Expedition: dokujournalistik

I vintras begärde en nöjesjournalist på Expressen utträde ur Journalistförbundet i protest mot att tidningen Journalistens chefredaktör, det vill säga jag, ”bedriver en häxjakt” mot kvällspressen i allmänhet och dess starka fokusering vid kändisar och dokusåpor i synnerhet.

Och jag som varit så snäll. Visst, jag har vid något tillfälle ironiserat över det hårdvinklade språkbruket i dokujournalistiken (i dokusåpe-rapporteringen finns det fler ”svårt chockade” människor som ”lever i skräck” än på Manhattan efter den 11 september), men i övrigt har kritiken mot den delen av nöjesjournalistiken varit synnerligen modest i sin omfattning. Det har funnits annat som varit mer angeläget att skriva om.

På annat håll har de kritiska rösterna hörts desto mer. I Publicistklubbens årsbok 2002 skriver Göteborgs-Postens huvudägare och chefredaktör Peter Hjörne om ”den infantila fokuseringen på så kallade dokusåpor”. Ännu skarpare är deckardrottningen Liza Marklund i sin nya bok Den röda vargen, som kommer ut i juni: hennes huvudperson Annika Bengtzon skäller där ut Kvällspressens chefredaktör för tidningens hårda fokusering på kändisrelaterad ”slask och skit” på löp och förstasidor. ”Anna Nicole Smith på löpet tre dagar i rad i förra veckan. En kille som onanerat i en dokusåpa i lördags. Vad är det här?”, frågar en ilsken Bengtzon på sidan 138 – och levererar själv analysen på sidan därpå: ”Gränserna mellan verklighet och fiktion suddas ut. Vi skriver om dokusåporna som om de vore det viktigaste och mest relevanta som finns just nu. Det kan ju ändå inte vara rimligt”.

bryt

Jo, det är rimligt, tycker kvällstidningarnas nöjeschefer, som anser att deras bevakning sker ”i symbios med verkligheten”, som Aftonbladets Ronny Olovsson så elegant uttryckte det vid Publicistklubbens debatt i ämnet i Stockholm i april. ”Det som engagerar läsarna är naturligt att skriva om”, säger han i Pär Janssons stora Expedition: Robinson-reportage i det här numret. En oomkullrunkelig slutsats, kan tyckas, i synnerhet som den kläs i ord som Granskning, Nyheter och Artikelserier.

bryt

Och jag håller med. Generellt sett har dagspressen skrivit för lite om TV, inte för mycket, om man ser till hur mycket TV-utbudet formar folks vardag. TV-bevakningen har alltid dragits med låg status; att skriva TV-krönikor har på många håll ansetts vara något som vem som helst kan klara av, vilket vore en orimlighet inom alla andra fackområden. Så självklart ska stora TV-händelser, som Robinson och Melodifestivalen, ges en intensiv bevakning. Självklart ska man granska vad som styr och präglar TV-utbudet.

Men då krävs det nog en annan definition på en Nyhet än att Bert Karlsson släppt sig i en hiss (jo, det är en autentisk rubrik) eller att Robinson-Leif trampat på en sjöborre.

De journalister som tycker att dokuintresset ska tas på allvar bör göra just det. Inte frossa i uppumpade pseudonyheter, obefintlig källkritik, tokdragna rubriker, billiga sexpoänger, ohämmad textreklam och personliga integritetsintrång av ett slag man aldrig skulle överväga i andra sammanhang, Inte slira iväg i en allt hetsigare rubrikspiral som i längden bara blir nedvärderande för alla inblandade. Inte minst publiken.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

P.S.

Reportage med dold kamera blir allt vanligare i svensk TV, post valstugorna. Förra söndagen bröts en avgörande vall på det området: då visade ettans samhällsmagasin Agenda ett reportage från Bolivia, som handlade om försäljning av falska arbetstillstånd till Sverige. Delar av inslaget var gjort med dold kamera, vilket är lite kul, med tanke på hur tydlig Agendas programledare Lars Adaktusson var i sitt avståndstagande från den metoden i höstas. ”Den undersökande journalistiken i svensk television bör avstå från metoder som provokation och intervjuer under falska förespeglingar/…/Vilka effekter får det för tilltron till medierna om dess företrädare förvandlas till privatspanare och infiltratörer?”, skrev han då. Men det gäller kanske inte i Bolivia?