”Har jag ett vapen riktat mot mig blir jag rädd”

Det blev en bok på 131 sidor men med tanke på allt Don Titelman har varit med om hade det kunnat bli en betydligt tjockare bok. I Trettioåriga kriget – 25 bilder i sekunden berättar han om några av sina upplevelser under 30 år som fotograf på Sveriges Television, då han bland annat besökte ett 80-tal länder i tjänsten.

– Jag kommer inte ihåg så mycket mer än det jag skrivit i boken. Jag har aldrig fört några anteckningar om mina resor. När jag skrev fick jag googla ortsnamn och årtal, och jag satt med stora kartor framför mig för att minnas vart jag rest.

I förordet skriver journalisten Erik Olsson på Dagens Nyheter: ”Jag tolkar bokens titel (…) inte bara som en summering av de otaliga krig och konflikter som Don rapporterade från. För en utsänd fotograf handlar det också om ett krig mot omständigheterna: mot snäva deadlines, mot egofixerade journalister, mot beslutsfattare som vill sätta käppar i hjulet, mot lömska bakterier som slår till i kroppen.”

Annons

– Den tolkningen summerar verkligen det jag tänkt kring boken, säger Don Titelman.

Vi möts på telefon. Don Titelman har ”flytt” undan coronakrisen till Dalarna. Lite tråkigt tycker han, som hade planerat en stor releasefest, hyrt lokal och allt, för att kunna bjuda in alla sina vänner.

Men egentligen hade han inte tänkt skriva någon bok. Det var på kollegan Folke Rydéns födelsedagsfest som Peter Löfgren, som Don Titelman arbetat mycket med på SVT, väckte tanken. Två dagar senare var Don Titelman igång med första kapitlet.

– Jag tänkte att texterna kunde bli något för byrålådan eller barnen. Men jag upptäckte att det var kul att skriva.

Boken spänner över både högt och lågt. Don Titelman skriver om många roliga händelser men också om farliga resor och situationer, människor han mött, besvärliga eller fantastiska fixare, krångliga kollegor (icke namngivna) och sådana som han jobbat bra ihop med och som blivit hans vänner (namngivna).

Ibland behövs det inte så många rader för att beskriva de faror som kan möta en krigskorrespondent: ”Vi kör på en väg över öknen, det blir stopp, några bilar kryper fram i kö. En mina har kommit upp ur sanden. Jag hänger ut genom bilfönstret och filmar, bilens hjul stryker två decimeter från minan. Vardag i Afghanistan.” Mer får vi inte veta.

Jag frågar om han ofta varit rädd ute på uppdrag.

– Det är väldigt obehagligt att hamna i ett läge med mobbar, och har jag ett vapen riktat mot mig då blir jag rädd. Men oftast är det fokus på att göra ett bra jobb.

Han berättar om när han skulle fixa en glappande sladd till kameraladdaren och tog sin Leatherman och skar av sladden, som dock satt kvar i väggen. En flamma slog upp, knivbladet smälte: ”Lätt chockad sätter jag mig ner på sängkanten och reflekterar, jag överlever slagfälten, men ska jag ta livet av mig på ett hotellrum i rent slarv?” skriver han.

Det finns inte så mycket om privatlivet i boken. Men Don Titelman berättar om när han träffade sin fru Eva Elmsäter. Han jobbade på Rapport och Eva på Aktuellt och de hade knappt setts på jobbet. Men 1997 blev de utskickade som ett team till Albanien och sedan den resan har de varit ett par.

Jag ber Don Titelman att välja en händelse som berört honom mycket.

– Jag och Eva Elmsäter besökte ett sjukhus i Ingusjien. I en säng låg en tolvårig pojke från Tjetjenien som spelat fotboll då en rysk granat slog ner alldeles intill. Han förlorade båda benen.

Don Titelman berättar att västjournalister i Moskva startade en insamling  för att pojken, som heter Jusup, skulle kunna åka till Moskva och prova ut proteser. När han var i Moskva bodde han hemma hos Don och Eva när han inte låg på sjukhus.

– Vi hade mycket kontakt med honom efteråt men nu har vi tyvärr tappat kontakten.

Don Titelman gick i pension för några år sedan. Han tycker att han fått möjlighet att jobba under SVTs bästa år.

– Förr fanns det mer tid och resurser för att göra reportage.