Frilans som jobbar åt kundtidningar:Vanlig tidning ingen garanti för högt i tak
Är det etiskt försvarbart att frilansar jobbar för kundtidningar ena dagen och för “vanliga” redaktioner nästa? Den frågan väckte frilansen Anna Alsmark i en tankeställare i Journalisten nr 13. Journalisten har talat med några i branschen.
Är det etiskt försvarbart att frilansar jobbar för kundtidningar ena dagen och för “vanliga” redaktioner nästa? Den frågan väckte frilansen Anna Alsmark i en tankeställare i Journalisten nr 13. Journalisten har talat med några i branschen.
Många frilansar arbetar åt företags- eller kundtidningar. Uppdragsgivaren bestämmer vad som ska stå i tidningen och obehagliga sanningar riskerar att censureras.
Kan en frilans behålla sin integritet om han eller hon jobbar åt kundtidningar? En av de få frilansar som ställer upp på en intervju är Leif Holmkvist som skriver dels åt bland annat Resumé, dels åt Ericssons kundtidning.
—Jag har aldrig varit med om att en kundtidning bett mig skriva rena lögner. Gjorde de det skulle jag i sista hand be dem anlita någon annan.
Men om du får reda på en negativ nyhet om ett företag vars kundtidning du skriver åt, vad gör du då?
—Låt oss säga att jag får veta att Ericsson misslyckats med en reklamkampanj och Resumé bad mig skriva om det. Då skulle jag säga nej men jag kan alltid använda min meddelarfrihet och tipsa Resumé.
Leif Holmkvist menar att det inte behöver vara högre i tak på “vanliga” tidningar.
Tidigare jobbade han på Kommunalarbetaren.
—Jag slutade bland annat för att chefredaktören sa att jag inte fick granska förbundets affärer ordentligt.
—I princip ser jag ingen större skillnad mellan att arbeta åt Bonniers eller åt Ericsson. Jag snickrar ord. Vill Ericsson ha en stol med tre ben snickrar jag ihop den även om den blir ostadig. Jag kanske påpekar att det blir en dålig stol men vill de ha den med tre ben gör jag den så.
Bernt Hermele, reporter på Dagens Industri, driver ett företag som producerar en kundtidning åt byggbolaget NCC.
—Men jag skriver inte själv i NCCs kundtidning utan har lagt ut det på en frilans.
På DI bevakar Bernt Hermele medie- och reklambranschen.
—Eftersom jag gör den här kundtidningen skulle jag inte kunna skriva om bygg- och fastighetsfrågor i Dagens Industri.
Hermele framhåller att DIs ledning godkänt hans bisyssla.
—Jag är medveten om att det här är känsligt men jag tycker att jag har löst det på ett bra sätt.
Den frilans Hermele anlitat för att skriva i NCCs kundtidning heter Janne Sundling. Han medverkar även i bland annat Resumé.
—Jag ser ingen konflikt i att jobba åt NCC så länge det inte kolliderar med annat jag skriver om som frilans, säger Janne Sundling.
Vad tycker då de som köper in frilansmaterial?
—Om en frilans som är starkt förknippad med en kundtidning vill sälja artiklar skulle jag nog tacka nej, svarar Lars-G Holmström, chefredaktör på Landstingsvärlden.
—De som jobbar åt kundtidningar säljer sin journalistiska kvalitet. De ger en trovärdighet som materialet egentligen saknar.
Rolf Segerstedt, redaktionschef på Land Lantbruk, är inne på samma linje.
—Om en frilans frekvent skriver åt en organisation som vi bevakar, då skulle jag nog nobba att anlita honom eller henne.
Grundregeln är att en medlem i SJF inte får arbeta med reklam eller marknadsföring. När det gäller kundtidningar finns det inga tydliga regler enligt Lilian Ottosson, ordförande i SJFs yrkesetiska nämnd.
—Man får avgöra från fall till fall. En del kundtidningar innehåller vanliga reportage utan kommersiella inslag och dem är det inget problem att medverka i.
—Jag har stor förståelse för att frilansmarknaden är tuff. Men om en tidning inte har särskilt stor redaktionell självständighet bör man nog vara restriktiv med att arbeta åt den.
