Ekot och utfyllnaden
Det hinns inte med. Alltså fyller man på med något snabbt och lättlagat.Journalistik som en mikrad Gorbys-pirog.
Journalister har ofta haft ett komplicerat förhållande till ”vanligt folk”. Ingen talar väl i och för sig om Nisse i Hökarängen eller Gubbe Med Keps längre, men fortfarande finns det alltför ofta en grovt generaliserande syn på läsarna, tittarna och lyssnarna, som vore de en grå massa som mest är bra att ha till åsiktsstormar, helst via SMS, så att man slipper svara i telefon.
Detta illustrerades elegant i Ekots kvart i fem-sändning förra tisdagen. Sändningens huvudnyhet var Riksbankens höjning av reporäntan. Fakta redovisades, ekonomer och politiker intervjuades, varpå studioreportern rundade av med ”och så har vi pejlat allmänhetens åsikter om riksbankens höjning”.
bryt
Denna ”pejling” visade sig bestå av två mycket korta uttalanden, enligt åsiktspolitiskt korrekt modell. ”Jag förmodar att det var rätt genomtänkt”, sade Bill, som var positiv, medan Bull konstaterade ”Jag tycker faktiskt att man skulle kunnat vänta”.
Vilka Bill och Bull var fick man aldrig veta. Båda lät som medelålders män, sannolikt från Stockholm. Den ene var intervjuad i bullrig gatumiljö, den andre i något som närmast lät som studiomiljö. Gäster i Radiohuset? Någon man plockade på väg från lunchen på Fältöversten på Östermalm? Det får vi inte veta, för Ekot tyckte inte att det var angeläget att berätta vad de intervjuade hette, bodde eller jobbade med. De var bara anonyma röster. Utfyllnad.
Enligt Ekochefen Staffan Sonning är detta inte okej. ”Sådant är mot vår policy”, konstaterar han. Men han medger också att den här sortens utfyllnad ”slinker igenom”. Den vane mediekonsumenten skulle nog rentav säga att det händer rätt ofta; inte bara i Ekot utan även i andra medier. ”Och så en kommentar från gatan”. En Typisk Arbetare, Typisk Småbarnsförälder, Typisk Arbetslös eller Typisk Ungdom, utan besvärande personlighet eller alltför avvikande åsikter. Utfyllnad.
bryt
”Vi behöver ju något annat än den sterila texten. Helst skulle vi vilja ha riktiga reportage, men det hinner vi inte i Kvart-i-fem”, säger Staffan Sonning och gör därmed slentrianen till en resursfråga. Det hinns inte med. Alltså fyller man på med något snabbt och lättlagat. Journalistik som en mikrad Gorbys-pirog. Går det ännu längre med sparivern kanske man inte ens hinner bege sig till Fältöversten, utan får ta något ur arkivet. Det går säkert att klippa ihop några uttalanden, så att de blir generella kommentarer som funkar till nästan vad som helst.
Självklart kan detta beskrivas som en resursfråga. Men i grunden tror jag ändå att det är slentriansynen på ”vanligt folk” som spökar. De har inte så mycket intressant att säga; därför kan man ta vem som helst, som något slags statistiskt stickprov.
bryt
Alla som har den synen på ”vanligt folk” borde ägna påskhelgen åt att läsa boken True Tales of American Life (Faber and Faber). Boken, som presenteras av Paul Auster, bygger på korta berättelser ur verkligheten som radiolyssnare skickat in till projektet National Story Project. 180 unika vardagsberättelser av Vanliga Människor, om familjer, främlingar, krig, död, kärlek och drömmar – och en av de bästa novellsamlingar jag p(byline). Martin Jönsson
P.S. ”Korearedigering” brukar det kallas när tidningarna publicerar Pressens Opinionsnämnds klander, med diskret rubrik, tanig grad och undanskymd placering. Något liknande får man nästan benämna rapporteringen om den friande domen mot mamman som åtalats för dråpförsök på sin 3-årige son. Aftonbladet och Expressen har, som vi rapporterade i Journalisten 9/02, ägnat mer än tio helsidor vardera åt fallet och polisens och åklagarens versioner. Den friande domen resulterade i en ytterspalt i Aftonbladet och en kort artikel längst ner på en sida i Expressen. Rimligt? Visst. Det var det andra som var orimligt.
