”Jag är skitbra på att ställa frågor”

Dimmig fredagsmorgon, slutet av oktober. Magasinet ETCs rätt färska redaktör Christoffer Röstlund Jonsson har varit nere och köpt bullar. Snart ska han lägga ut orden om hur man där på Ica Hägerstensåsen, hans lokala matbutik sedan sju år, i realtid kan bevittna hur förorten ömsar skinn. ”G-ordet” – gentrifiering – är ett rött skynke för den tidigare lokalreportern.

Förändringen under de 17 år han bott i Stockholm är enorm, tycker han. I takt med att många fått så mycket mer pengar har mindre bemedlade trängts ytterligare utåt. Det syns på ställen som Midsommarkransen, Telefonplan, Bagarmossen – där Röstlund Jonsson var lokalreporter i sex år – eller för den delen Hägerstensåsen.
– Kolla på Ica, det blir färre och färre i blåställ, färre tribaltatuerade muskelknuttar med kamphundar och plastikopererade flickvänner – och fler som jag. Välartad medelklass. Jag är själv en del av det.

Christoffer Röstlund Jonsson fick tidigt syn på skillnaderna i materiella villkor. Som sjuåring förstod han förstås inte begreppet klass, men såg hur kompisarna i 1980-talets Umeå växte upp med radhus, bil, lantställe, charterresor och video.
– Jag var inte flickan med svavelstickorna, men min morsa arbetade arslet av sig för att jag aldrig skulle sakna något. Hon skjutsade runt mig på cykel tills jag var tio bast, när jag var tolv kunde vi köpa en skruttig Bubbla. Det lärde mig väl att folk som har allt serverat har en tendens att inte värdesätta det de har.

Annons

Under uppväxten stack Christoffer Röstlund Jonsson ut på fler sätt än genom att ha en brasiliansk pappa som lämnat familjen innan sonen börjat skolan. Umeå var fullt av hockeykillar och innebandykillar. Han hatade sport. Återstod musiken.
– Jag var en tjock hårdrockare med talfel och glasögon. Jag började också läsa böcker tidigt, alldeles för svår vuxenlitteratur, för jag hade mycket tid. Mamma jobbade och jag hade inga polare.

Han läste Stephen King som sjuåring och började plöja engelska musiktidningar på mellanstadiet. Satt i timmar på Umeå stadsbibliotek med Rolling Stone Magazine. På gymnasiet var han en aktiv del av Umeås hardcorepunkscen, och tyckte att lokaltidningen borde bevaka den. Tjatade sig till att få skriva om musik i VK. Några journalistdrömmar hade han inte haft – men att skriva funkade, så han pluggade på Strömbäcks folkhögskola och frilansade vidare för hårdrocksmagasinet Close-Up. 2003 behövde de en redaktionssekreterare. Christoffer Röstlund Jonsson var ändå arbetslös, så han drog ned till Stockholm med sin flickvän. De var låginkomsttagare, han tjänade runt 15 000 i månaden på Close-Up, och hyrde svart i Bredäng.

Efter fem glamröjiga men slitiga år på Close-Up gick han en dag hem och gick inte tillbaka. I stället gick han in i vikarieträsket: TT Spektra, Metro, Aftonbladet, Stockholms filmfestival, TV4, Svenska Dagbladet, samtidigt som han fick barn.
– Mitt skilsmässoår, 2012, var jag på fem olika arbetsplatser. Det är inte en unik historia. Men när man väl fått fast jobb är det så himla lätt att glömma den fruktansvärda otryggheten i att inte veta om man får någon lön nästa månad. Otryggheten att få veta två dagar innan anställningen går ut: kan du vara kvar en månad till? Den äter ju upp en inifrån, och att behöva jaga nytt samtidigt som man har heltidsjobb och familjeliv.

Vad gjorde att det var värt att hänga kvar?
– … det är väl det enda jag kan i livet. Jag är jättebra på att ställa frågor, på att lyssna på folk, och jag är skitbra på att skriva.

– Men också ren överlevnad. Ska jag plugga vidare behöver jag bli försörjd av någon, jag kan inte leva på studiepengar som ensamstående förälder på halvtid i den här stan.

Han har ändå aldrig kommit på något annat han vill göra. Branschen kan vara skit, men i yrket har Christoffer Röstlund Jonsson roligt.
– Man får träffa helt vanliga människor och höra vad de har att säga. Ta en dragspelsreparatör i Bagarmossen – vad fan är det för lirare? Det vill man ju veta. Varför sitter du i Bagarmossen och är stans enda dragspelsreparatör?

I drygt fem år var Röstlund Jonsson fast anställd på lokala gratistidningen Direktpress Stockholm. Läsarresponsen har aldrig varit större; människor vill veta vad som händer inom deras närmaste tio kvarter konstaterar han. Redaktionen var slimmad, reportrarna behövde ofta kunna trolla med knäna. Han försökte ändå motstå frestelsen att plocka den lägst hängande frukten: de missnöjda.
– Lokaljournalistik har en tendens att bara lyfta folk som är emot saker, för de som är emot saker är mycket bättre på att höra av sig. Man sitter där stressad och behöver fylla en kvart, och så får man ett mejl från någon som är skitförbannad på att ett staket ska byggas. Jag ville i stället lyfta alla de som tycker att staketet är toppen. Det är viktigt just i Stockholm, där nimbymänniskorna [”not in my backyard”, dvs motståndare till byggen/förändringar i närheten av det egna hemmet] får oerhört mycket utrymme.

Ambitionen att lyfta andra röster syntes bland annat i en artikelserie om ett nytt sprututbyte för narkomaner som han gjorde:
– Inga grannar ville ha heroinister springande i närheten. De som är emot ett sprututbyte är svinbra på att höra av sig till medierna, starta namninsamlingar och Facebookgrupper, kontakta politikerna. Folk som tar heroin är inte så intresserade av det, men jag tog med deras röster också, var mycket på brukarföreningen i Slakthusområdet.

Alla måste få plats i Stockholm, vevar Christoffer Röstlund Jonsson upp sig.
– Vi kan inte fortsätta att bara knuffa bort alla de vi inte tycker passar in i vår perfekta bostadsrättsföreningsvärld. Stockholm är en så jävla spänd stad. Alla är så on edge hela tiden, ingen vill att någon annan ska finnas i närheten: ”Cykla inte här! Bygg inte en förskola här!” Det är som att ingen vill ge någon annan ett livsutrymme. För att citera Hitler.

Du är ofta rätt politisk, och tydligt åt vänster. Har det varit ett problem i yrkesrollen?
– Klart jag är fullt medveten om att public service är en stängd väg för mig. Där får man ju inte ens gilla vad man vill på Facebook. Samtidigt tycker jag inte att det syns i mitt jobb att jag är vänster i vissa åsikter, och det är just nu oerhört lätt att bli stämplad både som höger och vänster för att man tycker helt vanliga saker som inte var kontroversiella för femton år sedan.

Han trivs på Twitter. Det är snabbt, rappt, kort – och politiskt.
– Politiken har inte varit ett problem hittills, men jag kan mycket väl se att det blir ett problem. Men jag kan inte sluta. Jag är ju hårdrockspunkare från en politiskt radikal scen, uppvuxen i den. Där lindar man inte in saker. Jag är inte så diplomatisk av mig. Det ställer nog till mer problem i yrkeslivet, på en hierarkisk arbetsplats förstår jag inte att spela spelet som krävs för att ta sig uppåt. Jag är ganska dålig på att……

…… smöra för chefer?
– Ja. Jag förstår inte spelet, för jag kommer från en antihierarkisk, antiauktoritär subkultur där man inte respekterar auktoriteter på det viset. Det är på min minussida karriärmässigt.

Hårdrocksrötterna präglar också hans journalistik. Som Direktpress Söderortsreporter skrev Röstlund Jonsson ofta roligt och slängigt. Och i nomineringen till Årets tidskriftsjournalist lyftes det att han gärna ”blandar humor med gravallvar”. Det är musikbakgrunden som präglar, här med.
– Close-Up var ju ett hårrocksfanzine som blev en riktig tidning, där skrev folk helt gränslöst. Och jag är uppvuxen med brittiska hårdrocksbibeln Kerrang, som var oerhört gränslös i sitt språk och i sin journalistik. Det var en sorts gonzojournalistik, med reportrar som åkte ut med rockband och söp och tog knark med dem, språket blev därefter. Jag har bara tagit det med mig in i lokaljournalistiken, jag kan inte skriva på något annat sätt.

Men som lokalreporter blev det ett slags konstutövning att förvandla något så trist som ett nytt fartgupp till en text läsaren fattar och ”inte somnar av”.
– Kan du göra det är du hemma. Lokaljournalistik är mycket att sitta och läsa skittråkiga protokoll. Bygglovsansökningar! Jag vill förklara det på ett roligt sätt, och så jag själv tycker det är kul att läsa.

Finns en risk för att det blir för lättsamt?
– Absolut. Det är en jättefin gräns, som jag gått över ibland. Men alla ämnen är inte likadana. Om en avslagen bygglovsansökan kan man skriva klatschigt, men inte om ett mord. Det är en skillnad många unga journalister inte greppar. De kan göra ”Sedan hände det oväntade”-rubbar även om någon blir påkörd.

Christoffer Röstlund Jonsson har publicerat sig i ett kvartssekel nu. Om tio år, var är han då?
– Då är jag 53. Det är fan en sjuk ålder, även om jag gillar att bli gammal. Jag antar att jag gör samma sak som nu. Spelar bas i något punkband, skriver texter i någon tidning, köper nya skivor. Är förälder, håller på med mina krukväxter.

**

Christoffer Röstlund Jonsson
Ålder: 43 år
Familj: Dottern Olivia, 11 år, flickvän, mamma, exfru.
Bor: Bostadsrätt i Hägerstensåsen.
Bakgrund: Musikjournalist på Close-Up, vikarie på bl a Aftonbladet, Metro, Svenska Dagbladet, lokalreporter på Direktpress Stockholm, vikarie på Hem & Hyra våren 2020.
Aktuell: Dubbelnominerad till Tidskriftspriset. Ny redaktör på Magasinet ETC. Avslöjade i Dagens ETC ”kunga­kockens” sextrakasserier på Operakällaren.
Drivkraft: ”Nyfikenhet. Att inte fråga ’varför’ tycker jag är jättekonstigt. Det driver min flickvän och mina vänner till vansinne, jag vill alltid veta mer.”
Fritid: Spelar bas i bandet Exil, tränar kickboxning, krukväxter.

RÖSTLUND JONSSON OM …
… Magasinet ETC: ”Jag och chefredaktör­en Rebecka Bohlin är anställda för att ta magasinet in i framtiden och göra det relevant, ett magasin man snackar om. Ett Filter för ett rödgrönt mediehus.”

… grävande: ”Jag är otålig, att vänta på svar eller att få ut papper är inte min starka sida. Jag ringer folk. Det finns alltid någon som vill prata.”

… åsiktsjournalistik: ”Jag har sökt jobb på Aftonbladets ledarsida några gånger, de tyckte inte jag var bra nog. Förmodligen inte tillräckligt mycket sosse heller.”

PRISAD
Vann Tidskriftspriset 2019, med Årets granskning för ”Svarthandeln inifrån”, Hem & Hyra, tillsammans med Kristina Wahlgren och Anders Paulsson.

NOMINERAD
Var även nominerad till Årets journalist i Tidskriftspriset, med motiveringen: ”En mångsidig slitvarg som levererar både tunga avslöjanden och träffsäkra krönikor. Han blandar humor med gravallvar och rotar där andra slutat gräva. […].”