Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Julia Nilsson
Redaktionschef & stf ansvarig utgivare

Yvigt fäktande mellan coola hannar i medierna

”Herregud. Inte ens alla vi gamla surfeminister och dödsmördarsuffragetter trodde att det låg fullt så vidrigt till.”

Jag säger inte att det var bättre förr. Bara att det känns värre nu. Eller är det inbillning: att gubbslemmet har klibbat alldeles särskilt mycket i medierna den senaste tiden?

Slemmet avser ej endast det nätverk av manliga makthavare och opinionsbildare som Leif GW Persson fuskmasochistiskt brukar brumma om, en lätt gråtfärdig gubbring där man anser att obducenten är justitiemördad och att Thomas Quick ljuger lika mycket som kvinnor och barn. Utan även den lättsinnigare och hippare mix av reklamkampanj och generationsstrid som tjafset mellan Killinggänget och Håkan Nesser är.

Ja ni vet. Spermaharen skämtar inte så över sig dökul om en kuksugande deckarförfattare. Nessers ”kränkthet” – varenda jävel låter sig ju kränkas nu för tiden – och försök till svar gör det hela ofrivilligt skojigt.

Annons Annons

bryt

Fajten påstås handla om yttrandefrihet och satir, och det gör det förstås. Också. Det som syns mest är emellertid själva tuppandet; ett yvigt fäktande mellan ett gäng coola hannar och en tönt som håller på att flaxa ihjäl sig. För varje utfall tappar han fjädrar, den arma kraken.

Att lugna den gubevars även hon kränkta ordföranden i Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar med att dels skylla ifrån sig, dels försäkra att Nesser minsann vet att dampungdomar ”är roliga, begåvande och intressanta människor” gör det etter värre. Ytterst dråpligt är det när mobbningsoffret bara fortsätter att göra bort sig, går rätt i fällan.

Å andra sidan – vadå mobbning? Det handlar ändå alltihop om ett gäng vita medelålders män med pengar och makt som vet hur man brer ut sig i offentligheten i jakt på uppmärksamhet och marknadsandelar och ännu mer pengar och makt. Att deras respektive så kallade attityd skiljer sig åt kommer på ett ut.

bryt

Samtidigt, i notisspalterna: en rapport från Europarådet visar att den vanligaste dödsorsaken bland europeiska kvinnor mellan 15 och 44 år är misshandel. Det vill säga mord utfört av närstående man, det vill säga oftast partner. Våld mot kvinnor och våldtäkter ökar i hela världsdelen, oavsett land, socialgrupp, fattigdom och grad av utbildning. Mellan 20 och 50 procent av alla europeiska kvinnor har fått stryk i hemmet. Herregud. Inte ens alla vi gamla surfeminister och dödsmördarsuffragetter trodde att det låg fullt så vidrigt till.

Men. Detta är ingen viktig eller ens riktig nyhet. Den är en helt normal talibanare, som bekräftar strukturen i stället för att kittlande bryta mot den. Se till exempel kvällstidningsettan på Aileen, 46, en förment onormal kvinna som ”hatar män” och har skjutit ihjäl sju stycken torskar som utnyttjat och misshandlat henne och andra prostituerade kvinnor.

Offer som blir monster är häftiga grejer. Våld underifrån och upp är tusen gånger hottare än det gamla vanliga och mest frekventa, uppifrån och ner.

bryt

Både det strukturella våld – ta utsädespatent – och det fysiska våld – från svält till krig – som världens rika utsätter de fattiga för saknar medial glamour. Vem vill läsa en jädrans u-landsbulletin? Svar: fler än vi tror. Allt fler söker sig till andra nyhetskällor än gängse rikslikare. Över hela skalan, i alla samhällsklasser: direktörer läser elektroniska nyhetsbrev, feminister och anarkister gör detsamma på sitt håll, människor med rötter i Mellanöstern och bopålar i Rinkeby ser på al-Jazira och andra orientaliska TV-kanaler.

Så även om det är mycket som känns värre var det väl inte bättre förr när hela Sverige satt och glodde på Hylands hörna?

Fler avsnitt
Fler videos