Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Julia Nilsson
Redaktionschef & stf ansvarig utgivare

Rekord i journalistisk enfald

Än har bin Ladin kärnvapen, än skall han slå till med gas mot Paris, you seek him here, you seek him there. Skall vi generöst tänka oss att bara 50 procent, 500 artiklar, är ren och skär fejk?

Nyligen framträdde en hund med dödsflämtningar i Dagens eko. Det var inte bara rekord i journalistisk enfald, utan en illustration så god som någon på hur 11 september-syndromet håller den svenska journalistiken i ett skruvstäd. Den döende hunden hade förevisats i CNN, som sagt sig via kontakter ha fått fram ännu en serie intressanta TV-bilder från Usama bin Ladins hemliga träningsläger i Afghanistan. Bilderna påstods visa hur man tränade gasattacker på vita människor, fast med ”labradorliknande” hundar som försöksobjekt. De vanliga experterna hade kallats till CNN för att bekräfta bildernas innehåll, nämligen beviset för de oerhörda hot som riktas mot den vita världen. Labradorliknande hundar är ju då ett gott val, då västerländsk TV-publik helt säkert tycker mer synd om dessa än om människor av icke-vit sort. Dagens eko är radio och kunde inte visa bilderna, dock köra hundflåset som bevis. Oklart för vad.

bryt

Låt mej mellan tummen och pekfingret gissa att Expressens och Aftonbladets USA-korrespondenter presterat ett tusental artiklar om terror och bin Ladin sedan den 11 september. I knappast något fall kan de ha haft en susning om vad som var sant eller ej. Ändå har de satt sina namn på artiklarna. Än har bin Ladin kärnvapen, än skall han slå till med gas mot Paris, you seek him here, you seek him there. Skall vi generöst tänka oss att bara 50 procent, 500 artiklar, är ren och skär fejk?

Annons Annons

I inget annat sammanhang skulle en sådan arrogans gentemot sanningshalten kunna godtas, ingen kvällstidningschef skulle med vett och vilja ta in 500 fejkar om året i något annat ämne. Även om risken för dementi vore lika liten som i fallet med bin Ladin och terrorhotet.

Kriget mot terrorismen bedrivs för närvarande i huvudsak som propaganda i medierna. Våra svenska korrespondenter skriver av den amerikanska propagandan och här hemma blir vi både som läsare och publicister offer för denna krigföring. Bland annat beroende på den djävulska kommersiella regel som säger att om den andra tidningen kör hundscoopet så kan inte gärna vi avstå. Eller för Dagens ekos del: om alla andra medier haft hundscoopet så måste vi åtminstone köra flåset. Vad som är sant eller inte kommer i andra hand.

Dessvärre har den amerikanska mediala krigföringen spillt över också till vår hemmajournalistik. Somliga etniska minoriteter i Sverige omfattas inte längre av samma pressetik som blonda svenskar. Nyligen fälldes inte mindre än fem tidningar i Stockholm för ett så groteskt enkelt fel som att ha återgett bara ena partens utsagor i ett misshandelsmål. Det skulle aldrig ha skett om den misstänkte misshandlaren varit vit.

bryt

I juli visste både Aftonbladet och Expressen att berätta att en kurdisk flicka hade mördats av sin far och syster i samverkan och Mona Sahlin mobiliserades genast för att bekräfta skuldfrågan. Flickan, uthängd för medhjälp till mord, är nu släppt och friad från misstanke, åklagaren sliter hårt med förlängd häktning när det gäller pappan. Tänk om de är oskyldiga? Ett sådant kolossalt journalistiskt risktagande som i stort sett alla medier gjorde sig skyldiga till kan bara förklaras med de misstänktas lämpliga etnicitet. Med kriget mot terrorismen således.

Men om de frias fruktar jag att medierna tar till det senaste tricket när det gäller etniskt lämpliga. Expressen visste exempelvis berätta om en 19-årig kurdisk flicka och familjebråket som uppstod när hon blivit med barn och begått abort i smyg (familjebråk troligt även bland icke-kurder i det läget):

”Men trots att de gång på gång hotat dottern till livet räckte inte åklagarens bevis.”

För Expressens reporter fanns alltså inte alternativet oskyldig och dessutom visste han bättre än åklagare och polis.

bryt

På samma sätt rapporterade en del besvikna medier om ett minst sagt uppmärksammat fall där ett utländskt pojkgäng i Rimbo påstods, enligt medierna, ha gruppvåldtagit två underåriga tonårsflickor. När de misstänkta friades hette det att de begått gruppvåldtäkt men ändå friats. Så hade det inte stått om de misstänkta varit vita.

Kriget äter sig in i våra sinnen, det som sker är ett oerhört journalistiskt nederlag. Det bittra är att det största hotet mot den svenska journalistiken finns bland livvakterna.

Fler avsnitt
Fler videos