Ett estniskt dilemma

Narva är en stad i Estland. Men alla pratar ryska, alla tidningar är på ryska men de som bor där är andra klassens medborgare i den tioårsjubilerande republiken.

– Här har du nog alla ester som bor i Narva, skojar reportern Julia Totskaya på lokaltidningen Narvskaja Gazeta och sveper med handen över några hundra högtidsklädda människor som är församlade i ruinerna av Alexanderkyrkan.

Vi står uppe på en förmodligen livsfarlig läktare i den illa åtgångna kyrkan. På väggarna finns graffiti på ryska, i taket gapar stora hål.

Det är måndagen den 20 augusti och allmän helgdag i republiken Estland. En timme tidigare har de finklädda estniska tanterna och farbröderna vid det nya monumentet vid järnvägsstationen lagt ner blommor till minne av offren för årtionden av repression under sovjettiden.

Men här i Narva är firandet av den återupprättade självständigheten långt ifrån någon folkfest. Ingen bryr sig. Det här är en fest för ester. I Narva bor nästan bara ryssar och andra ryskspråkiga minoriteter från det gamla Sovjetväldet.

När vi marscherade från monumentet till kyrkan med musikkåren och det estniska hemvärnet i spetsen, kunde vi se över till ryska Invangorod precis på andra sidan floden. Förr var de bägge städerna tvillingstäder i Sovjet och på bron rörde sig deras invånare fram och tillbaka. Nu behövs visum. Här går gränsen mellan Ryssland och Estland, en gräns som snart kan bli EUs, Schengens och Natos yttre gräns mot öst.

– Men bron heter fortfarande Vänskapens bro, säger Julia.

Esterna rädda för den ryska minoriteten

Det är just det som Estlands ester är rädda för. I ett land där de utgör 65 procent av befolkningen finns fortfarande skräcken att den ryska minoriteten på 28 procent ska visa sig vara potentiella förrädare om det blir kris med den stora grannen i öster.

För några dagar sedan förklarade integrationsministern Katrin Saks för mig att esterna känner att de ryssar som bor i landet har väldigt nära band till Ryssland och är mycket influerade av landet.

Konstigt vore det väl annars. Här i Narva ser befolkningen till exempel på rysk TV nio av tio tittartimmar, enligt Katrin Saks integrationskontor.

Men de läser estländska tidningar. Fast på ryska. Tidningar som Narvskaja Gazeta och hennes tre lika små konkurrenter. Alla finns de på plats här när esternas eget tioårsjubileum ska firas.

– Varför? Därför att esterna tycker att det är så viktigt med den tioåriga självständigheten. Och tidningen ges ju ut i Estland och inte i Ryssland, förklarade chefredaktören Olga Ivanova när vi satt på redaktionens stamkrog Modern.

Men tycker medelryssesten att det är så viktigt?

– Jo, de flesta tycker nog det, svarade Olga.

– Nej, sa reportern Julia kort.

Nere bland de provisoriska kyrkbänkarna glider tidningens fotograf Irina Kivimäe runt i jakt efter bilder. Hon har jobbat mer än tjugo år på tidningen och hon har lärt upp så gott som alla stans fotografer och de flesta journalister, för alla har de någon gång arbetat på Narvskaja Gazeta.

Kursens innehåll och examen är inte särskilt tillkrånglad. Irina ställer frågorna när en ny reporter är med henne ute på jobb. När reportern äntligen ber henne hålla käft är nybörjaren färdigutbildad, skrattade Irina på krogen i går.

Och fast hon bara är 1,64 meter lång lyser hennes blonda kalufs klart där nere i mörkret när hon fyrar av sin blixt mot publiken. Bilden kommer att bli utmärkt. Den blir det när Irina jobbar, säger Julia och hennes reporterkollega Anna Orshanskaya som också står där på den livsfarliga läktaren.

Fast de inte alls pratar estniska är fotograf Irina och redaktör Olga bägge estniska medborgare. De är det för att någon av deras förfäder bodde i Estland före 1940.

“Potentiella säkerhetsrisker”

Reportrarna Anna och Julia är ”potentiella säkerhetsrisker” och har grå främlingspass precis som 175 000 andra ryssester. De får inte rösta i annat än kommunalval, de får inte bli medlemmar i politiska partier och de är enligt lag förbjudna att ta nästan alla jobb i kommunal eller statlig förvaltning eller på det privata flygbolaget eller färjelinjen eller en estnisk redaktion, eftersom de inte kan estniska.

När de ska åka utomlands behandlas de inte som ester med estniskt pass, utan måste för det mesta söka visum.

Men de kan bli medborgare. Bara de klarar en skrivning i estniska språket och i estnisk historia och författning, så kan de få medborgarskap.

– Fast det kostar. 3 000 estniska kronor. Det är en månadslön för mig. Jag kan faktiskt inte förstå att jag måste göra något för att få mitt medborgarskap när jag bor i det här landet och är född här, fräste Julia.

Anna fyllde i:

– Varför är jag inte estnisk medborgare? Jag arbetar här. Jag gillar det här landet, jag är till och med patriot. Jag menar inte att jag borde slippa lära mig estniska, jag respekterar Estland och jag tycker också att det estniska språket är viktigt att skydda här intill allt det ryska. Men jag tycker inte att det borde vara kopplat till mitt medborgarskap.

Svaret finner man drygt tio år bakåt i tiden. Före 1989 var ryska det officiella språket. Då hände det att ungar fick stryk på gatorna för att de pratade estniska med varandra. Då var Estland en sovjetrepublik som alla andra i stora ryskspråkiga Sovjetunionen.

Nu har svart blivit vitt. Och vitt svart. Men ryssarna är kvar. De pratar fortfarande ryska och de är definitivt diskriminerade i sitt eget hemland.

Anna, Irina och Julia tjänar 3 000 estniska kronor i månaden. Det blir 1 740 svenska kronor. Ungefär så låga är lönerna i alla ryskspråkiga medier.

I estnisk press gissar journalistordförande Allan Alaküla att stjärnreportrarna kan ha 40 000 estniska kronor i månadslön. Ingen vet. Det finns ingen lönestatistik. Själv tjänar han ungefär hälften.

Bonniers och Schibsted äger de stora estniska tidningarna

De stora estniska tidningarna i Tallinn som ägs av svenska Bonniers och norska Schibsted har också en mycket självständig redaktionell linje.

Narvskaja Gazeta ägs av en konfektionsfabrikör i Narva som har ungefär hundra anställda i sin fabrik. När redaktör Olga Ivanova tryckte en artikel om en annan nyöppnad konfektionsfabrik fick hon på nöten av ägaren. Det skulle inte skrivas positivt om konkurrenter i hans tidning, sa han. Så nu gör de inte det.

De ägnar också partimöten hos högerpartiet Pro Patria oproportionerligt mycket uppmärksamhet. Där är ägaren medlem.

Julia har bara varit journalist i fem år och passar när jag frågar hur det var på sovjettiden. Men hon tycker inte det är någon skillnad på att gå i en privat ägares ledband och att gå ett statspartis ärenden.

Olga och Irina som var med under censuren försäkrar att förhållandena då var vedervärdiga.

– Men ingenting har egentligen ändrats. Det är bara namnskylten som är ny. Vi måste åter lyssna på en ägare och på ett parti, säger Irina.

Ryskspråkig press i Estland är helt enkelt mesigare än estnisk. Det är ägandet som styr, tror Olga. Utländska ägare utan andra intressen än medier ger självständigare tidningar.

Skillnad på estniska och ryska läsare?

Irina tror att skillnaden beror på att ryska läsare inte vill ha uppkäftiga tidningar medan estniska läsare vill ha avslöjanden, grävande och affärer.

– Men vi vill gärna vara mer orädda. Vi skulle ju inte ha något emot om det kom en svensk tidning och köpte Narvskaja Gazeta, säger Julia.

Fast ibland smälter estniskt och ryskt ihop till någon sorts enhet, precis det som integrationsminister Katrin Saks drömmer om. Eller i alla fall till två parallellt och fredligt existerande världar.

Som igår på dagen när vi var ute på en bondgård nära Sillamäe. Reportern Julia och fotografen Irina gjorde ett jobb på en hantverksmässa som bondkvinnor höll. Egentligen skulle de ha tagit bussen och gått från vägen, men när de hörde att jag hade bil gjorde de mig till privatchaufför. Chefredaktör Olga åkte också med. På gården visades hantverk som vävda band, blomstertryck och halmarbeten.

Bönder är per definition ester och alla pratade de estniska. Det kan inte Julia, Irina och Olga. Men de ställde frågor på ryska och tanterna svarade på estniska och alla förstod varandra och någon större affär var det inte med det.

Ungarna som sprang på gården var ryska. Kanske ingår de i något av de utbytesprogram som integrationsminister Saks driver, kanske var de där ändå.

Reportaget blir ett perfekt pittoreskt inslag för de ryskspråkiga läsarna i stan.

Narva är en industristad där kvinnorna arbetar för textiljätten Kreenholm som ägs av svenska Borås Wäfveri och männen arbetar i den miljöfarliga oljeutvinningen från skiffer som nog EU helst vill att Estland stänger för all framtid. Utanför Sillamäe ligger Sillamäedammen där oerhörda mängder förgiftat vatten ligger och skvalpar bara tio meter från Finska viken. Sverige kommer att ge pengar för att försöka desarmera även den bomben, men varken Julia, Olga eller Irina kände alls till miljörisken. Det är inget som Narvskaja Gazeta skriver om.

Dagen innan hade ambassadråd Karl-Olof Andersson på svenska ambassaden i Tallinn varit i Narva och undertecknat ett avtal där svenska Sida åtar sig att bygga ett reningsverk för Narvas avloppsnät. Den nyheten fanns inte heller i Narvskaja Gazeta.

Men den sociala misären, de många alkoholisterna, den höga arbetslösheten, heroinisterna och hiv-epidemin som spridit sig över Estland från Narva, det är sånt man skriver om. Detta ligger som en klangbotten i all verksamhet i Narva.

Tappar läsare

Tidningen tappar läsare. Förra året var upplagan 5 000 exemplar, nu har de tappat bortåt 2 000 i upplaga.

– Det är därför det går så dåligt i rysk press. Alla ryssar är så fattiga så ingen har råd att prenumerera och ingen har råd att köpa det som annonsörerna vill sälja, sa Anna på krogen.

Nu står hon och Julia uppe på läktaren och tittar ner på de estniska besökarna som firar den tioåriga självständigheten. Det är inte deras party.

Irina kommer sakta och betraktande vandrande uppför den farliga trappan och bränner av en blixt på oss. De bestämmer sig för att det är dags för ett bloss. Tämligen stilla och värdigt vandrar vi ut ur den under sovjettiden skändade helgedomen som långsamt håller på att göras om till kyrka igen.

Utanför står redan kollegorna från de andra tidningarna och röker. Stora delar av musikkåren kommer också ut i solen, bland annat Irinas pojkvän som spelar saxofon.

Nu är de klara. Det var lite mer folk än Julia hade väntat sig. Det ska bli en liten redovisande artikel i morgondagens tidning. Artikeln ska skrivas i morgon bitti och tisdagens tidning ska komma ut på kvällen i stället för på morgonen för tryckeriet har helgstängt idag.

Språkförbistring

På väg in till huvudstaden Tallinn efter firandet blir jag stoppad av polisen.

Men det är inte för att jag kört för fort. Den ryskspråkige polisen frågar ”Tallinn?” och sätter upp två fingrar i luften och jag fattar ingenting.

Till slut kommer två lika ryskspråkiga militärer ut ur polisbussen.

De ska till Tallinn och vill ha lift visar det sig. Polismannen hjälper dem att stoppa lämpliga liftarbilar och ger en viss tyngd bakom deras önskan i kraft av sin uniform.

Grabbarna är från Narva och pratar bara ryska, men de har Estlands flagga på ärmen och ska in och göra vapentjänst i den för dagen tioårsjubilerande estländska republikens armé.

Börge Nilsson/Textra

borge.nilsson@textra.se