Författarinna eller författare?

19 november, 2009

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Så stod Peter Englund äntligen i dörröppningen. Journalisterna var där och rapporterade. ”Och årets vinnare blev Herta Müller – en rumänsk författarinna vars debutbok censurerades i hemlandet”, skrev Aftonbladet. ”Hon är en stor författare som har alla kvaliteter som kan förväntas, både språkligt och innehållsmässigt”, skrev Svenska Dagbladet.

Som språkintresserad ordmärkare började man undra litet. Vad är hon egentligen – författarinna eller författare? Hur är det med de könsmärkta yrkesbeteckningarna egentligen?
Om man går in på arbetsförmedlingens webbplats och söker i listan på yrken hittar man bland annat beskrivningar av yrkena brandman och sjuksköterska.
Sedan 1983 är alla yrken öppna för både kvinnor och män. En kvinna kan alltså vara brandman, liksom en man kan vara sjuksköterska. Trots det är arbetsmarknaden kraftigt könssegregerad. Kikar vi på statistiken ser vi exempelvis att de aktiva kvinnliga brandmännens antal endast uppgår till ungefär tvåhundra, och att det bara finns 9 procent män inom sjuksköterskekåren.

Kanske kan man tänka sig att språket lägger hinder i vägen för en förändring här? Att unga kvinnor väljer bort ett yrke som kräver att de börjar titulera sig män? Och att det är föga lockande för en kille att välja ett yrke där han blir kallad Syster?
Det är ett av argumenten för den könsneutrala strategin när det gäller yrkesbeteckningar.  Om möjligt ska vi alltså använda unisexbeteckningar – sådana som fungerar för båda könen. Ta lärare exempelvis. Förr i tiden fanns det lärarinnor och lärare. De hade olika utbildning, olika status – och framförallt olika kön. Numera har vi endast en utbildning, och en examen. Språkligt behöver vi därför inte heller skilja på de kvinnliga och de manliga utövarna: både Ann och Ali är lärare. Den strategin utgår från att det viktiga är personens yrkesfunktion, inte könstillhörighet.
Det finns ytterligare skäl att sky de könsmärkta orden. För många klingar författarinna litet ålderdomligt. Författarinnan tillhör svunna tider, precis som kockan, ackuschörskan och konsulinnan. Selma Lagerlöf var författarinna – men Bodil Malmsten är författare.
Slutligen tycker en hel del att de feminina yrkesbeteckningarna är förminskande och raljerande. Har en höjdhopperska verkligen gjort en lika stor sportprestation som en höjdhoppare? Är en bloggerska lika seriös som en bloggare? Det finns all anledning att hålla sig till den neutrala beteckningen.
Enligt det här resonemanget är Herta Müller naturligtvis författare och ingenting annat.

Könsneutrala termer när kön inte är relevant. Men nu lever vi inte i en könsneutral värld, utan i en värld där kön ofta spelar roll – bland annat för vilken lön vi får för vår möda. Det kan man som journalist behöva uppmärksamma.
Hur ska man formulera sig då? Kanske som Annelie Babitz i en kolumn på Journalisten.se: ”Visst är det en skam att Barack Obama fick Nobels fredspris, men inte en lika stor skam som att vi bara har tolv kvinnliga Nobelpristagare i litteratur”. Genom att använda adjektiven kvinnlig eller manlig framför den neutrala beteckningen kan man enkelt och elegant lyfta fram kön där det är relevant. Vilket det alltså tyvärr fortfarande är i Nobelprissammanhang.

Kommentarer

Det finns 3 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Hubbe mån, 2011-12-19 22:19

Efter snart sex decennier av trampande på jorden börjar jag bli böjd att ge mig inför verkligheten. Vad jag begriper så säger -are resp -inna att utövaren av ett yrke, eller vad det nu gäller, är en man resp kvinna. Jag kan inte haja vad som är fel med det, vi har ju orden “man” och “kvinna” och jag tycker inte direkt att något av dem är fult eller representerar något dåligt (om vi inte, som man säger, går in på individnivå i vissa fall). Det här med att kvinnoändelsen -inna skulle var förminskande måste väl sitta i folks huvuden och ett sådant har inte jag, tack och lov. Om man nu ska in och pilla på sånt här: Då kan väl alla kallas författarinna i stället? Varför ska man välja den manliga ändelsen? Nej, jag tycker att det blir alltmer solklart (i den mån sånt sker) att allt i detta könsjoxande ska ske med mannen som grund och norm, även om folk som föreslår förändringarna anser sej vara feminister. Som ung förstod jag att det inte går att göra någon slags “karriär” i denna värld som genomsyras av starkt patriarkaliska regler. Jag har medvetet avstått för att jag inte har något att skaffa med den ordning som gäller. Men många kvinnor, de tragiska överlöparna, rättar in sej i dessa led så det är sorgligt åt’et. Och inte nog med att de ska kvotera in sig i manliga grupperingar, de klär sig dessutom i högre grad åt fnaskhållet (och då går allt ännu lättare, har jag förstått) fast det får man märkligt nog inte andas om, bara att dom inte får heta nåt på -inna. Summering: kvinnor gör sig lika män för att nå framgångar samt klär sig så att det passar mäns drömbilder av brudar. Grattis till er, tanter, jag hade inte kunnat föreställa mig en sån jävla backlash!

Vad gäller den ursprungliga frågan om -are och -inna kan man ju höra med tyskarna hur illa dom mår av att i samband med en verksamhetsbeteckning även låta personens kön utsägas.

Birgitta Hybinette

Inlagt av Lasse Lundeberg mån, 2011-12-19 22:19

Karin, du skrev “konsulinnan”, men det är väl frun till en konsul? Eller var.

Förr kunde gifta kvinnor benämnas efter sin mans titel, som “majorska” och “prästinna”. Nu råkar dessa vara yrken som då endast innehades av män, men språkbruket fortsatte även när kvinnor kunde inneha yrket. “Professorska” låter i mina öron inte som en kvinnlig professor, utan en som en kvinna gift med en professor. Men vad är “grevinna”?

Inlagt av Hubbe mån, 2011-12-19 22:19

Oj: har fått dåligt samvete för mitt tidigare utfall i ett anfall av raptus. Skribenten ska inte skrikas åt, hon kan väl tycka vad hon vill. Det kastar sej över mej bara, detta plåstrande på ytan i könsfrågor. En hel värld av kvinnor har blivit helt utseenderubbade och det tycker alla är normalt. Min käpphäst låter så här “De här skorna är jättebekväma”. Orden kommer då och då från kvinnor som stolpar fram på handikappande högklackade eländen till pjuck som varenda en vet varför de egentligen har på sej. Jag efterlyser alltså frågor kring varför kvinnor börjat se ut som den mest stereotypa manliga idealbilden av en kärring? Men nu skrev inte Karin M om detta och jag ska inte vara en flängpropp och klaga på hennes ämnesval.

Men tillbaka till det då: att en ordändelse beskrivs felaktig, förminskande, då den utsäger kvinnligt kön låter ju inte bussigt. Vad jag menar är att det aldrig funkar med eufemismer, ni vet det där förloppet med städare, renhållningsarbetare, hygientekniker eller allt man hittat på, Finns det i bakgrunden ett förakt för sysslan (eller som här könet) så ändras det icke av bokstäver. Och varför hör man sällan ordet “väninna” nämnas i sammanhanget? Det, om nåt, låter töntigt, tycker jag. Kanske för att det har en anstrykning av samhällsklass: i den socialgrupp där jag växte upp hade vi inga väninnor, vi hade bara kompisar.

Hubbe

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies