Varje publicering är unik

Vi är helt eniga om att den som kritiseras ska få komma till tals med sina bästa argument, att skenbemötande är en styggelse.

Den som kritiseras i en publicering vill i allmänhet att allt han eller hon framför ska publiceras, för att på så sätt etablera en annan bild än den mediet ger. Det är emellertid inte rimligt; journalistik är att välja. Det ansvar som vilar på journalist och utgivare är att valet görs så att det speglar den utpekades hållning.

MO och ME har inga polisiära befogenheter. Vi kan inte hålla förhör med journalister eller beslagta datorer eller ljud- och bildfiler för att se vad som faktiskt utspelat sig mellan parterna. Och tur är väl det. Samtidigt är det maktmedel som skulle krävas för en effektiv granskning av brott mot yrkesetiken. Att till exempel begära att få ta del arbetsmaterial – som NMI menar vore rätt väg – kommer i konflikt med källskyddet.

Annons

 I Storbritannien diskuterades detta när man gjorde om det pressetiska systemet efter avlyssningsskandalen för några år sedan. Man släppte idén eftersom det inte är rimligt att ett självreglerande system använder arbetsmetoder som hör rättsväsendet till.

Vår arbetsmetod är att analysera det som faktiskt publicerats och göra en bedömning av om den kritiserade personen har fått komma till tals i de centrala anklagelsepunkterna. Om tidningen brustit i det kan det bli fråga om en fällning i Mediernas Etiknämnd.

När det gäller rätt till bemötande för juridisk person kan jag bara konstatera att en sådan rätt finns och att tidningar som bryter mot detta kan fällas. I dagarna har till exempel Sundsvalls Tidning fällts för att den inte låtit ett företag komma till tals efter att tidningen publicerat felaktiga uppgifter om hur allmänheten skulle betala för företagets tjänster.

Däremot har juridiska personer inte rätt till samtidigt bemötande. Samtidigt bemötande är förbehållet människor, inte företag, och är särskilt viktigt om den kritik som mediet framför riktar sig mot personen, snarare än saken. Den som till exempel beskylls för att vara lögnare har rätt att svara i direkt anslutning till påståendet.

Detta är en praxis som vuxit fram genom beslut i Pressens Opinionsnämnd. Att nämnden valt att göra skillnad på människor och företag misstänker jag är en följd av den svenska förtalslagstiftningen; juridisk person kan inte förtalas, bara människor.

Min uppfattning är att det i allmänhet är rimligt att låta en kritiserad part komma till tals samtidigt med anklagelserna – oavsett om det är en människa eller ett företag. Det är god journalistik. Men att låta en juridisk person komma till tals först i en uppföljande publicering är inte grund för medieetiskt klander.

Samtidigt bemötande kan även vara aktuellt om det gäller kritik mot en persons yrkesutövning, särskilt om påståendet är allvarligt. Här finns ingen tydlig gräns, utan medieetikens gyllene regel gäller:

Varje publicering är unik.

Ola SIgvardsson

MO

Läs Näringslivets medieinsituts inlägg här.

Replik: Medieombudsmannen (MO) Ola Sigvardsson menar att det är ”god journalistik” att låta en kritiserad part komma till tals samtidigt, oavsett om det är en enskild person eller ett företag som kritiseras.

Men han vill ändå inte att sådana fall ska kunna prövas i medieetiken. Det är ologiskt. Vilket värde har en regel som inte prövas? Ola Sigvardsson menar vidare att det skulle utgöra ett hot mot källskyddet om man skulle undersöka på vilket sätt den kritiserade fått erbjudande om att bemöta, ”vad som faktiskt utspelat sig mellan parterna”, som han utrycker det.

Varför gör han då precis en sådan undersökning i det beslut som han hänvisar till?  Beslutet handlar om ett kritiserat företag som nekas rättelse och bemötande av Sundsvalls Tidning. Som ”bevisning” använder MO sju stycken mejl som sänts mellan parterna.

Man kan konstatera att de sju mejlen, som återges i det offentliga beslutet, spelar stor roll för beslutet att fälla Sundsvalls Tidning. MO:s motivering för fällningen tar spjärn mot det som framkommer i mejlen: företaget ber om rättelse och genmäle, vilket tidningen avvisar.

”Tidningen har namngivit företaget, men konsekvent undvikit att låta det gå i svaromål, fast anmälaren framfört önskemål om både rättelse och genmäle.”, skriver MO. I det här fallet är det lätt att se att företaget begärt rättelse och genmäle, eftersom MO tagit del av mailen mellan parterna. Hade MO inte fått ta del av dem – vilket ofta är fallet i prövningar – hade han och nämnden knappast kunna slå fast det de nu kommer fram till i sitt fällande beslut. Det är i själva verket helt centralt för den här fällningen att kontakterna mellan tidningen och företaget varit tillgängliga.

Har MO därmed brutit mot grundlagen, där källskyddet återfinns? Källskyddet handlar om att exempelvis en journalist måste skydda en källa som önskar vara anonym. Men anonym kan man inte vara när man anmäler till MO. En förutsättning för att MO ska pröva en anmälan är att den person som det handlar om själv anmäler frågan till MO. Därför är det svårt att förstå vad Ola Sigvardsson menar med sin invändning. Vems anonymitet ska skyddas i det aktuella fallet?

NMI kan konstatera att MO:s motsvarigheter i Norge och Danmark regelmässigt bedömer hur bemötandet gått till, genom att undersöka exempelvis mejl. Det skulle även MO kunna göra. En publicist kan självklart välja att inte lämna ut den här typen av dokumentation, till exempel för att skydda en källa.

MO har inga polisiära befogenheter, ändå var det uppenbarligen fullt möjligt att ta del av mejlen i det ovan nämnda fallet.

Mats Olin, Näringslivets Medieinstitut

Pamina Falck, Näringslivets Medieinstitut