Gå direkt till textinnehållet

De sade upp sig i protest – efter uppropet på SR

Flera journalister har lämnat Sveriges Radio på grund av ledningens hantering av uppropet mot rasism Vems SR? förra året. Ülkü Holago, Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah är tre av dem.

När uppropet mot rasism på Sveriges Radio, Vems SR?, offentliggjordes förra hösten ledde det omgående till en konflikt mellan de personer som stod bakom uppropet och ledningen på Sveriges Radio. Vd Cilla Benkö hävdade att uppropet innehöll sakfel, vilket dementerades av de fyra initiativtagarna till uppropet. Benkö menade också att uppropet innehöll ett krav på olaglig kvotering, vilket dementerades av såväl initiativtagarna som av Diskrimineringsombudsmannen.

De som undertecknat uppropet fick restriktioner i sin rapportering rörande bland annat Black Lives Matter-rörelsen (BLM), frågor som BLM driver, kvotering och representation.

Att Cilla Benkö så snabbt gick till motangrepp medförde att den diskussion om rasism, diskriminering och journalistiska perspektiv som undertecknarna velat få till stånd kvävdes. Det menar Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah som var två av initiativtagarna till uppropet.

Ett drygt år efter att uppropet slog ned som en bomb på Sveriges Radio har Journalisten hört alla parter, i detta reportage i fyra delar.

Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah är två av initiativtagarna till uppropet Vems SR? Foto: Tor Johnsson

Del 1. Uppropsmakarna som sade upp sig – ”Det blev ohållbart att vara kvar.”

– Redan första dagen började vi få samtal från chefer på alla nivåer, där man ifrågasatte oss och vår bild. Man ifrågasatte varför vi gått ut offentligt i stället för att komma till dem, säger Maya Abdullah.

– Att vi inte har försökt att ta det internt, det stämmer inte. Jag har under flera år försökt lyfta frågor om journalistiska perspektiv internt – på konferenser, på möten, med chefer, för att få till stånd ett konstruktivt samtal kring dessa frågor. Men jag har mötts av ointresse och oförståelse.

Palmira Koukkari Mbenga beskriver det som att de mötte en mur av chefer som rättat sig i ledet:

– Vi mötte samma argument från chefer på alla nivåer och det blev tydligt att det kom uppifrån. Vi fick mycket stöd internt av kollegor och externt men det gick inte att ha en bredare diskussion, på grund av muren. Det blir ju motsägelsefullt att försöka diskutera och lösa problem internt, när ledningen förnekar att de finns.

Maya Abdullah anställdes på Ekot 2015 men hade dessförinnan jobbat på Sveriges Radio och Utbildningsradion i olika former sedan 2011. Hon sade upp sig i våras och arbetar idag som universitetsadjunkt på Uppsala universitet där hon undervisar i konstitutionell rätt, parallellt med journalistiskt arbete på frilansbasis.

– Ledningens och chefernas agerande i samband med uppropet och behandlingen av oss blev droppen för mig. Jag kände att jag inte kunde vara kvar på en arbetsplats där jag inte behandlas med respekt, både som människa och som yrkesperson, där min kompetens och mitt kunnande inte värderas. Jag såg också att andra behandlades respektlöst. Det var samtidigt ett beslut som växt fram under de senaste åren där jag har sett en utveckling av journalistiken som är problematisk, avseende de frågor som vi väckte i uppropet. Jag kunde inte vara kvar med min journalistiska integritet i behåll, jag hade inte längre förutsättningar för att göra mitt jobb, säger Maya Abdullah.

Palmira Koukkari Mbenga som arbetat på Sveriges Radio sedan hösten 2013 sade upp sig i somras och är sedan en dryg månad tillbaka producent på Studio DN. Hon suckar när hon får frågan varför hon sade upp sig.

– Det korta svaret är att det blev ohållbart för mig att vara kvar. Det handlar både om hur uppropet bemöttes rent sakligt och om hur jag och mina kollegor behandlades, bland annat de osakliga restriktioner som jag och flera andra fick. Ledningens bemötande bekräftade de strukturer som vi pekade på i uppropet, och tydliggjorde dem för mig. Vi ville förbättra Sveriges Radios journalistik, men när det blev så tydligt att bemötandet ledde till att vi hamnade i en återvändsgränd så kände jag inte att jag kunde vara kvar, säger hon.

De blev båda två förvånade över ledningens reaktion och hanteringen som de beskriver som en ”otrolig besvikelse”.

– Vi hade aldrig tagit initiativ till det här uppropet om vi inte trodde att det behövdes, men ändå blev ledningens reaktion och hanteringen värre än vad jag trodde. Man försökte misskreditera oss som journalister, samtidigt som det vi lyfte i uppropet inte var något nytt. Det var sådana strukturella problem som forskningen pekat på i decennier, och som många har försökt lyfta internt i decennier. Det var inget kontroversiellt, säger Maya Abdullah.

Hur reagerade era chefer när ni sade upp er?
– Min chef och flera av mina kollegor blev chockade när jag sade upp mig, trots att de visste hur min situation var. Inga av mina vänner som inte är journalister var det minsta förvånade, säger Palmira Koukkari Mbenga.

– Samma här, och det säger något om självbilden på Sveriges Radio. Det finns en uppfattning att de fasta journalisttjänsterna på Sveriges Radio är så attraktiva att man kan behandla människor hur som helst utan att de säger upp sig. Att man borde vara tacksam för att ha en anställning där. Det är osunt, säger Maya Abdullah.

Trots allt är de hoppfulla. I juni offentliggjordes en intern rapport på SVT där 20 anonymiserade journalister med utländsk bakgrund djupintervjuats om hur de upplever sin arbetssituation och de journalistiska perspektiven på SVT. Allvarlig kritik riktades mot SVTs journalistik, mångfaldsarbete och representation. Dokumentet ”Hur kan det vara så här?” var inspirerat av uppropet på SR.

– Diskussionen har flyttats fram ett snäpp. Fler kanske vågar säga någonting, och det finns en annan medvetenhet kring frågan. Nu kan ingen förneka att frågorna har lyfts förut, säger Palmira Koukkari Mbenga.

Ni säger att ni är hoppfulla, men samtidigt har ni sagt upp er från era tillsvidareanställningar på Sveriges Radio för att ni blev så dåligt behandlade efter att ni slagit larm om strukturell rasism på företaget. Det låter inte så hoppfullt …
– Nej, men jag känner ändå hopp. Jag blir glad när andra mediechefer bemöter de här frågorna på ett konstruktivt sätt. Hur det blir i praktiken får vi se sedan, om det leder till någon faktisk förändring, eller om det bara är prat. Men hur som helst tror jag att uppropet ledde till förändringar inom människor, och det kommer ge utslag på ett eller annat sätt. Jag tror att det rör sig framåt. Samtidigt inser jag att det finns en risk att folk ser vad vi har råkat ut för efter att ha påpekat missförhållanden och tystnar. Det är en oro jag har, säger Palmira Koukkari Mbenga.

– Vi visste att det inte skulle ske någon förändring över en natt, utan att det kommer att krävas ansträngningar i åratal framöver. Det vi gjorde med uppropet har förhoppningsvis blivit normerande för vilka samtal man vågar lyfta på en redaktion, inom och utanför SR. Folk har börjat våga prata om de här strukturerna. Jag tror att det här var nödvändigt, säger Maya Abdullah.

Ülkü Holago lämnade SR i våras. Foto: Mattias Ahlm/SR

Del 2. Programledaren som fick nog – ”Mellanchefer som rekryterar kritvitt får hållas.”

Journalisten har varit i kontakt med andra tidigare SR-medarbetare som uppger att ledningens agerande efter uppropet bidragit till att de valt att lämna företaget. En av dem är Ülkü Holago. Idag är hon programledare på Studio DN på Dagens Nyheter, där hon också arbetar som reporter på frilansbasis.

Ülkü Holago hade jobbat heltid på Sveriges Radio i tio år när hon sade upp sig i våras. Men de första jobben för SR gjorde hon redan för 15 år sedan. Hon har varit producent och programledare och har arbetat med bland annat Studio Ett, Godmorgon Världen, Människor & Tro och Nordegren & Epstein i P1. Hon har varit Ekots utsända i Turkiet och programutvecklingschef på P4 Uppland. Hon har också nästan 20 års erfarenhet av att arbeta med och utbilda i journalistik och mångfaldsfrågor.

– Det var besvikelsen över ledningens hantering av uppropet som fick mig att säga upp mig, så var det, absolut. Men det är klart att det också vägde in att DN knackade på dörren med ett jobberbjudande som var lätt att tacka ja till, säger Ülkü Holago.

Vad är det i SR-ledningens hantering som du är kritisk mot?
– Det finns många delar, men det som upprörde mig mest var hur ledningen i debattartiklar använde alla sina maktmuskler mot 40-50 anställda som påtalat missförhållanden som jag själv kände igen och har upplevt. I stället för att vara ödmjuka och konstruktiva inför kritiken, valde ledningen en strategi där man försköt diskussionen och utmålade uppropet som något det inte var.

Hur då?
– Bland annat genom uttalanden som ”SR är inte ett rasistiskt företag”. Det är inget som uppropet hävdar. Eller påståendet om att uppropets undertecknare brutit mot kravet om opartiskhet, tagit ställning för, och krävt okritisk rapportering om Black Lives Matter-rörelsen. Det stämmer inte – uppropet använder nyhetsvärderingen kring BLM för att exemplifiera brister i SRs rapportering. Det kan vem som helst som läser uppropet se, vilket också Christian Christensen, professor i journalistik vid Stockholms universitet har konstaterat.

– Eller ledningens stora fokus på att uppropet skulle innehålla krav på olaglig kvotering, något DO tillbakavisat i Journalisten. Som jag läser uppropet kräver det ett synliggörande av våra specialkompetenser och en ökad förmåga att värdera dessa. Samt ett stopp för inkvotering av personer som inte tillför den kompetens som saknas på redaktionen.

På vilket sätt kvoteras de in på SR menar du?
– Genom slentrianmässiga rekryteringar av personer med samma bakgrund, nätverk och kunskaper som majoriteten på redaktionen redan har, där man frångår sina egna skrivningar om att till exempel språkkunskaper och andra nätverk är meriterande, men också den grundläggande principen om kompetensbaserad rekrytering.

– Mellanchefer som rekryterar kritvitt får hållas och de HR-personer som arbetar med dessa frågor befinner sig långt från golvet. De ser inte de fantastiska vikarier och inhoppare – talanger med breda nätverk och språkkunskaper – som blir utlasade. Jag har sett flera gå till internationella toppjobb som cheferna som lasat ut dem själva inte skulle vara kvalificerade för. Jag har själv bevittnat icke-meritokratiska processer på SR.

De sista två åren på Sveriges Radio var Ülkü Holago utlånad till kompetensavdelningen där hon tog fram och höll i interna utbildningar för ökad mångfald och fler perspektiv i rapporteringen.

Efter uppropet blev en av utbildningarna hon höll i ifrågasatt, för att den ”handlar för mycket om invandrare”. Ülkü Holago fick förslaget uppifrån att man kunde ”byta ut exempel mot andra demografiska grupper, till exempel bilförare”.

– Men utbildningarna skräddarsys efter de behov som finns på redaktionerna, efter att de gjort en egen bristanalys. Och den brist som redaktioner oftast identifierar och vill ha hjälp med är just ökad kunskap om bevakningsområdets minoritetsgrupper där de ofta saknar nätverk. Jag arbetar alltid utifrån ett intersektionellt perspektiv, och tar in olika demografiska grupper exempelvis ur klassperspektiv. Eller för all del bilförare, om bristanalysen visar att det behövs för att spegla och skildra samhället, vilket är en bärande del av public service-uppdraget. Jag tolkar kritiken som ett sätt att flytta fokus från den verkliga frågan om vilka som får ta plats i utbudet, och i vilka sammanhang. 

Ülkü Holagos namn står inte under uppropet Vems SR? men hon har blivit utsatt för kränkande särbehandling av en äldre kollega. Den interna utredningen gav Ülkü Holago rätt, men processen var svår, alldeles för svår, tycker hon.

– Och kollegan jobbar fortfarande för SR. Jag har slutat.

SR-medarbetare som Journalisten pratat med anser att ledningens låsning kring uppropet lett till att kravet på opartiskhet börjat drivas allt hårdare uppifrån. För hårt, anser flera av dem.

Ülkü Holago tycker att kravet på opartiskhet är en självklarhet som journalist och public service-medarbetare, men ställer sig frågande till att ämnet tagit plats i just uppropets efterspel.

– Public service-medarbetare ska följa kravet om opartiskhet, det står jag bakom till hundra procent, och det gör alla andra kollegor jag känner också. Men att opartiskhet hamnat i fokus, i stället för de frågor som uppropet faktiskt tar upp, blir som en insinuant dimridå. Eller så kallad ”derailing”. Jag tror att ledningen upplevde det som ett hårt slag att få kritik i frågor som man profilerat sig i och försökt satsa på. Samtidigt befann man sig i en tuff situation där public service blev alltmer pressat politiskt. Jag tror att de känt sig trängda och därför agerat defensivt på ett problematiskt sätt. Men jag hoppas, för public service bästa, att uppropet lett till eftertanke och någon slags konstruktiv förändring.

SR-ledningen får veta via Journalisten att flera personer har sagt upp sig på grund av ledningens agerande i samband med uppropet. Foto: Tor Johnsson

Del 3. Ledningen som blev tagen på sängen – ”Detta träffade i hjärtat på många av oss.”

Det är torsdag den 25 november och öde i Hangaren, Radiohusets entréhall. De sista hemarbetarna välkomnades tillbaka till huset förra veckan och det av pandemin påtvingade distansarbetet är över. Men besökare är fortfarande inte välkomna innanför säkerhetsdörrarna.

Sveriges Radios HR-direktör Carolina Wikström och biträdande programdirektör Olov Carlsson har med kort varsel ställt upp på intervju, och vi slår oss ned i en soffgrupp i Hangaren.

– Det är klart att vi inte vill att folk ska säga upp sig beroende på att vi agerat på ett sätt som kan ha uppfattats vara felaktigt. Vi ska behandla alla våra medarbetare med respekt. Däremot ska det sägas att den reaktionen är ingenting som vi har mött. Vi erbjuder avslutningssamtal med alla medarbetare som slutar. Inte i något sådant samtal har det här framkommit, säger Olov Carlsson.

Inte i något samtal?

– Nej, säger Carolina Wikström.

– Nej, säger Olov Carlsson.

Palmira Koukkari Mbenga hade två avslutningssamtal i somras, dels med sin dåvarande chef, dels med en person från HR. Hon var under båda samtalen tydlig med att ledningens agerande efter uppropet var en av huvudorsakerna till att hon sagt upp sig.

Även Maya Abdullah hade två avslutningssamtal: ett med HR och ett med sin närmaste chef. Hon har uppgett för Journalisten att hon var angelägen om att ha avslutningssamtal och att hon under dessa varit tydlig med att hon sagt upp sig på grund av restriktionerna i hennes bevakning, hanteringen av uppropet, samt de brister som lyftes fram i uppropet. Maya Abdullah ska också uttryckligen ha sagt till HR att hon ville att hennes skäl och synpunkter skulle framföras till alla chefer.

Inget av detta har nått fram till HR-direktören eller den biträdande programdirektören.

Olov Carlsson är inne på att de kanske måste fundera på hur avslutningssamtalen genomförs.

– Men trots alla system som vi har, även via fack och skyddsombud och via närmsta chef och via avslutningssamtal, ingenstans har det här fångats upp, säger han.

Och alla får ett avslutningssamtal?
– Ja, alla erbjuds. Man kan ha med både med sin närmsta chef och med HR, säger Carolina Wikström.

Hur är det med Ülkü Holago, erbjöds hon ett avslutningssamtal?
– Ja, alla erbjuds avslutningssamtal, men det är förstås frivilligt.

Hon säger till mig att hon inte har erbjudits något avslutningssamtal.
– Det verkar konstigt, för rutinen är sådan att alla erbjuds avslutningssamtal.

Men eftersom det är en person som inte erbjudits ett avslutningssamtal …
– Eller inte uppfattat att hon erbjudits det, avbryter Olov Carlsson. Mänsklig kommunikation är mänsklig kommunikation.

Mm, men skulle det kunna förklara varför ni inte fått information om att det finns personer som sagt upp sig på grund av hur ni i ledningen agerade i samband med uppropet?
– Det är svårt att svara på. Under 2021, fram till sista oktober, har 80 personer slutat på Sveriges Radio och vi har anställt 120, och jag utgår från att alla de 80 har fått ett samtalserbjudande. Vi tycker att det är jätteviktigt att de får det – både att man får ett schyst avslut samt att man får lämna av sig saker, sådant som man har sett och som man tycker kunnat göras bättre, och sådant som man tycker har fungerat bra. Det är centralt. Om någon som sagt upp sig inte har erbjudits ett avslutningssamtal har vi gjort fel, säger Olov Carlsson.

Olov Carlsson, biträdande programdirektör på Sveriges Radio. Foto: Mattias Ahlm/SR

Intervjun går över i frågor om SRs omfattande rutiner för att identifiera kränkande särbehandling, journalistiska processer kring perspektiv, demografianalyser, hur kompetenser används i företaget – och hur rekryteringar går till.

Ülkü Holagos uppfattning att rekryteringspolicyn inte har följts, menar Carolina Wikström kan ha sin förklaring.

– Vi har anställt en rekryteringsansvarig i augusti förra året, som vi sedan har utvecklat till en rekryteringsavdelning, för att vi kände att vi inte var riktigt nöjda med de rekryteringsföretag som vi jobbade med. Vi tyckte att vi fick ett urval som var ganska likt varandra, vi fick inte riktigt till dialogen mellan chef och rekryterare. Vi ville ha en egen rekryterare, och det har gett en god effekt, vi kan titta mycket bredare, säger Carolina Wikström.

Förekom det slentrianmässiga rekryteringar tidigare, som Ülkü Holago påstår?
– Nej, jag tror inte att de har varit slentrianmässiga. Däremot kan jag se att många av de chefer som ska rekrytera har en extremt hög arbetsbelastning, vilket kan innebära att man kanske inte blir lika petig när man går igenom kravprofilerna, och då kanske det kan upplevas som slentrianmässigt, även om jag inte upplever att det var så. Men det är bättre nu.

Ülkü Holagos uppgift om att hon fick förslag uppifrån om att använda bilförare som demografisk grupp i stället för invandrare i en av utbildningarna, känner varken Carolina Wikström eller Olov Carlsson till och kan därför inte kommentera.

Sveriges Radio har investerat mycket i frågor om mångfald och journalistiska perspektiv. Medförde det att ni kände er besvikna när initiativtagarna till uppropet gick ut offentligt med kritiken?
– Det är ju sällan den typen av offentlighet gynnar en konstruktiv öppen dialog, det betyder att vi måste ju också teckna den bild som vi upplever är sann, säger Olov Carlsson och fortsätter:

– Det är klart att jag personligen blir ledsen. Jag blir ledsen att vi blir beskrivna på det sättet för det stämmer inte överens med den bild jag har. Det blir också bekymmersamt eftersom det skapar motsättningar mellan medarbetare. Vi har ju faktiskt medarbetare som utpekas som rasistiska men också medarbetare som utpekas som klandervärda i sin yrkesroll, personer som går att identifiera. Det skapar ingen god stämning på en arbetsplats. Det har vi också behövt hantera. Det har skadat individer. Ett upprop som handlar om människors lika värde lyckas göra andra människor illa – det är inte jättekul.

Den bild som har kommit att tecknas är att ni blev förbannade och bestraffade personer som undertecknat uppropet genom bland annat begränsningar i deras bevakning. Vad säger ni om den bilden?
– Det är inte min bild, säger Olov Carlsson. Vi agerade inte utifrån ilska. Däremot träffade detta i hjärtat på många av oss. Vi blev uppriktigt ledsna. För så mycket tid och så mycket energi och så mycket tankearbete som vi har lagt just på de här frågorna … och så får man läsa berättelser där personer blivit oschyst behandlade. Vi ska inte vara så mot varandra. Punkt.

– Det har också kommit en alldeles färsk medarbetarundersökning, och näst intill samtliga uppger i den medarbetarundersökningen att man bemöts med respekt från närmsta chef. Vi ser inget som tyder på att det skulle finnas en ökning av personer som upplever sig kränkta eller särbehandlade. De gånger man känner sig särbehandlad är det framför allt på grund av ålder, säger Olov Carlsson.

Att någon skulle ha blivit ”bestraffad” förnekar de bestämt.

– Palmira har varit Afrikakorre och USA-korre och fick en ny tjänst på Ekot mitt under uppropet, tjänster som är några av de mest eftertraktade på Sveriges Radio. För mig är det ett tecken på att det går att prata om de här frågorna på Sveriges Radio utan att man ska behöva vara rädd för att få begränsningar i sin karriär, säger Olov Carlsson.

Ändå kände hon att situationen blev ohållbar.
– Ja, det är jättetråkigt att höra. Det har inte vi nåtts av.

Carolina Wikström, HR-direktör på Sveriges Radio. Foto: Mattias Ahlm/SR

De som undertecknade uppropet fick begränsningar i sin bevakning, av bland annat BLM, eftersom SRs ledning hävdar att uppropet innehåller ett stöd för BLM, vilket initiativtagarna förnekar. De ”osakliga restriktionerna” bidrog till att Palmira Koukkari Mbenga, Maya Abdullah och Ülkü Holago sade upp sig. Olov Carlsson försvarar beslutet att införa begränsningar.

– Ett antal personer har varit väldigt offentliga och också tagit ställning i frågor som också har en politisk dimension. De har fått en begränsning i vad de kan bevaka, på samma sätt som man drabbas av begränsningar om man engagerar sig i andra samhällsfrågor. Det betyder ju inte att vi inte tar till oss av grundbudskapet i uppropet. Det var en bra och en nyttig och en viktig diskussion för oss att ta, och som vi verkligen har tagit på allvar, säger Olov Carlsson.

De som har skrivit under uppropet hävdar att det inte är ett stöd för BLM, och jag kan inte se det heller. Men ni säger att det finns där. Ni säger att det finns ett krav på kvotering i uppropet, de säger att det inte finns, DO säger att det inte finns och jag ser inte heller att det finns. Kan du förstå att de som undertecknat blir besvikna när ledningen pådyvlar dem åsikter de inte har?
– Ja, det kan jag förstå. Samtidigt får man ju fundera över tolkningar och kontext. Du gör en tolkning, vi gör en annan tolkning. Vi är ju arbetsgivare och leder och fördelar arbetet och behöver hantera konsekvenserna av att människor engagerar sig i olika saker, också i dialog med medarbetarna. Vi menar att det finns en andemening i dokumentet, och som också ramlar in i en samhällskontext. Vi har en tolkning av det, men det finns också en uppfattning i samhället, säger Olov Carlsson.

Men har ni inte själva bidragit till att skapa den uppfattningen genom att påstå att det finns kvoteringskrav i uppropet och att det är ett stöd för BLM?
– Det är inte bara vi utan även andra som har gjort den tolkningen. Det är en väsentlig del i detta. Det är inte bara vad som faktiskt står utan det är också hur det uppfattas, och hur det träffar i samhällsdebatten.

Johanna Lindblad Ahl, ordförande i journalistklubben på SR. Foto: Leif Johansson/SR.

Del 4. Fackklubben med ett ben i varje läger – ”Det här hade inte behövt bli så infekterat.”

I styrelsen för journalistklubben på Sveriges Radio har man varit medvetna om att personer lämnat företaget på grund av hanteringen av uppropet.

– Det är jättetråkigt. Alla medarbetare ska behandlas med respekt och upplever man inte att man blir det så har man inga andra maktmedel än att säga upp sig. Det här är dessutom erfarna, duktiga journalister som slutar, så det är klart att det blir en kompetensförlust för Sveriges Radio, säger klubbordförande Johanna Lindblad Ahl.

Hon är förvånad över att ledningen inte känt till detta.

– Jag vet inte vad det beror på. Det borde inte ha kommit som någon överraskning.

Efter uppropet förra hösten intensifierades klubbens arbete med mångfald, diskriminering och frågor kring journalistiska perspektiv. En styrelseintern arbetsgrupp tillsattes. Även samarbetet med företaget har byggts ut och en perspektivgrupp har startats.

– Men det här arbetet tar väldigt lång tid, det finns ingen quick fix. Jag kan förstå att det upplevs som oerhört frustrerande och att man väljer att gå någon annanstans än att vara kvar på en arbetsplats där man känner att man inte blir lyssnad på, eller inte känner att man blir bra bemött.

Journalistklubben på Sveriges Radio hamnade i en besvärlig situation efter uppropet. Det fanns medlemmar på båda sidor i konflikten. Samtidigt upphörde i princip dialogen mellan företagsledningen och initiativtagarna direkt efter att uppropet offentliggjorts.

– Jag tror att om kommunikationen hållits öppen från båda håll hade det inte behövt bli så här infekterat, säger Johanna Lindblad Ahl.

Fler avsnitt