Det vanliga folkets röster berättar om det fasansfulla

Svetlana Aleksijevitj är en vitrysk journalist som skrivit några av vår tids mest skakande reportageböcker.

Tusentals människor har berättat för henne om sådant som den gamla Sovjetstaten ville förtränga: lidandet under andra världskriget, Afghanistankonflikten, Tjernobylkatastrofen och vågen av självmord efter kommunismens fall.

I förordet till hennes senaste bok utgiven på svenska Förförda av döden berättar Svetlana Aleksijevitj om hur hon som liten hörde talas om en mor som dränkt sitt barn. Det var under kriget och en by med partisaner var blockerad av tyskarna. Maten började ta slut och den unga flickans förtvivlade vädjan till sin mor att inte dränka henne, att hon inte skulle be om mat om hon fick leva, hördes från ett hus.

Annons

En morgon var hon borta.

Det var den första berättelse Svetlana Aleksijevitj mindes och det var då hon — med sina egna ord — “började lyssna”.

En sanning om stora omvälvande händelser i Sovjet trumpetades ut officiellt, medan en annan — mer personlig, viskande och fragmentarisk — fanns ute bland folket. Den upptäckten var startpunkten för hennes litterära dokumentärer. Som journalist på 70-talet slogs hon av att alla människor hon mötte beskrev ett annat krig än det i de stora fosterländska skolböckerna.

1985 gav hon ut sin första bok, Kriget har inget kvinnligt ansikte. Hon hade sökt upp över tusen kvinnor som deltagit i alla delar av Sovjets väpnade styrkor under andra världskriget. Deras historia, upplevelser och minnen var till stora delar okända. Nu, när de var gamla, mindes de hur de som knappt 20-åringar lämnat föräldrahemmet och hamnat vid fronten som kryppskyttar, lärt sig döda och dödat . Deras personliga känslomässiga upplevelser präglar boken och hjältemodet är utbytt mot fruktan och ovisshet. 300 av dessa berättelser hamnade i boken. Den låg otryckt i två år, då den anklagades för naturalism och pacifism.

Efter att Gorbatjov kommit till makten publicerades den. Gensvaret blev enormt, och boken trycktes i två miljoner exemplar. Därefter följde De sista vittnena, som skildrade barnens krigsupplevelser, och Zinkpojkarna, en bok om de män och kvinnor som deltog i Afghanistankonflikten. Hennes senaste bok har som tema den självmordsvåg som drabbade det forna Sovjet efter kommunismens fall.

I alla böcker använder hon sig av samma teknik: hon samlar in tusentals vittnesmål på band, letar och sovrar tills hon hittat en gemensam fråga. Sedan väljs de bästa intervjuerna ut, där endast berättarens oförställda röst hörs från sidorna.

— Det gäller att hitta folk som har en talang för att gestalta, som minns detaljer. Jag söker efter berättelser som kan fungera som metaforer för något större. Allt vi kallar dokumentärt är egentligen olika människors version av en händelse, ett förlopp, och i hundra intervjuer finns det visserligen saker som divergerar, men också mycket som sammanfaller. Trovärdigheten uppnås via kvantiteten, avvikelserna försvinner efter ett tag. Till slut får man en bild av en tidsanda.

Hon jobbar mellan två och fyra år med varje projekt. Ofta har hon en väldigt vag idé om hur boken ska se ut när arbetet börjar.

— När Tjernobylkatastrofen inträffade var tanken att ge ut en bok så fort som möjligt, men jag ändrade mig rätt snart. Jag gjorde intervjuer och det var först när jag insåg att denna katastrof var en unik händelse som jag förstod vad jag sökte. Att vad de här människorna upplevt och förstått faktiskt angår hela mänskligheten.

Boken Bön för Tjernobyl var den första bok av Svetlana Aleksijevitjsom kom ut på svenska.

Att hitta folk har inte varit något problem, då krigsveteraner ofta är organiserade i klubbar och så många berörts av Tjernobyl att det räckte med att fråga vem som helst för att få stoff. Hon har lyckats få människor att berätta om djupa personliga trauman och politiskt brännbara händelser.

— Den ryska kulturen är en emotionell kultur, där det är fint att lida och fint att tala om sitt lidande. Sedan blir en människa också villig att prata med en om man visar ett genuint intresse för hennes berättelse. Då blir det också intressant för någon att berätta, för att själv kunna förstå sig själv bättre. Man spelar alltså ofta rollen av en sorts psykoanalytiker.

I en del fall har dock personer bett henne stryka det de sagt eller efter ett tag fått en ny syn på det som inträffade.

—En kvinna berättade om hur hennes son kom hem från Afghanistan i en sluten zinkkista och hur hon talade till kistan och frågade om han verkligen var där. Senare tyckte hon att jag borde skriva om sonens heroiska insatser.

Hon försvarar sig med att man inte kan låta omgivningen skriva ens böcker, och att man ibland måste försvara sig mot de anspråk som de berättande kan ha på framställningen. De gånger hon blivit stoppad är det censuren som hindrat henne.

Svetlana Aleksijevitj är uppväxt i ett samhälle som trodde att allt var möjligt. God sovjetisk ingenjörskonst skulle kunna förändra det mesta till det bättre, bygga en homo sovjeticus — den perfekta människan. Själv säger hon att den tron försvunnit efter Sovjetunionens fall. Hennes egen ambition är inte främst att ändra, utan att förstå. Och hjälpa andra att förstå.

— Det jag skriver är en sorts känslornas historia. Idéer och synsätt ändras över tid, men känslorna är desamma. De är de inre upplevelserna som jag vill åt.

Mikael Funke