Gå direkt till textinnehållet

Att berätta om det obehagliga

I en serie artiklar berättar Journalisten om hur några klassiska reportage blivit till. Trots att det bara har ett halvår på nacken är Mustafa Cans reportage om Sverigedemokraterna ett av dem.

I en serie artiklar berättar Journalisten om hur några klassiska reportage blivit till. Trots att det bara har ett halvår på nacken är Mustafa Cans reportage om Sverigedemokraterna ett av dem.

Mustafa Can jobbar alltid med bandspelare. Den ger honom frihet att under tiden som bandet rullar beskriva miljön och observera hur intervjupersonen ser ut och låter på rösten. Han vill nämligen att det i hans reportage ska framträda bilder.

– Det gäller att levandegöra texterna så att läsaren ser bilder; det gäller att hitta de pregnanta detaljerna i berättelsen så att människor och miljöer tränger läsaren närmare. Om man skriver att en person ropar skapar det inga bilder. Men om man skriver att han höjer handen och rösten och ropar så ser man framför sig en person som tar sats för att uttrycka sig.

Det prisbelönta reportaget om Sverigedemokraterna börjar med en scen från partiets valvaka där en fladdermus flyger genom lokalen och en deltagare påpekar att partiet fått en ny medlem.

– Scenen med fladdermusen är inte betydelsebärande för textens karaktär, men den skänker stämning åt innehållet. På samma sätt som vitlök kan förhöja smaken i en maträtt utan att man riktigt anar den.

Mustafa tror att han har inspirerats av den muntliga kurdiska berättartraditionen som använder sig av målande bilder.

– När kurder berättar använder de sig av historiskt presens. När jag växte upp och hörde män och kvinnor berätta sade de jag är, inte jag var. Det ger liv åt skildringen.

För Mustafa Can är det viktigt att hitta det rätta anslaget. Början är betydelsefull för reportagets hela dramaturgi och komposition. När ingressen slutligen sitter bygger han sakteliga vidare och fyller på med detaljer och avsnitt som känns relevanta och skapar ett naturligt flöde i texten. Han flyttar sällan om stycken.

– Jag sätter inte upp några lappar på väggen för att hitta den röda tråden genom reportaget, utan går mer på känsla, säger Mustafa Can.

I reportaget om Sverigedemokraterna jobbade Mustafa Can intimt med fotografen Fredrik Funck. Båda anser att det är viktigt att reportern och fotografen samarbetar under hela reportagets utveckling. På så vis kan man se till så att det som finns på bild inte behöver beskrivas så noggrant i texten och vice versa.

– Text och bild ska gå in i varandra, men inte säga samma sak, säger Mustafa Can.

Personliga intryck

Mustafa Can skriver in intervjuerna och personliga intryck i datorn under researchens gång. Efter intervjuerna brukar han även sätta sig ner, blunda eller bara stirra ut i tomma intet för att återkalla intryck han fått vid möten med intervjupersonerna. Även dessa känslor skriver han in i datorn. När researchen om Sverigedemokraterna var klar och det var dags att börja skriva reportaget hade han närmare 300 000 tecken i datorn.

– Det är ett tidskrävande sätt att jobba på. Men när jag känner mig trygg i materialet blir det enklare att skriva.

Med research och skrivande tog det närmare sju veckor att göra reportaget om Sverigedemokraterna. Mustafa Can känner sig privilegierad över att ha fått så lång tid på sig, eftersom det är tid som gör ett arbete bra.

– Tid är kvalitet, tid ger trygghet, att man kan vara eftertänksam och få fram material som håller.

Inför valet skrevs det mycket om Sverigedemokraterna. Det mesta var dock förutsägbart. Mustafa Can ville komma förbi den politiska retorik som dominerade då partiet beskrevs i medier eller när de själva ville föra fram sina åsikter.

– När man tar ner politiken i sina minsta beståndsdelar blir den synlig. Det är inte de stora slagorden som berättar något, det är hur politikerna resonerar som är intressant.

Han ville ta reda på vilka det är som arbetar partipolitiskt för Sverigedemokraterna; hur de tänker, hur deras vardag ser ut, vilken musik de lyssnar på, deras uppväxt, vad de gör på fritiden.

Några ur partistyrelsen gick med på att bli intervjuade och fotograferade. Mustafa Can och Fredrik Funck fick följa med 71-åriga Gun Kullberg under valrörelsen. Hon var en ambivalent person som kunde vara snäll och tillmötesgående, för att i nästa ögonblick säga att muslimerna borde slängas ut ur landet. Enligt Mustafa verkade hon inte ha någon ideologi i botten, utan det rörde sig mera om en allmän misstänksamhet mot allt främmande. Andre vice ordförande Torbjörn Kastell var den raka motsatsen.

– Kastell var enklast att möta. Han var en stenhård ideolog och stod för sina åsikter. Han lindade inte in sitt tyckande.

Hård uppväxt

Gun Kullberg var den enda som hörde av sig efter att reportaget hade publicerats. Hon förnekade att hon sagt att hon hade mindervärdighetskomplex och haft en hård uppväxt. Men Mustafa Can hade hennes uttalande på band, inskrivet i datorn.

Fotograferingen ställde till vissa problem för Fredrik Funck. Det var bara några få ur partiledningen som gick med på att bli fotograferade. Detta skapade svårigheter under valvakan.

– De flesta som var där ville inte förekomma på bild eftersom de sade att de kunde förlora jobbet om de figurerade i pressen. Han som hade lånat ut lokalen till partiet ville inte att den skulle gå att identifiera. Det gällde att agera respektfullt, för annars skulle vi inte ha kunnat arbeta vidare. En del fotografer bara kör på. Jag jobbar inte så, säger Fredrik Funck.

Reportaget om Sverigedemokraterna planerades i samma veva som DN stoppade Sverigedemokraternas annons som hade rubriken ”Vi har ansikten”.

– Sverigedemokraterna talade om att all publicitet är god publicitet. Alternativet är att inte skriva om det man ogillar. Men då kan man lägga av med journalistiken. Vi måste skriva om alla företeelser i samhället. Frågan är hur man gör det, säger Mustafa Can.

DN valde att publicera reportaget två veckor efter valet, eftersom redaktionen inte ville att ett parti skulle få nio sidor exklusivt innan valet.

pj@sjf.se

Fler avsnitt
Fler videos