Ledare

Helena Giertta Chefredaktör
skicka e-post rss

Något av det värsta jag sett

27 september, 2017

"Okej, så här: Vi har en organisation som funkar. Alla vet vad de ska göra och produktionen är hög. Folk trivs och är stolta över sina jobb. Visst börjar den bli lite stel och det behöver komma lite ny input. Gamla grupper kanske behöver lösas upp och nya konstellationer byggas.

Jamendåså.

Då river vi väl upp allt, tar bort all trygghet, låter folk gå sysslolösa under tiden, köper in dyra konsulter och så tar vi in nåt annat, där ingen har fasta arbetsplatser, ingen hör hemma nånstans utan vi jobbar på ett ’nytt’ sätt.”

Ungefär så måste det ha gått till när ledningen för UR fick den huvudlösa idén till omorganistion som i värsta fall kan kosta hela företaget sin existens.

I Journalistens reportage berättas om att journalister gråter på möten för att ingen bryr sig om innehållet längre, för att inga nya program startas och för att allt bara handlar om den nya organisationen. Då har det gått långt.

UR började 2016 med en aktivitetsbaserad arbetsplats. Det brukar användas för att minska lokalytorna. Men det är det inte fråga om i URs fall. Andra företag har genom åren skaffat sig erfarenheter av hur man kan arbeta på detta sätt, för en del funkar det för andra inte. För det mesta blir arbetsmiljön sämre, men för UR verkar det ha gått riktigt snett.

Ta bara det med att man inte får sitta på samma plats när man kommer till jobbet. De flesta människor behöver en trygg zon på sin arbetsplats, vilket man kan lösa på många sätt.

På UR fick man inte ens lämna sitt skrivbord mer än en halvtimme, för då fick vem som helst sätta sig där. Vilken grym människa kommer ens på en sådan tanke?

Nu efterlevs inte den regeln längre, men det räcker med att den en gång formulerats, för att man ska förstå den frustration många känner på UR i dag.  Eller ta det där med att organisationen kräver att man ständigt ska jobba med nya människor i nya konstellationer, inte skapa tillit eller gruppgemenskap. URs omorganisation och sättet den drivits igenom på är något av det värsta jag sett. Kanske framförallt för att det inte finns några ekonomiska skäl till omgörningen, det finns inte heller några ökade produktionskrav på företaget. Det verkar bara handla om att slå sönder det gamla.

Det mest nedslående i Johannes Nessers reportage är dock bristen på visioner. Varför gör UR detta? Faktum är ju att användningen av UR-programmen ökar.

Att ha motsatt uppfattning eller att komma med kritik verkar inte uppskattas i den nya omorganisationen. En av dem som till slut valde att vara anonym i vårt reportage angav som skäl att hen inte ville kallas in i ytterligare en arbetsgrupp där de skulle vända ut och in på sig för att hitta en ”lösning”. ”Jag vill bara jobba men det får vi inte.”

Att produktionen går ner kraftigt har ledningen ”räknat med”, de höga kostnaderna för konsulter är ”inom budget”. Men jag undrar om ledningen också har räknat med kostnaderna för att folk tappar sugen, ger upp, tappar tillit och trygghet. Och kanske lämnar företaget.

Hur ska UR överleva detta? Företaget leker med våra gemensamma pengar och glömmer bort att journalistik inte är en vara vilken som helst. Vad händer med uppdraget från medborgarna/staten när företaget bara fokuserar inåt i stället för utåt? Från mitt perspektiv ser det ut som om ledningen både skjuter sig i foten och går vilse i sin jakt efter att bli ”Europas modernaste pub­lic servicebolag” som de döpt sitt seminarium på Meg till.

 

STICK

I nazistskuggan

Mediedagarna i Göteborg onsdag och torsdag innehåller en mängd spännande och intressanta diskussioner och föreläsningar. Men även de hamnar i skuggan av nazisternas demonstration och en tidning med kopplingar till nazisternas medverkan på bokmässan.
Även om det är förståeligt ur ett nyhetsperspektiv så önskar jag att till exempel Jonathan Lundqvists seminarium på temat Medierna de nya fienderna får många lyssnare, och alla skulle må bra av att lyssna på debatten mellan  Åsa Linderborg, Elisabeth Åsbrink, Lena ten Hoopen (fd Sundström), Svante Weyler och Tove Lifvendahl under rubriken Den som är emot yttrandefrihet räcker upp en hand.

 

Läs repliken från UR här.

Kommentarer

Det finns 1 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Ola tis, 2017-10-17 23:57

Yttrandefrihet för fashister och terrorister borde verkligen inte vara självklart. Se demokratin som en lek. Vill man vara med i leken får man leken tåla. Vill man inte vara med och leka utan mer är intresserad av att söndra och härska ska andra regler gälla. Då ska rättsstaten se till att alla får en rättvis rättegång och att mänskliga rättigheter respekteras under och efter rättsprocessen. Vad är det som är så krångligt?

Senaste numret

Prenumerera

Journalisten-podden

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies