när hon skulle byta taxi i Kandahar, och var tvungen att flytta runt bagage mellan bilarna varav hon lyfte på burkan för att se bättre, och talibaner skrek åt henne.

Eller den gången när hon provade att gå till ett departement som ansvarar för den så kallade moralpolisen i landet för att träffa högsta chefen.

Trots att hon hade Hijab på sig som täckte håret fick hon inte sitta nära talibanerna och var tvungen att sitta med ryggen mot dem.

Känner du dig aldrig rädd?

– Jag är sällan rädd för min egen skull i och med att jag är i ett land där det är så många människor som är mycket mer utsatta än mig. Om jag hade varit en afghansk kvinna och agerat som jag gjort så hade jag förmodligen blivit dödad. Men i och med att jag är utländsk och har ett papper i min hand med tillstånd kan jag göra så. Jag har respekt för situationen jag är i, men mest rädd är jag för alla runt mig som är mer utsatta.

Magda Gad berättar också om den gången en taliban kom fram med en Kalasjnikov, fällde ut armstödet, och osäkrade vapnet innan han siktade rakt på henne.

– Jag blev fruktansvärt arg, vi gjorde en tv-intervju med en talibanpolis som kontrollerade bilar efter alkohol och vapen. När vi filmade honom sa han ”backa bort” och jag frågade varför, han menade att kvinnor inte ska stå nära män på det sättet. Han visste inte vem jag var utan tog av sig vapnet, fällde ned stödet, osäkrade vapnet och siktade på mig.

Hennes reaktion blev att bli förbannad och skrika åt honom, vilket funkade den gången.

– Många av de här personerna har aldrig varit i en stad, de har aldrig sett kvinnor göra saker ute, och de kan bara ta till våld. Jag förstår hur de utbildade kvinnorna i landet känner sig när det kommer talibaner och tar över och ska bestämma allt över de. Jag skrek åt honom att det var ett kriminellt beteende och att polisen skulle gripa honom. Till slut hotade jag med att ringa talibanledningen.

Hur ser du och din arbetsgivare till att du kan jobba så säkert det går i landet?

– Jag har väldigt lång erfarenhet av att jobba i sådana här miljöer, och har varit i frontlinjerna i både Irak och Syrien. Men även i Jemen, och farliga platser i Honduras och Kongo. Jag är inte bara där i två veckor och åker hem utan lever här och har min vardag här.

– All den erfarenheten tar vi med oss och lutar oss mot, jag känner folk här och kan provinserna och vet hur man behöver klä sig och föra sig. Och hur man gör säkerhetsbedömningar i de här miljöerna.

Har du vakter?

– Nej aldrig, oftast jobbar jag ensam och är trygg med det. Om det kommer en vit man från Sverige hit så skulle det vara svårt att få honom att se afghansk ut. Det bedömer jag vara en mer utsatt situation.

– Jag jobbar inte med kamera utan bara mobil. Om man ska genom en vägspärr och de ser en kamera i bilen riskerar det att bli frågor. Samma sak ute på gatan, folk ser direkt att man är utlänning och det handlar inte bara om talibaner. Det finns grupper som kan kidnappa en här för pengar, som Al-Qaida eller andra kriminella grupper.

En viktigare sak än man tror kan vara att hela tiden klä sig som de lokala kvinnorna gör i den delen av landet.

– Går jag på gatan ensam i ett område som jag inte bedömer vara säkert pratar jag inte. Man anpassar sig oerhört mycket, det är viktigare än att ha skyddsväst eller hjälm, som jag aldrig använder i Afghanistan. Det säkraste är att du smälter in. Vakter är helt omöjligt och skulle bara vara provocerande.

Finns det någon plan för hur man ska få hem dig om det behövs?

– Om jag vill ta mig ut ur landet går det att ta sig ut via landvägen. Men nu har jag valt att inte lämna landet eftersom jag tycker det här är den tidpunkt i landets historia som det är viktigast att rapportera om.

Vilka skulle du säga är de viktigaste frågorna att rapportera om just nu?

–Att se vilken slags stat som talibanerna ska inrätta, för det har de inte berättat än. De har inte förklarat vilka lagsystem man ska följa eller hur det ska gå till. Även om domare har förklarat för mig att det verkar tydligt att man ska återgå till -90 talets brutala system.

– Men också, hur ska samhället se ut? Just nu är det bara män och talibaner i regeringen. Det finns extremt många grupper i landet som inte har någon representation alls. Förtrycket mot kvinnor ökar, man behöver förklara USA:s del i att det blev så här och att barn svälter ihjäl, exmpelvis såg jag en sex månaders bejbis dö för några dagar sedan.

Hon listar också saker som att antalet undernärda har fördubblats och att man tror att 97 procent av befolkningen snart kommer lida av svår fattigdom.

– I denna stund är det laglöst, men vad kommer hända med alla extremistgrupper som kan komma utgöra ett hot både mot grannländerna men också mot andra länder – och de 40 miljoner ivånare som bor i Afghanistan? Säger Magda Gad.