”Efter en rysk attack känner jag lukten av blod i flera dagar”

Hanna Chernenko arbetar som journalist på tv-kanalen 24 i Ukraina. Hon och andra ukrainska journalister var nyligen på studiebesök i Stockholm, inbjudna av Journalistförbundets Ukrainaprojekt. Det här är hennes berättelse om livet som journalist under kriget:

Från den allra första dagen av den fullskaliga invasionen började jag dokumentera kriget. Första morgonen filmade jag och min kameraman det första skadade huset och den första skadade personen. Vid lunchtid filmade jag en plats där människor hade dödats i ett ryskt anfall, bland dem det första barnet som dödades i Charkivregionen.

Min berättelse kommer att vara mycket känslosam. Jag ber om ursäkt för det. Jag har inte för avsikt att chockera er eller göra er ledsna. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig.

Att berätta om vårt arbete är ett sätt att kämpa för mitt land och för ett normalt liv. Tyvärr är min berättelse inte unik. Jag är en helt vanlig journalist, men alla ukrainska journalister ser och upplever sådant som jag gör.

Före kriget hade jag aldrig upplevt en så stark chock att jag inte längre kunde känna några känslor. Men första gången det hände var 2022. Jag åkte för att filma följderna av en attack. På platsen där beskjutningen hade ägt rum hittade jag en mänsklig hand. Jag såg en del av armen från en kvinna som hade dödats. Den låg på marken. Kvinnan hade gått ut för att mata hemlösa katter när beskjutningen plötsligt började. Hon dödades omedelbart.

Hennes man stod på platsen där attacken hade ägt rum. Han kunde inte ens gråta. Polisen tog hennes kropp till bårhuset, men handen blev kvar. Mannen var paralyserad av chock. Han kunde se handen.

Jag ringde polisen och bad dem komma tillbaka och ta hand om kroppsdelen. Jag hämtade också sjukvårdspersonal som kunde hjälpa mannen.

Jag tog bilder och filmade på platsen för attacken, men just då förstod jag verkligen vad pressetik och medmänsklighet innebär. Bilderna kommer i andra hand. Människan kommer först.

Efter flera år av krig har jag förstått att journalister också är människor. Det kanske låter lite lustigt, men de flesta av mina vänner och kollegor arbetade hela det första året utan uppehåll. Sedan började de bryta ihop känslomässigt.

Jag arbetar som direktrapporterande tv-journalist och ofta rapporterar jag direkt från platsen för en attack. Jag berättar för tittarna vilka som har dödats och vad som har hänt. Det är väldigt, väldigt svårt att tala lugnt utan att börja gråta. Även om man har direktrapporterat i mer än fyra år.

För man ser platsen där en människa dog. Man ser en blodpöl. Och man förstår att den här människan levde för bara en halvtimme sedan. Utan att man ens försöker, så skapar hjärnan en egen bild av dödsögonblicket. Hjärnan fungerar som en brottsutredare. Den försöker förstå vad som hände under de sista minuterna av den här människans liv.

Arbetet under de här förhållandena har fått mig att förstå att journalister också behöver stöd för sin psykiska hälsa. Efter ryska attacker kan jag känna lukten av blod i ytterligare två eller tre dagar. Jag kan redan ha kommit hem eller befinna mig någon annanstans i regionen, men plötsligt kommer lukten tillbaka.

Jag är inte rädd för att någon ska kalla mig galen.

Men vet ni, mina kollegor brukar skämta om det här. De säger: ”När våra soldater vinner kommer vi äntligen att kunna återgå till ett normalt liv. Och då kommer vi alla att bli lite galna. För vi har varit med om saker som ingen människa någonsin borde behöva uppleva.”

Journalister som kommer till Ukraina från andra länder går också igenom sådana här upplevelser. Jag ber er att samla era kollegor i era journalistförbund. Prata med dem. Lyssna på dem.

Jag vill också prata om den fysiska faran. Situationen blir allt värre, både för vårt arbete och för våra liv. Nästan varje gång jag åker ut för att filma en händelse måste jag springa för att inte riskera att träffas av ytterligare en attack.

Ena stunden är man helt fokuserad på att filma. En sekund senare springer man mot en källare, gömmer sig under träd och buskar, eller kastar sig ner på marken. I maj träffade en drönare för första gången en bil i närheten av Charkiv och dödade föraren. Vi åkte dit för att dokumentera vad som hade hänt. Tack vare vårt journalistförbund hade vi en drönardetektor med oss. Vi höll uppsikt över himlen. Då fick vi utslag på detektorn och såg att en drönare var i närheten. Vi sprang för att söka skydd från den och lämnade våra bilar bakom oss.

Som tur är har jag bara behövt springa undan ryska drönare två gånger. Och ingen av gångerna var de ute efter oss, de var på väg mot andra mål. Men de hade kunnat döda oss.

Vasyl Myrosjnyk från Zolochiv är en av kollegorna som också varit på besök i Sverige. Zolochiv är en by som ligger i drönarnas dödszon. Människorna där har uppmanats att lämna byn. De håller på att göra det, men Vasyl är fortfarande kvar. Jag är själv rädd för att åka dit.

Vägen till byn kallas för ytterligare en ”dödens väg”. Kan ni föreställa er det? Jag använder ordet ”ytterligare”! För det blir allt fler vägar där drönare jagar bilar och människor som rör sig till fots. Nu finns sådana vägar nära Charkiv. Charkiv är en stad där det i dag bor 1,3 miljoner människor.

Men låt mig återvända till drönarna och redaktören Vasyl Myrosjnyk. Jag tror att han sedan länge har tappat räkningen på hur många drönare som har utsatt hans liv för fara. Tro mig, när man känner att man själv är ett mål är det en fruktansvärt svår känsla. Jag kan inte beskriva den. Och jag har arbetat med ord hela mitt liv.

Internationella regler säger fortfarande att journalister ska bära en tydlig PRESS-märkning på sin skyddsväst. Men drönarkameror kan återge detaljer med en otrolig skärpa. När jag arbetar tar jag av mig min PRESS-märkning. Jag vill kunna överleva lite längre.

När vi väntade på vårt flyg på väg till Stockholm var mina tankar kvar i Charkiv, som just då var under attack. Jag skrev till mina kollegor och frågade om de var okej.

Ryssarna attackerade vårt energisystem med flera nya typer av bomber. De orsakade allvarliga skador. En av bomberna förstörde en liten butik och dödade tre människor. En av dem var en 16-årig pojke. Han var ute och åkte sparkcykel längs gatan. När vi här i Stockholm senare promenerade till hotellet, såg jag tonåringar i samma ålder ute på gatan.

Det har aldrig funnits särskilt många krigsjournalister. Vanligtvis har det varit modiga människor som rest till andra länder. De har riskerat sina liv för att berätta sanningen för omvärlden. I dag rapporterar nästan alla journalister i Ukraina om kriget. Vi var inte förberedda på det här. Så snälla, lär journaliststudenter hur man arbetar som krigsjournalist. Prata med dem om de fysiska och psykiska farorna med krig. Och se till att de får lära sig mycket om hur man bekämpar falska nyheter och propaganda.

Men vet ni vad som var ännu en stor chock för mig? En som gjorde att jag inte kunde röra mig eller tala. Det var när ryska journalister ljög i tv om en händelse. Jag var där. Jag såg vad som faktiskt hände. Men de framställde det på ett helt annat sätt. De skapade falska nyheter. De förvanskade sanningen för att den skulle passa deras egen berättelse.

Jag blev chockad eftersom jag var tvungen att bevisa något som redan var uppenbart. Vet ni hur man bevisar ett uppenbart faktum? Det är ju redan ett faktum! Ett bord är hårt. Det behöver man inte bevisa. Men hur bevisar man något när de ljuger i tv och miljontals människor tittar på?

Jag har många berättelser från krigsåren. Jag har också många tankar. Och jag känner en stor tacksamhet. Jag är särskilt tacksam för de människor som kom hit till Sverige tillsammans med mig och för det arbete de utför.