Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Julia Nilsson
Redaktionschef & stf ansvarig utgivare

Vad väljarna inte behöver veta

Politikens problem är inte att väljarna är oinformerade utan att de är alltmer ointresserade. Såväl av politiken som av journalistiken.Det är därmed inte bara politikens problem utan också journalistikens.

För exakt tjugo år sedan deltog jag i SVTs partiledarutfrågningar inför valet. I par med Christer Petersson fick jag uppdraget att ”grilla” (det hette så då) dåvarande oppositionsledaren Olof Palme och dåvarande folkpartiledaren Ola Ullsten. Övriga partiledare skulle grillas av utfrågarparet Gunvor Hildén och Gunnar Fagerström. Det var ett experiment som aldrig upprepades. Lika villkor i TV-utfrågningarna blev ett nytt och omedelbart hörsammat krav från de politiska partierna.

bryt

Alla var på det klara med att utfrågningarna i Sveriges enda television var avgörande inslag i kampen om väljarna. Partiledarnas uppgift var att framstå i så vinnande dager som möjligt. Utfrågarnas ambition var att göra uppgiften så svår som möjligt. Inte den uttalade ambitionen naturligtvis. Den uttalade ambitionen var att få fram den information som väljarna bäst behövde. I praktiken samma sak eftersom den information som väljarna ansågs bäst behöva var den information som partiledarna helst ville undanhålla och som därför måste pressas fram ur dem på bekostnad av deras förmåga att vinna väljare. En stor del av utfrågningen av Olof Palme handlade, rakt ur minnet, om hans syn på ett ouppmärksammat s-kongressbeslut om en i strategiska mittenväljares ögon inte helt självklar facklig avdragsrätt. Den fackliga avdragsrätten var inte en sak som socialdemokraterna hade planerat att föra fram i valrörelsen 1982. Än mindre en sak som Olof Palme hade förberett sig att svara på. Det var vi utfrågare som bedömde att saken var viktig för väljarna.

Med den nya självständighet, för att inte säga kaxighet, som under 70-talet hade etablerat sig som journalistideal på radion och televisionen, var det inget konstigt med det. Lika självklart som det ansågs vara att politikerna själva inte var kapabla att ge saklig och opartisk information till väljarna om sin politik, lika självklart var det att journalister var kapabla att göra det.

bryt

Tjugo år senare ser jag två fel med den tanken. Det första är föreställningen att det finns en specifik information som väljarna måste ha för att kunna välja. Det andra, som är en konsekvens av det första, är tron att det finns en yrkesgrupp som kan tillhandahålla den informationen.

”Information” är inte ”något oskyldigt begrepp med en given innebörd. Genom att tala om vilken information som är central tar man ställning i normativa frågor om vad som är önskvärda handlingar”, skriver Peter Esaiasson och Nicklas Håkansson i en ny studie av valprogrammen i radio och TV. Kort sagt, varje föreställning om vilken information som är central för väljarna innefattar en föreställning om hur väljarna lämpligen bör handla. Journalisters föreställningar om den saken kan rimligen inte väga tyngre än exempelvis politikers. bryt

Likväl försöker sig också Esaiasson/Håkansson på att bestämma ”vad medborgarna behöver veta”, eftersom den studie de genomfört för att bestämma vilka av radions och televisionens valprogram som informerar bäst, politikerstyrda eller journaliststyrda, förutsätter en idé om vad det är som väljarna måste informeras om.

Jag tror inte någon sådan idé är möjlig, i varje fall ingen som journalister kan eller bör vägledas av. Politikens problem är inte att väljarna är oinformerade utan att de är alltmer ointresserade. Såväl av politiken som av journalistiken.

Det är därmed inte bara politikens problem utan också journalistikens.

Fler avsnitt
Fler videos