”Jag är tacksam för livskrisen”

t Elisabeth Katherine Åsbrink Jakobsen. Född i Göteborg 1965, uppvuxen i Stockholm som enda barnet till en ungrare och en brittiska. Båda kulturintresserade, båda av judisk börd, en med ett folkmord i familjen. I hemmet talades engelsksvenska; Elisabeth sa ”bil–car” när hon lärde sig prata.
Femtio år senare är hon en etablerad författare, skribent och alltmer tongivande yttrandefrihetsdebattör.
Hänger det där ihop? Det gör det förstås. Ta de teman hon valt, både som journalist på SVT och nu som författare. Integration och kultur, och inte minst, den svenska självbilden.

– Jag är barn till två människor som kände sig främmande i Sverige, som talade om det som ett annat land. Min pappa jobbade som läkare på Södersjukhuset och var på sätt och vis mitt i det svenska samhället, men psykologiskt har de känt sig främmande båda två. Det tog lång tid innan jag fattade att jag var svensk. Det tror jag har präglat min journalistik och det präglar mina böcker. Jag tittar liksom på Sverige lite från sidan. Jag har inte svårt att förstå utanförskapskänslor, säger Elisabeth Åsbrink.
Eller ta den centrala plats hon kom att ta i Bokmässedebatten, efter att i mars ha skrivit om varför hon trots allt tänkte åka dit. Elisabeth Åsbrink hade först anslutit sig till uppropet om bojkott på grund av Nya Tiders närvaro. Ett snabbt, känslobaserat beslut hon ångrade så fort hon började tänka.
– Folk gör olika bedömningar om vilken strategi som är den riktiga och i vilket läge, men för mig att backa undan, med min bakgrund. Nej, jag vill inte och kan inte. De ska inte få den makten över mig.
I förbigående dissar hon mediebevakningen om Nya Tider–bråket. För lite granskning av tidningen, och för sent. ”Uruselt faktiskt”.

Att hennes röst blivit tongivande i yttrandefrihetsdebatten beror inte bara på att hon i maj axlade ordförandeskapet i Svenska Pen. Utan också på att många andra är sorgligt tysta, menar hon. Det slog henne inte minst i omläsningen av den egna debutboken, om Lars Noréns pjäsprojekt Sju tre. Hon golvades av hur rik och bred den nu 18 år gamla kulturdebatten var.
– Sedan tittar jag på Bokmässedebatten och undrar: vad hände?
En sak hon tror har betydelse är arbetsmarknaden. Dagens offentliga samtal präglas av att folk är rädda för att hamna i konflikt med någon som kanske ska ge dem ett stipendium eller uppdrag, menar Elisabeth Åsbrink.
– Där måste man bara efterlysa sin egen ryggrad, tycker jag. Och vi som har kommit en bit på väg har ett ansvar att tala. Jag vet inte om jag sitter så säkert, men jag har en b–plan. Om allt går åt helvete åker jag till Köpenhamn och sätter mig i kassan på Irma. Det är en helt okej plan, om jag bara lär mig det danska räknesystemet.
Hon verkar faktiskt mena allvar.
– Om jag ska gå omkring och vara rädd för att uppdragsgivare ska bli pissed off, då har jag ingenting att göra i det offentliga samtalet.

Annons

Det kan tyckas ganska lätt att säga; i dag är Elisabeth Åsbrink en firad och prisvinnande fackboksförfattare. Men ganska länge var hon en TV–reporter som var rädd för att inte skriva tillräckligt bra om hon försökte.
Journalist blev hon relativt sent, kom in på JMK som 29–åring. Med två små barn och en utbildning från Nordens fotoskola bakom sig. Fascinationen för dokumentärfotografiet hade funnits sedan tidiga tonåren, då hon som elev på Adolf Fredriks musikskola läste fototidningar på rasterna och hängde på galleriet Camera Obscura på helgerna.
Men ordet vann över bilden, insåg Elisabeth Åsbrink när hon skrev recensioner om fotoböcker under sin utdragna föräldraledighet.
Efter JMK kom hon ganska snart till Sveriges Television, där hon blev kvar i över ett decennium, som reporter på Rapport, Aktuellt, Kulturnyheterna och Uppdrag granskning, en redaktion vars”jävligt jobbiga typer” hon är full av beundran för. Den som mött Elisabeth Åsbrink vet att hon själv inte har framtoningen av en bufflig grävartyp.
– Envis kan man vara på många sätt, svarar hon.
– Och om man ska vara en bra journalist över huvud taget måste man ha lite hybris – det gäller författare också. Man måste tro att man ska ro hem den där intervjun eller få ut den hemliga utredningen, att omöjliga saker går. Sen jobbar man som fan och rätt vad det är så händer det.

Två gånger har Elisabeth Åsbrink varit i dödens närhet. År 1997 stod hon på ett postkontor i Stureby när två rånare stormade in. Hon lärde sig vilken stark kraft posttraumatisk stress är. Kunde länge inte se färgen postlådegult eller vistas i instängda utrymmen.
Den andra gången var hon dryga 40 och blev sjuk, i stressutlöst ulcerös kolit. Insjuknandet var dramatiskt, men framför allt svarade hon inte på behandlingen. Flera operationer misslyckades.
– Efter den tredje var vi alla tvungna att tänka att det här kanske inte går, jag kommer att dö. Vilket faktiskt var rätt okej för min del, men jag tror det var jättejobbigt för andra i min närhet.
Sedan vände det. Hon kunde så småningom skrivas ut från sjukhuset.
– Då hade jag klivit av mitt liv i sex veckor. När jag faktiskt inte var död utan stapplade runt där, bestämde jag att nu orkar jag inte vara rädd längre. Jag hade också en stark känsla av att livet är kort. Fruktansvärt kort. Nu gällde det att välja bort och bara göra det allra viktigaste.
Där var det, att skriva böcker. I alla fall försöka.

Det har blivit fyra hittills. Viktiga för henne på olika sätt. Debuten Smärtpunkten, om Noréns Sju tre, var ”skrämmande” att ge ut, inte bara för att den skulle ge svar på om hon höll måttet, utan på grund av mediebevakningen. Det rådde Norénhajp i Sverige. Den store dramatikerns första dagbok hade nyligen kommit ut och Elisabeth Åsbrink var en av få namngivna journalister i den som inte gjordes ner, utan fick snälla ord. Det ledde till direkta frågor om hennes relation till Lars Norén. Hon blir fortfarande arg.
– Det var väldigt förnedrande. Jag var en grävande journalist, men folk frågade mig om jag hade legat med honom. Skulle de ha frågat det om jag var man?

I Augustvinnande Och i Wienerwald står träden kvar avslöjade Elisabeth Åsbrink hur långtgående Ingvar Kamprads nazisympatier varit, parallellt som hon tecknade den judiske flyktingpojken Otto Ullmanns gripande öde. Boken blev också ett slags komma ut-process med hennes egen judiska identitet, påpekade homosexuella vänner.
– Det stämmer. Man gör sig sårbar, det finns hatare som plötsligt får en etikett som de kan använda.

Att ha ett folkmord i arv är något hon som yngre hade mycket sorg och ångest över. Men där är det. Hon kan inte göra sig av med det. I båda sina senaste böcker har Elisabeth Åsbrink vävt in bitar av sin egen och sin släkts historia under 1900-talets totalitarism, uppmuntrad av sin redaktör för att man ska kunna förstå varför hon skriver om det hon gör. Både Och i Wienerwald… och 1947 kretsar tematiskt kring nazismen, men också, understryker hon själv, runt den svenska självbilden. Det kommer även nästa att göra, den hon just nu skriver, parallellt med researchen i arkiven på Kungliga Biblioteket.
Hon jobbar hårt och säger att hon drivs av något så banalt som skrivglädje. Men också:
– De teman jag väljer har naturligtvis att göra med ett arv och kanske en sorts högmod. Jag skulle vilja, om jag kan, göra världen lite bättre. Det är väldigt högmodigt men det finns där.

Efter arbetet med boken 1947 ser hon ganska ljust på vår samtid. Stora framsteg har nåtts sedan dess, på kortare tid än ett människoliv: politiskt, demokratiskt och moraliskt. Motsatsen till hennes försiktiga optimism – undergångsstämningar och rädsla – skrämmer henne.
– Just nu är många människor rädda; för rasister, för flyktingar, för att vi befinner oss i 30-talet igen, vilket vi inte gör. All den rädslan gör människor manipulerbara.
Faran som hängde över hennes liv för snart tio år sedan har stannat kvar. Känslan av att livet är kort springer efter henne ”som en hund”.

Är det bra?
– Jag tror att det är helt okej. För jag rensar bort mycket och blir väldigt kräsen med vad jag gör. Vissa saker jag gör tycker andra kanske är meningslösa, men de är meningsfulla för mig. Jag tycker till exempel att det är jättetråkigt att gå på stora middagar. Höjden av njutning är en promenad med min man eller mina barn, eller att bingetitta på en serie tillsammans med min man.
– Jag är väldigt tacksam för den där livskrisen. Utan den hade jag kanske inte vågat göra stora förändringar.

…

ELISABETH ÅSBRINK

Ålder: 52 år
Familj: Maken Joakim Jakobsen, dansk kulturjournalist, två vuxna söner.
Bor: Delar sin tid mellan Stockholm och Köpenhamn.
Bakgrund: Anställd på SVT 2000–2015, bland annat Aktuellt och UG. Skrivit fyra fackböcker, den senaste 1947. Vunnit Augustpriset (2011), nominerades även 2009 och 2016. Fick nyligen Torgny Segerstedts Frihetspenna.
Aktuell: Ordförande för Svenska Pen. Kolumnist i DN Kultur. Skriver på en ny, hemlig, bok.
Drivkraft: Älskar att skriva, ord och språk. Skulle också vilja göra världen lite bättre.