Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Enikö Arnell-Szurkos
reporter, Vårdfokus

När Orbán ständigt är med vid köksbordet

Att vara svensk journalist är inte alltid så lätt. Särskilt knivigt är det att vara ungerska samtidigt.

Det kom nämligen ett brev. Ett brev till, ska sägas. Den här gången var det en nära väns mamma som skrev. Kan inte jag, som är journalist, skriva något om Ungern här i Sverige? Nyansera bilden. Det är ju inte klokt hur svensk media framställer landet, skriver hon och flera andra bekanta före henne, indignerat. För det är verkligen dags att agera. Hon skriver: ”Du som har makt att göra din röst hörd, kan väl inte låta detta smutskastande fortgå?”

Jag försöker ducka. Svarar inte på brevet. För inga ord känns rätt när jag tar dem i munnen. Det känns för ansträngande att krångla in sig i förklaringar om varför ”mediebilden” ser ut som den gör. Eller varför jag varken vill eller kan nyansera den. Så brevet ligger kvar. När jag inte svarar på några dagar åker den upp i inkorgen igen. En påminnelse som svider till. 

Frågan är dessutom het på grund av Sveriges uppskjutna Nato-inträde och Ungerns roll i det hela. Vilket gör mitt strutsbeteende ännu svårare.

Annons Annons

Jag skakar bestämt på huvudet när jag och mina journalistvänner dricker öl, och Orbán-frågan kommer upp. Nej, det är faktiskt inte klokt, det som regeringen i Ungern ägnar sig åt. Jag upprörs när jag läser om hur politiken tar ett större kliv in i styrning av universitet, utbildning och kulturliv. Vi pratar om hur liten andel av tiden som oppositionspolitiker fick tala i den statliga tv-kanalen inför valet. Galet att sådant inte ifrågasätts mer. 

Några dagar efter ölkvällen sitter jag på sängkanten bredvid min gamla pappa. Den bildade läkaren som har varit min största liberala förebild. Han som brukar predika om allas lika värde. Det primära sättet att umgås med honom numera är att sitta framför ungerska, regeringsvänliga tv-kanaler som aldrig tystnar. Vi lyssnar på hur Orbáns tal recenseras positivt, hur oppositionen kritiseras, liksom Bryssel och alla ”vänsterliberala regimer som bara släpper in migranter som sliter sönder Europas samhällen”. Mina föräldrar suckar högt, för det är ju inte klokt det vi har i Sverige idag. Skjutningarna och våldet. Orbán, hur rätt hade inte han, som reste taggtrådsstängsel när det begav sig, år 2015? 

Jag undanber mig politiska diskussioner. Men debatten tystnar aldrig. Det är så svårt för mina föräldrar att förstå hur jag kan se allt detta med andra ögon.

Det är inte bara de. En stor majoritet av min släkt röstar på Orbán. Flera av dem kommer ifrån eller bor kvar i den ungerska delen av Rumänien. För dem är Orbán den första premiärministern som har tagit den stora ungerska minoriteten i Transsylvanien under sina vingar och gett dem bland annat ungerskt medborgarskap. Jag ser på gator och torg, i människors liv och berättelser, vilken skillnad det faktiskt har gjort. Inte minst som någon form av psykologiskt stöd efter decennier av minoritetsförtryck under Ceausescus regim. År som ligger en bit bort i tiden, men ärren finns kvar. Nu äntligen kan de börja andas lite igen, säger de.

Jag tiger stilla och lyssnar. Funderar på bevekelsegrunderna alla har till sina åsikter och känslor. Om kulturellt präglade definitioner, och hur även begrepp som mänskliga rättigheter och demokrati relativiseras allt mer runt mig. Glidningen som pågår. Hur lätt information och desinformation äter sig in i våra sinnen och liv. Samtidigt hur samhällsutvecklingen i stort spelar nationalister i händerna. Vem är jag mitt i detta att moralisera om nyanser?  Är det ens vettigt att göra det?

Ytterligare några dagar senare lyssnar jag på Filosofiska rummet i en helt annan fråga – om individens ansvar för klimatet. En psykolog pratar om hur resiliensen, den inre kraften att återhämta sig, ökar hos oss alla om vi agerar i linje med vår etiska kompass. Jag suger på den karamellen ett tag. Tänker att jag nog ändå ska försöka mig på nya samtal med familj och bekanta om Orbánregimens baksidor. Hur lönlöst projekt det än må vara. 

Och kanske ska jag ta ett snack med mina journalistvänner också om mitt inklämda hemland mitt i Europa. Med en komplex historia som präglat dess vägval. Verkligen inga ursäkter för agerandet som pågår. Men kanske några förklaringar. 

Om det inte blir några samtal på ett tag, får jag kanske skriva av mig. För livet är inte alldeles lätt. Varken som journalist eller människa. Särskilt inte när värden och världar krockar som de gör, rakt över köksbordet ibland. 

Enikö Arnell-Szurkos
reporter, Vårdfokus