Antiamerikaner och plågade liberaler
”Ut snubblar orden och begreppen, de välbekanta från kallakrigstiderna: Gott och Ont jämnt och prydligt fördelat på goda och onda stater.”
Efter en viss liten kläd-, till synes fridsam, ambivalens börjar de liberala medierna – det vill säga de allra flesta – släppa fram den blodtörst som har anfäktat de kluvna stackars liberalerna i decennier nu.
Till skillnad från amerikanska liberaler som motsätter sig krig i Irak resonerar svenska liberaler (vari inkluderas även den socialdemokratiska eliten) ungefär som Timothy Garton Ash i Guardian (6/2): ”Colin Powell övertygade mig inte. Men det gör inte fredsrörelsen heller /…/ jag vill hellre försvara den plågade liberala tvehågsenhetens position.”
Denna position kommenterar de brittiska mediekritikerna på Media Lens (www.medialens.org) så här, i min översättning:
”Det finns ingenting plågsamt med den – länge har man uppnått medial framgång genom att finslipa den ’liberala’ konsten att få det att verka som om man bryr sig medan man inte gör någonting för att motsätta sig dem som verkligen ger fullständigt fan. Det är på så sätt man förtjänar en nick från makten. Det är samma nick som fyrar av kryssningsmissilerna /…/ Det är ett upprörande faktum, men det finns ett orsakssamband mellan ’plågade liberaler’ och den sortens ohyggligheter – det är därför ledarskribenter får så mycket betalt för att göra så lite.”
Okej, det är kanske att gå väl långt. Dessutom, med USAs och UKs krigsmaskineri i allt vildare
galopp, börjar som sagt våra svenska liberaler och ledarskribenter att försöka skaka av sig tveksamheten.
Ju mer de grubblar, desto mer och oftare kommer de fram till det gamla vanliga: det finns bara två sidor, och hejar man inte på den ena måste man göra det på den andra. Annars är man feg. Och ohistorisk – vem räddade Europa ur fascismens klor för 50 år sen? – plus antiamerikansk och konspirationsteoretisk eller för den delen ”popvänster” (det sistnämnda en nybildning på Svenska Dagbladets ledarsida. Sydsvenskan kör med en ”skummande antiamerikanism” som förblindar dess innehavare).
Ut snubblar orden och begreppen, de välbekanta från kallakrigstiderna: Gott och Ont jämnt och prydligt fördelat på goda och onda stater.
Det spelar ingen roll hur ofta Noam Chomsky upprepar att stater inte är några moraliska agenter och följaktligen inte kan vara goda eller onda. Inte heller hur ofta vi inom den poppiga konspirationsvänstern försäkrar att vi aldrig har hejat på vare sig Sovjet, DDR, Kuba eller djävulen och hans moster. Vi håller oss till att studera strukturer och realpolitik ur en ganska så historiematerialistisk utgångspunkt; så där som vilken konspirationsfeminist och manshatare som helst. Eller som alla de antiamerikaner som det ju vimlar av i själva USA, de Förenta stater som styrs av en minoritetsstödd president. Numera syns det här slagets a-amerikaner även på prime time i TV med Michael Moore i spetsen.
Men varför skulle sakförhållanden som dessa få ledarskribenter och nyhetsanalytiker att ändra ett språkbruk som suttit som knytnäven i handsken under så lång och trogen tid? Det är en handske som därtill sitter som gjuten kring det ädlaste vapen man, i synnerhet en liberal man, kan tänka sig: idealismen. Att inte säga romantiken.
Av idealistiska, demokratiska skäl – inte olja, inte prestige, knappt ens i terrorbekämpningssyfte – ska Irak befrias från Saddam Hussein; då hoppas man förstås ädelt på att utfallet blir därefter. Demokrati genom trolleri.
Alla som inte får skriva opinionsartiklar får gå ut på gatorna. De världsomspännande demonstrationerna senaste helgen lär inte bli de sista. Och det är en nyhet värd att rapportera att aldrig någonsin har ett krigsmotstånd tagit sig så starka uttryck redan innan kriget inletts.
