Enkelt att gömma sig bakom nyhetsundvikare

Det allvarliga med begreppet nyhetsundvikare är att det hindrar den nödvändiga digitala utvecklingen. Det dystopiska perspektivet av att allt fler, framförallt unga, undviker nyheter blir ett skydd för att slippa tänka nytt. Samtidigt lyfts också problemet med de digitala ekokamrarna fram. Slutsatsen blir att det ändå är kört. Men om inte ens journalister vet att man kan söka på Google utan att sökresultaten anpassas efter ens privata beteende, kan man då ens själv hantera eventuella filterbubblor?

Nyhetsundvikarna beskriver de som inte aktivt tar del av nyheter mer än maximalt två gånger per vecka. Trots att forskarna själva säger att det torde var omöjligt att helt undvika nyheter i dag ges en bild av en gulliga-katter-fixerad publik. Kunskapsklyftorna sägs bli större än i det mer analoga medielandskapet. Sanningar utan en djupare analys av:

• hur skattar man den ständigt uppkopplade nyhetskonsumtionen?
• hur definieras nyheter?
• hur ser kunskapsströmmarna ut mellan uppkopplade individer?
• hur ser spridningseffekterna ut mellan den som ”hittar” nyheter och de som ”undviker” dem?
• hur ser mediekonsumtionen ut i dag  – vad gör man med sin digitala tid?

Medieforskningen hamnar fel när det som kan räknas som nyheter endast är det som kommer från traditionella medieföretag. Att tala om nyhetsundvikare och inte mäta allt det som man får via sociala medier är att göra nutiden en stark otjänst.

Annons

Listor görs över vilka nyheter som delas mest och sedan förfäras man över vilka trivialiteter som rankas högst. Kanske värt att påminna sig om att sådana mer lättsamma notiser alltid förekommit för att lätta upp innehållet.

 ”Men vi inbillade oss aldrig att ’uddisarna’ skulle vara huvudsak. Vi älskar våra söta katter. Det minskar inte vårt intresse för kvalitetsjournalistik.” (Annika Hamrud, i en krönika på Journalistens sajt  16 februari 2015).
I dag verkar sådana klicksammanställningar leda till att journalistiken slängs ut och det byggs sajter med enbart uddisar. Pu­blikens nya digitala vanor leder till uppköp av Facebookgrupper. Dagens motsvarighet till löpsedlarna på en kiosk. I stället för kioskvältare söker man klickströmmar via dessa grupper. Och så fyller man på med lite ”branded content”.

Allt detta i stället för att se att den stora skillnaden från den tidigare maktpositionen medierna hade är med den lätthet läsaren kan bli en jämställd medspelare i dag. Att den digitala magin ligger i just den förändrade rollfördelningen. Det är där mer krut borde läggas i digitala utvecklingsprojekt. 

Nej, det handlar inte om att låta publiken lite slentrianmässigt tycka till i ett kommentarsfält som internt ändå mest ses som en kloak. Det blir ju bara rum för rättshaverister och näthat när ingen deltar i konversationen. Den respons publiken ger digitalt verkar vara lika besvärande som när det förr ringdes till redaktionerna. Sociala medieredaktörer bygger upp sina egna Kloutscore mer än de bygger relationer med sin publik.

I en tid fylld av mer information, från fler källor, till fler människor behövs journalistiken mer än någonsin. Nyhetsvärdering, faktakoll, långsiktighet och viljan att se fler perspektiv behövs. Demokratin behöver ett offentligt samtal där publiken inte bara blir distributörer utan medskapare. Långsiktigt bryter det ner kunskapsklyftorna i samhället.

Det är inte bara medierna som är nyhetsförmedlare och folkbildare. Tre miljarder sammankopplade människor är också medspelare i samhällsutvecklingen. Branschens stora utmaning är att det finns så lite genuin lockelse för att vända på perspektivet. Att fokusera mer på hur digitaliseringen skapar enorma möjligheter för journalistiken.
I stället för att sörja den makt man haft.

Brit Stakston
mediestrateg och aktuell som medgrundare till Blank Spot Project. En crowdfundingkampanj för utrikesjournalistik.
 

Läs professor Jesper Strömbäcks svar här