Tabloiderna snällare än TV
Sällan prövas pressetiken så hårt som när svåra olyckor som Estoniakatastrofen eller nu senast diskoteksbranden i Göteborg överrumplar oss. Att under närmast vidriga förhållanden fatta sekundsnabba beslut om bilder och intervjuer, är oerhört krävande även för den som hittat en egen, medveten hållning när det gäller yrkesetiken.
Sällan prövas pressetiken så hårt som när svåra olyckor som Estoniakatastrofen eller nu senast diskoteksbranden i Göteborg överrumplar oss. Att under närmast vidriga förhållanden fatta sekundsnabba beslut om bilder och intervjuer, är oerhört krävande även för den som hittat en egen, medveten hållning när det gäller yrkesetiken.
Men medan Estoniaolyckan förskräckte i det här avseendet, tycks det som om mediernas bevakning av branden klarat sig förbi de flesta fallgroparna. Till skillnad från katastrofforskaren Jörgen Lundälv, menar jag att framförallt pressen – inklusive tabloiderna – i stort sett hanterat de svåra avvägandena bra.
Förhoppningsvis är detta ett resultat av de pressetiska diskussioner som tidigare djupdykningar lett till, alltså att medvetenheten ökat bland såväl journalister som inom redaktionsledningarna. Mycket tyder på att det också är så.
”Hur snart och hur nära får TV tränga sig på? Hur mycket tål vi och
hur mycket kan vi exploatera dem som drabbats av katastrofen?”
Och frågan är om inte Göteborgsbranden till och med utgör ett trendbrott, på ett oväntat sätt. Medan hänsyn och etiska reflexioner fått tabloiderna att sortera bort många säljande, men integritetskränkande bilder, har både SVT och TV4 i snabbhetens tecken släppt igenom betydligt mer.
När dessutom ett gråtande barn, en chockad förälder eller förvirrad överlevande, blir så mycket starkare och mer påträngande i rörlig television, känns den diskussionen som den viktigaste att föra just nu. Hur snart och hur nära får TV tränga sig på? Hur mycket tål vi och hur mycket kan vi exploatera dem som drabbats av katastrofen?
Problemet tycks vara de ökade kraven på snabb och tät nyhetsförmedling. Att i en stressad direktsändning kunna välja bort det som plötsligt dyker upp eller sägs framför kameran, är givetvis näst intill omöjligt. Men när även det bandade materialet i ett pressat produktionsschema, inte hinner diskuteras, ökar givetvis risken att felaktiga beslut fattas.
Jag säger inte att det skett, för detta är min egen bevakning av TV-utbudet alltför tunt. Men med en nyhetstelevision av CNN-stuk ökar definitivt riskerna att också icke-kommersiella medier lägger sig i frontlinjen för vad som kan och bör publiceras, eller inte.
En ny situation, onekligen. Men är den önskvärd?
