Kianzad och Rahimi: : Ointresse för mångfaldsarbete

11 oktober, 2005

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Är det verkligen ett underskott på språkbegåvade kulturjonglörer och queeretniska journalister som är problemet? Eller är det en förhärskande härsken struktur som sätter käppar i det mångkulturella hjulet?

Behovet av att återuppfinna hjulet tycks vara skriande inom debatten om integration och journalistik i Sverige. Debattvågorna sköljer ständigt över samma utnötta stränder, tillsynes utan förankring i vare sig forskning, historia eller praxis.

Problematiken kring mediers mångfaldsarbete förklaras illa genom påståendet att det i dag råder brist på journalister med annan etnisk bakgrund än svensk. Enligt en undersökning genomförd av SCB och AMS på uppdrag av Frilansbyrån i Stockholm så fanns det 334 arbetslösa journalister som är födda utomlands i slutet av 2003. Mörkertalet är också stort, då många inte registrerat sig som arbetssökande journalister. Uppgiften är hämtad ur Makten och mångfalden: Eliter och etnicitet i Sverige (Departementserien 2005:12, s. 187). I kapitlet om medier skrivet av Monica Djerf-Pierre och Anna Levin görs något ytterst sällsynt. Nämligen en ansats till kvantitativ undersökning av andelen journalister med annan etnisk bakgrund än svensk, något som utomlands är kutym och en självklar förutsättning för debatten. Överhuvudtaget finns det få undersökningar av medieföretagens egna arbete med mångfald och integrationsfrågor. Granskningar har utförts av Paraplyprojektet, Integrationsverket, Diskrimineringsombudmannen, DO, samt JMG. Samtliga har företagens enorma brist på kännedom och självinsikt som bärande punkt, tillsammans med oroande siffror beträffande andelen journalister med annan etnisk bakgrund än svensk.

bryt

Svarsfrekvensen på enkätfrågor rörande mediehusens mångfaldsarbete är också en pinsam läsning. Överallt bemöts undersökarna med attityden ”vi har inte några som helst problem” och den låga svarsfrekvensen kan inte tolkas som annat än ointresse. Redan 1999 fick vi en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet, vilken ålade arbetsgivaren ett målinriktat och mätbart arbete inom ramen för mångfald och ickediskriminering. DO har flera gånger slagit fast att lagen ska tolkas som att arbetsgivare har en skyldighet att upprätta en konkret mångfaldsplan, om de inte ska göra sig skyldiga till lagbrott. I skrivande stund så bryter cirka tre fjärdedelar av mediehusen i Sverige mot nämnd lag.

Intervjuer med journalister med annan etnisk bakgrund visar att det inte är antagningsprover som är det största problemet, inte heller det låsta läget på arbetsmarknaden, för övrigt gemensamt för branschen i sin helhet. Utan det är attityder på redaktioner som reser den mest oöverkomliga barriären, men det är lika mycket arbetsgivarens ansvar att förebygga och motverka etniska stereotyper. Att det inte finns tillförlitlig information om det etniska läget hos landets medier är ett stort handikapp och det kan medieföretagen själva råda bot på genom medarbetarundersökningar.

bryt

För ett antal år sedan startade JMG en utbildning för journalister med utländsk bakgrund. Inga av de utexaminerade fick jobba som journalist. Det är på sin plats att fråga vad medieföretag har gjort sedan dess, för att samma historia inte ska upprepas. Först då kan Sveriges Radio med flera peka ut snäva antagningsprov som den barriär som utestänger utbildade journalister med utländsk bakgrund.

Vill man locka fler till journalistyrket än barn till (invandrade) akademiker, så får man börja tidigare än intagningsproven till JMG och JMK. Ett exempel var projektet ”Sätt färg på pressen” som jag (Behrang Kianzad) arbetade med under sommaren 2002. Utbildningen leddes av en journalist och en redigerare och inkluderade sex ungdomar ur Södra Innerstaden i Malmö, vilka fick genomgå en kurs i journalistik och producera en egen tidning. Resultatet blev att en senare gick vidare till svensk journalistutbildning och nyligen praktiserade på Sydsvenskan och en annan studerar illustration i England och frilansar för publikationer såväl i England som i Sverige. En tredje studerar i Australien och är aktiv fotograf.

bryt

År 2005 har hittills varit ett fantastiskt år för integrationsdebatten. En rad olika genomgripande statliga skrifter har avlöst varandra och varit rörande eniga i en sak; nämligen att Sverige är ett land där en strukturell diskriminering på grund av etnicitet genomsyrar samhällets alla institutioner. Vad innebär det för medier, bortsett från den självklara att man rapporterar om dessa rapporter? Är det verkligen ett underskott på språkbegåvade kulturjonglörer och queeretniska journalister som är problemet? Eller är det en förhärskande härsken struktur som sätter käppar i det mångkulturella hjulet?

Fojo/Högskolan i Kalmar

redaktör för tidskriften Mana och ordförande för Sveriges kulturtidskrifter

Kommentarer

Det finns 3 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Isabelle Ålander mån, 2011-12-19 22:18

Intresserad av mångfald?

Först kommenterar jag att inga kommentarer finns på denna debattartikel. Beror det på den pinsamma, ibland tröttsamma sanning som levereras?

Som en kvinnlig chef berättade för mig, som jobbar på ett mansdominerat företag med få med annat ursprung än svenskt. En enkät gjordes där det framkom att det inte finns några problem med vare sig jämställdheten eller mångfalden. Nej, det finns ju knappt några invandrare eller kvinnor i företaget. Alltså heller inga problem.

På papperet verkar svenskar intresserade av mångfalden, i verkligheten vill ingen ge plats. För det är vad det handlar om. Media är en del av den strukturella rasismen, samtidigt som vi ska beskriva en verklighet som ser exakt likadan ut som på våra redaktioner. Det går inte ihop. Något måste helt enkelt hända. Det här är mer än pinsamt.

/ Isabelle Ålander,

journalist

Inlagt av Behrang Kianzad mån, 2011-12-19 22:18

Tacksamt ämne – pinsam tystnad

Jag måste tyvärr hålla med Isabelle om att just tystnaden kring debattartikeln och de fakta som presenteras därur är ganska pinsamt, särskilt med tanke på hur mågna journalister och chefer som stup i kvarten skriker sig hesa för både mångfald och jämställdhet. Att SR/SVT/Svenska Dagbladet/Sydsvenska Dagbladet etc väljer att slå på den stora mångfärgade trumman kostar inte på särskilt mycket, inte heller att låta ett fanzine och ungdomsprojekt som Gringo ta en ansenlig mängd utrymme, helt enkelt för att det inte finns en enda journalist inom SJF som skulle anse Gringo vara en journalistisk produkt som på allvar hotar och ifrågasätter strukturer. Kul grej, typ, lyder oftast kommentaren. Men att rensa i de egna led och se om sitt eget hus är ju inte så… kul.

/ BEHRANG KIANZAD

Inlagt av Isabelle Ålander mån, 2011-12-19 22:18

Redaktionell mångfald

Eftersom Behrang Kianzad nämner Gringo, så är jag faktiskt en av dem som verkligen gillar den svarta överlevarhumor som finns där. Om den svenska medelklassen skulle driva med sig själv på det viset kanske det skulle öppna upp sinnena, och få dem att släppa in det som de känner igen. För det är så vi fungerar. Vi släpper in det vi känner igen.

Problemet just nu är att vi faktiskt måste släppa in dem vi inte känner igen. Annars tappar medierna mer än bara sin trovärdighet. De tappar läsare, lyssnare och tittare. Det borde vara ett argument som svider och känns igen. Släpp in alla duktiga människor även om de inte har rätt efternamn, inte kommer från rätt stad eller inte skrattar åt dåliga svenneskämt.

Det är en ny tid nu, men det märks inte ute på redaktionerna. Hur allvarligt det är kan bara historien bedöma.

Fruktansvärt tråkigt är det däremot. Mer humor till folket.

Humor är ett vapen för de som slår i underläge och vill in. Men jag tror inte att de automatiskt blir tråkiga om de får komma in.

De kanske till och med blir glada.

/ Isabelle Ålander, journalist

Årets groda 2021

Alla gör fel ibland. Men en del fel är roligare än andra. Nu kan du rösta på vilken som var 2021 års roligaste groda. Sista dag för att rösta är den 14 februari. Rösta här.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies