Stor intervju med Erik Fichtelius:”Jag har inte gjort fel”

Någon borde ha informerat Aktuellt-chefen Helena Stålnert. Men annars anser inte Erik Fichtelius att det gjorts några fel i hanteringen av dokumentärprojektet med Göran Persson.

– Jag vet vad jag har gjort, varför jag gjort det och på vems uppdrag. På lång sikt är jag övertygad om att jag kommer att vinna både förståelse och respekt för det.

Vi vill inte att han ska ha de dubbla rollerna. Så svarade Sveriges Televisions VD Christina Jutterström i Ekots lördagsintervju på frågan om det lämpliga i att Erik Fichtelius dokumenterat Göran Perssons tid som statsminister, samtidigt som han varit Aktuellts inrikespolitiska kommentator och lett partiledarutfrågningarna i två valrörelser.

Med det uttalandet gjordes det tydligt att det inte längre är tal om en ”time out” för Fichtelius som kommentator, utan en betydligt mer permanent lösning. Först ska han bli chef för Sveriges Televisions nya satsning 24 Direkt, sedan ska han vara pappaledig. Han blir kvar på Nyheter och Fakta, men lämnar Aktuellt.

Men han tänker också fortsätta med Persson-dokumentären.

– Vi fortsätter på samma villkor som hittills. Det vore bara dumt att avbryta nu, berättar Erik Fichtelius, i denna långa intervju med Journalisten.

Och han tycker fortfarande inte att han har gjort fel – vare sig i hemlighållandet av Persson-intervjuerna eller i de dubbla rollerna.

Fichtelius-affären inleddes med Resumés avslöjande den 12 december av att det var Erik Fichtelius som var den journalist som sedan 1996 genomfört ett hemligt dokumentärprojekt om statsminister Göran Persson. Sedan dess har pådraget varit största tänkbara. Rekordet slogs sannolikt i Dagens Nyheter den 18 december, där Fichtelius-affären kommenterades på inte mindre än åtta ställen, från ledarsida och politikavdelning till kultursidor och Namn och Nytt. Ledarskribenter, politiska redaktörer, kåsörer och TV-krönikörer: alla hade de en åsikt om Erik Fichtelius.

Hur har uppmärksamheten påverkat dig?

– I grunden står jag trygg i min egen övertygelse om vad jag har gjort. Men det vore oärligt att säga att det inte varit jobbigt att hamna i fokus för något som kallas en affär och som bär mitt namn. Det är inget kul, det är det inte. Jag har fått min heder ifrågasatt. Det gör mig ledsen.

Journalister som hamnar i mediedrev brukar börja reflektera mycket kring sitt eget yrke. Har du också gjort det?

–Drev är ett missvisande ord. Mona Sahlins metafor var att hon blev överkörd av hundra små ångvältar. Den bilden har jag tidigare sagt att jag tycker den är klok. Det finns en stark tendens att alla rullar åt samma håll, något oreflekterat. Det gör det svårt för en liten ångvält i mitten att vända om och köra åt ett annat håll och ge en motbild. Det behövs en turboångvält för att klara det.

– Även i det här fallet har det rullat många ångvältar åt samma håll. Jag vill inte reflektera mer kring det, för det blir bara fånigt, men jag vidhåller min uppfattning att journalistiken har ett stort behov av ångvältar som åker åt andra håll än alla andra.

Anser du att det begåtts några övertramp i bevakningen av dig?

– Jag vill inte kalla det övertramp. Men jag är fascinerad av vad man förväntar sig för resultat av de arbetsmetoder som vissa använder sig av. Jag svarade jättelänge på alla frågor och försökte förklara hur jag tänkt. Alla som ringde ringde jag tillbaka till. Men så kom ett läge där tonläget blev så uppskruvat och personligt riktat mot mig att jag kände att det var dags för mina chefer att svara, så då hänvisade jag alla frågor till företagsledningen. Och då kommer de ändå hem till mig, från Aftonbladet och Expressen på kvällen och knackar på och säger att de har några personliga frågor. Samma reportrar som jag tidigare vänligen hänvisat till företagsledningen. Hur tänker de då? Vad förväntar de sig att jag ska svara? Sådant har det funnits anledning att fundera över.

Du nämnde när jag ringde dig härom dagen att Svenska Dagbladet förvanskat din debattartikel där i december. På vilket sätt?

– Den första meningen, att ”En journalist måste umgås med makten”, var inte min. Det är deras ord. Jag blev rädd när jag såg det där och tänkte att nu blir det en debatt om att jag tycker att man ska umgås med makten, när jag egentligen tycker tvärtom: att en journalist måste kunna samtala med makten, utan att det för den saken blir ett umgänge av privat natur. Jag kände…suck, får jag inte ens mina egna ord korrekt återgivna?

Håller du med Christina Jutterström om att den interna kritiken mot dig och projektet på Sveriges Television varit ”trist och skadlig”?

–Jag värderar inte vad mina kollegor har sagt. Jag vet vad jag har gjort, varför jag gjort det och på vems uppdrag. Jag är övertygad om att jag gjort något som är bra för SVT. Alla formellt viktiga chefer har varit fullt informerade om projektets uppläggning och villkor och utveckling och om det inte var problem förut kan det rimligtvis inte vara problem sedan heller.

– Jag tycker att det är viktigt att vi kan ha en civiliserad samtalston i kontakterna med politiker. Och då måste man till och med kunna dela bröd ibland. Vilket ju även min gode vän och kollega KG Bergström gör. Och det är ju ingen principiell skillnad att äta en smörgås eller att ha ett finare pålägg på brödet.

Det har funnits många anonyma källor inom SVT som uttalat sig om dig som person och journalist. Hur reagerar du på det?

– Om jag nu själv förfäktar principen att anonyma källor är viktiga och att en anonym källa måste försvaras, så måste jag ju göra det även om det är kollegor som talar illa om en annan kollega. Så det kan jag rimligtvis inte ha någon synpunkt om. Men visst, kritik uppskattar man mest om den kommer öga mot öga, om det är från en kollega.

– Däremot blir det lite gulligt när Expressen av ”källor i TV-huset” erfar vad de här banden innehåller. Ingen har nämligen sett dem! Inte ens jag har sett dem! Några gånger, då jag använt material som varit av nyhetskaraktär, har jag tittat igenom delar och fört anteckningar, för att kunna använda mig av det. Men jag har på sin höjd sett på en tiondel av materialet. Det är inlåst i ett kassaskåp på Sveriges Television

Som bara du har nyckeln till?

– Jag kommer inte in i rummet utan att någon annan släpper in mig, men ingen kommer in i kassaskåpet utan att jag öppnar det. Så det finns dubbla hänglås på det.

Hur reagerade du när Göran Persson i Dagens Nyheter den 21 september avslöjade att det fanns 50, kanske 100 timmar inspelat videomaterial hos en forskare/journalist?

–Jag blev förvånad och lite undrande. Avser han vårt projekt eller avser han något annat? Kan han verkligen mena vårt projekt? Han har ju ett annat projekt också. När han talar på VU (socialdemokraternas verkställande utskott/red anm) så inleder han alltid med att ge en bild av det politiska läget och det stenograferas eller spelas in. Och det är ett omfattande material.

– Men jag insåg ju till slut att det här skulle kunna leda till en massa frågor.

Du blev kort därefter tillfrågad av flera olika reportrar om du var den hemlige journalisten/forskaren. Blev du förvånad att det sedan dröjde mer än två månader innan avslöjandet publicerades?

– Nej. Det mest förvånande är väl att vi lyckades hålla projektet hemligt på en redaktion i sex och ett halvt år? Det är ganska fantastiskt. Att det sedan kom ut på det här sättet, efter Perssons uttalanden, det är fullt begripligt.

Ni hade ju, enligt det avtal du offentliggjort, en överenskommelse om ”största möjliga sekretess”. Blev du inte förbannad över att statsministern bröt den sekretessen?

– Det är väl klart att det var oförsiktigt av honom. Det var ju det som satte igång en spekulationsvåg.

Du har, i olika sammanhang efter avslöjandet, antytt att det är tveksamt att journalister försökt efterforska dina källor. Hur resonerar du då?

– Njae, jag gör inte den värderingen. Men jag tycker att det är komplicerat när journalister efterforskar varandras källor. Jag tycker att svaret man måste ge till en kollega som efterforskar ens källa är självklart, nämligen ett förnekande.

Enligt vad Göran Persson sade i Ekots lördagsintervju den 21 december ringde du upp honom samma dag som Resumé publicerade sin första artikel och meddelade att du skulle berätta om avtalet er emellan. Vad var hans reaktion då?

– Du gör som du vill, sade han. Han hade inga synpunkter. Den här överenskommelsen oss emellan är det ju jag som har formulerat. Det var jag som tog initiativet och det är mina krav. Han har accepterat mina villkor. Han var skeptisk till att ställa upp, men när han väl bestämt sig har han varit mycket noga med att inte själv formulera ett enda krav.

Varför var han skeptisk?

– Det var ju ovanligt, som projekt. Varför skulle han ställa upp på det? Men jag tror han blev nyfiken av det något vågade i projektet. Jag tror att han tyckte att det var lite häftigt. Så efter visst funderande och sedan jag formulerat det här regelverket för förutsättningarna sade han ja.

Hur tänkte du när du formulerade ert avtal?

– Den viktigaste punkten för mig var att allt som sades skulle jag omedelbart kunna använda. Annars skulle projektet inte kunna göras. Och därmed var det samma sorts källöverenskommelse som jag har arbetat med ända sedan jag var polisreporter på Upsala Nya Tidning innan jag fyllt 20. Det är den arbetsmetod de flesta reportrar har. Och för projektet, när man ser på det längre fram, kan det naturligtvis också vara dess historiska svaghet: att det är mycket som han valt att inte berätta för mig, eftersom han visste att jag skulle föra det vidare, men utan hänvisning till honom som källa.

Det har förts fram misstankar om att avtalet är en efterhandskonstruktion: att det skrevs ihop efter Resumés avslöjande.

– Ja, jag har hört det också.

Kan du bevisa motsatsen – att avtalet verkligen skrevs våren 1996?

– Nej, det kan jag inte. Ur min synpunkt var det ett muntligt avtal. Det var ett förtroendeavtal mellan en källa och en reporter. Ett gentlemen’s agreement. Jag jobbar så att jag skriver ner punkter för mig själv och sedan drar jag dem för källan. Det var inget avtal som skrevs under, utan en muntlig överenskommelse, baserad på några stolpar jag hade med mig.

Vad har intervjuerna haft för karaktär?

– Det har tagit lite tid för intervjuerna eller samtalet att hitta sin form. De har blivit bättre med åren. Han var väl lite försiktig till en början och har berättat mer om de stora dragen efterhand. Ju mer jag lärt mig, eller haft anledning att fundera över Sawatskys intervjumetodik, desto mer har jag väl också ställt frågor mer i en öppen form. Det är inga konfrontationsintervjuer, men det är kritiska frågor.

Hur fick du den första idén till projektet?

– Jag är arkivbög. Jag anser att vi som public service-företag har, eller borde ha, en stor dokumentatorisk uppgift. Men samtidigt återanvänder vi alla band, eftersom det ska sparas pengar. Vi plockar ut det vi behöver för nyhetssnuttarna och sedan steker vi banden. Det tycker jag är ett historiskt problem.

– Det där gick jag länge och funderade på – och utverkade så småningom att vi skulle börja spara mer dokumentation av politiker. Först sparade jag själv, helt osystematiskt. Jag har fyra flyttkartonger fulla med eget originalmaterial, från 1993 och framåt. Alla tal i Almedalen 1994, i sin helhet, och så. Sedan när Persson blev statsminister, eller strax innan, kom jag på att vi kanske skulla spara intervjuer också. Och ur det föddes det här.

Men det är väl en rätt stor skillnad på att spara material och på att göra hemliga intervjuer?

– Så här är det: och nu måste vi gå till botten med det här. Hur jobbar man som reporter? Jo, för att förstå vad som händer måste man föra samtal med aktörerna. Med beslut är det ju så att ofta väger det över, så att det är 55 procent som talar för och 45 mot. Men när en politiker väl bestämt sig för att vara för, då blir argumentationen 100 procent för, som Erlander sade. Och då försvinner de andra 45 procenten. Svenska Dagbladets ledarsida formulerade det där väldigt bra: att det här projektet var ett försök att ”redovisa hur makten tänkte medan den tänkte, innan minnet svek och började läggas till rätta för att passa officiell historierevisionism”. Precis så tänkte jag, även om jag inte formulerade det lika elegant som Mats Johansson.

– Som reporter för man ju hela tiden bakgrundssamtal, med politiker och tjänsteman, just för att förstå de här sammanhangen. Och då slog det mig att detta borde även tittarna kunna ta del av. Så, fan, man kanske skulle banda de här samtalen? Och så föreslog jag det för Persson.

Så du ser inte samtalen i sig som något extraordinärt?

– Jag har fört liknande samtal med så gott som alla ledande politiker i Sverige, från vänster till höger. Och inte bara politiker. När jag skulle börja bevaka politik, 1993, gjorde jag en lista på över 100 personer som jag skulle kontakta och prata med, just för att få den här förståelsen av vad som är det viktiga att rapportera. Och det har jag gjort. På precis de här villkoren. Det hjälpte mig att förstå. Så den attityden till politiker och beslutsfattare har jag alltid haft.

– Carl Bildt kallade ju det här för ett megafonavtal. Då glömmer han att jag hade exakt ett sådant megafonavtal med hans statsrådsberedning. Inte med honom personligen, men när jag blev politisk reporter 1993 gjorde jag upp med en av Bildts närmaste medarbetare att jag skulle kunna ringa honom och fråga precis så där: voffo gör ni på detta viset? Och det är ju alldels självklart att Bildt använde detta om han ville föra ut något synsätt eller något perspektiv till mig, precis som han nu anklagar Persson för att ha gjort.

Var även den uppgörelsen reglerad i ett avtal?

– Nej, det var den inte. Men det var en tydlig överenskommelse: jag talar med dig, jag ska inte citera dig, men jag kan använda allt du säger, på ett sätt så att källan inte kan hänföras till dig. Tydligt och klart. Och detta gjorde personen i fråga naturligtvis inte utan att först ha förankrat det hos Carl Bildt.

Om vi återgår till avtalet med Persson: varför var det så viktigt att ange att projektet skulle ske under ”största möjliga sekretess”?

– Därför att jag såg det som en förlängning på en källkontakt. Hur hanterar man en källa? Man håller tyst! En reporter berättar inte, inte ens för en ansvarig utgivare, vem källan är. Detta har varit det bärande för mig i det här projektet. Här hanterar jag en källa. Han har berättat saker för mig som jag kontinuerligt använt mig av i min rapportering, jämte andra källor. Får jag frågor om den källan måste jag neka. Det är, som jag skriver i min bok, ”en försvarbar lögn”.

– Det andra skälet är inte så ideologiskt betingat, utan mer en fråga om rutiner. Detta är ett framtidsprojekt. Hur hanterar vi framtida möjliga dokumentärer? Jo, man håller det internt. Och då ska bara de nödvändiga befattningshavarna känna till det. I det här fallet min chef på Aktuellt, Stig Fredrikson. ”Bra projekt” säger han, ”men det rör mer än Aktuellt. Du måste tala med Ingvar.”. Så jag talar med Ingvar Bengtsson, chef på Nyheter och fakta. ”Bra projekt”, säger han. Villkoren med Persson går jag igenom med bägge två. Sedan slutar Ingvar Bengtsson. Eva Hamilton efterträder honom. Hon är den operativa chefen och den som beviljar medel. Så då berättar jag för henne: ”Bra, vi fortsätter”. Det är de som har vetat om det.

Men inte Helena Stålnert, som i dag är ansvarig utgivare på Aktuellt?

– Hon borde också ha informerats. Utav mig, utav Eva Hamilton eller utav Stig Fredrikson. Skälet till att jag inte gjorde det var att jag, när hon började, inte var anställd av Aktuellt. Det var jag på Stig Fredrikssons tid, men sedan har det omorganiserats, så att jag är anställd av nyhetsdesken på NoF. Så min chef i linjen är Eva Hamilton. I linjen är inte Helena min chef. Därför tänkte jag fel och informerade inte henne, trots att hon är ansvarig utgivare. Men någon av oss tre borde, naturligtvis, ha informerat Helena.

Men, återigen, avseende sekretessen: varför räckte det inte med den definition du själv anger i din bok av vad som är ett bakgrundssamtal, det vill säga att allt kan användas under förutsättning att källan inte röjs? Den är ju, i sig, sekretessgrundande?

– Ja. Visst. Men jag säger där också: gör en tydlig överenskommelse. Jag har lärt mig det av livet: var övertydlig. Detta ska hållas hemligt, av båda parter. Om vi berättat för fler hade det aldrig gått att hålla projektet hemligt så länge.

Hade inte projektet gått att göra helt öppet, det vill säga att det var offentligt känt?

– Ja, projektet hade gått att göra. Men hur skulle jag då hanterat källskyddsproblematiken. Då hade alla undrat: jaha, är det här en del av det projektet eller inte.

Vilket ju är precis vad folk undrar i dag.

– Ja. Men Persson är ju bara en av mina källor. Inte den enda. Jag måste ju balansera detta: vilken tendens har källan statsministern? Det är klart att han har tendens att försköna allt vad regeringen gör. Det får jag väga in. När han haft uppgifter som gått att kontrollera på annat håll har jag naturligtvis dubbelkollat det innan jag använt det i nyhetsrapporteringen – och i några fall har jag avstått att använda uppgifterna, för att det har motsagts av andra källor.

Funderade du någonsin över projektets förenlighet med din roll som politisk kommentator?

(djup suck)

– Ja.

(lång paus)

– Problemet består i så fall i omfattningen. Den här källan får inte bli för dominerande. Det måste hela tiden finnas ett inflöde från annat håll. Risken, som jag varit väldigt medveten om, är att om man talar för mycket med en person så kan man tendera att få en extra stor förståelse för den personens resonemang. Om min strävan är att förstå bättre och en källa ofta och vältaligt för fram sin bild, då finns risken att man börjar tycka att ”oj, det där låter ju väldigt klokt och förnuftigt”.

Är det detta du syftar på när du, i din debattartikel, skriver att du kom ”farligt nära” statsministern?

– Ja, det är precis det. Risken är att jag får för stor förståelse för vad han säger. Men det har jag varit extremt medveten om. Och vore det så att jag fått en tendens, så borde det ju på något sätt ha märkts. Allt jag gör är ju föremål för bedömning av en stor publik. Varje inslag har kunnat bedömas av Granskningsnämnden. Flera av dem har också anmälts. Inget har fällts.

– Genom de samtal jag fört med Persson – och med andra politiker – har jag fått en djupare förståelse för politiken. Detta har jag förmedlat till mina tittare. Om jag på något sätt givit en systematisk felbild under de här åren så borde ju detta ha noterats av någon.

Du ångrar alltså inget?

– Nej, det gör jag inte. Men vi hade kunnat förklara det på ett annat sätt, när vi förstod att projektet skulle offentliggöras. Där var det två värdesystem som kolliderade: dels hur ett företag hanterar en informationskris, dels hur en journalist hanterar ett källskydd. Och jag drev källskyddet till sin spets, vilket lett till misstänkliggöranden och missuppfattningar om hela projektet.

Hur resonerade du inför uppdraget som ledare av partiledarintervjuerna 1998 och 2002. Funderade du någonsin över att det kunde vara olämpligt, med tanke på Persson-projektet?

– Nej, jag såg inte utfrågaruppdraget annorlunda än den vanliga journalistiska verksamheten. Och de som fattade beslut om att jag skulle leda utfrågningarna var ju, vid båda tillfällena, medvetna om projektet.

Efter din och Stina Lundbergs utfrågning av statsministern sade han att det var jättetrevligt. Efter TV4s utfrågning var statsministern och hans stab upprörda. Statsministern talade om politikerförakt, hans pressekreterare Jan Larsson tyckte att statsministern blivit ”misshandlad”. Var ni snällare mot statsministern än TV4?

– Ja, men det var vi mot alla partiledare. Vår tydligt uttalade avsikt var inte att nita någon, utan att föra ett politiskt samtal, där var och en fick tillfälle att presentera sin politik och inför väljarna förklara hur de tänkte. Analyserar man våra frågor så var de tydligt icke-konfrontatoriska till sin karaktär. Så visst var vi snällare än fyran. Och alla partiledare var jättenöjda.

Vems beslut var det att du skulle ta time out som politisk kommentator?

– Det var ett gemensamt beslut. Jag har inte gjort fel, men i det uppskruvade debattklimat som uppstått skulle det, rent praktiskt, bli omöjligt att låtsas som om inget har hänt. Så det var ett beslut som jag var delaktig i. Man måste ha respekt för den debatt som uppstått och låta den ha sin gång.

Många debattörer har hävdat att du inte kan komma tillbaka som kommentator så länge Persson sitter kvar. Hur ser du på det?

– Men vad är det jag har gjort? Jag har intervjuat statsministern några gånger om året, för att göra en dokumentär. Och det har folk fått till att jag ska bygga hans äreminne och skriva hans memoarer eller att vi ska ingå partnerskap och adoptera Stina Lundberg och allt vad som sagts. Vad vet folk om det? De har ju inte sett banden.

– Detta ifrågasättande, utan att folk sett materialet, är i grunden kränkande. Varför skulle jag helt plötsligt inte sköta mitt jobb? Skulle dokumentären vara ett äreminne kommer den naturligtvis inte att sändas. Men jag tror faktiskt inte att den blir det. Det kommer att vara ett intressant, unikt historiskt material om en sittande regeringschef i en för Europa viktig förändringsprocess, där han kontinuerligt gett sin syn på vad som har hänt.

Christina Jutterström och Leif Jakobsson skrev i sin debattartikel i DN att ”blotta misstanken om att han inte möter kraven på opartiskhet och saklighet undergräver hans möjlighet att som hittills hämta och förmedla information från hela spektrat av politiska partier”. Håller du med?

– Ja.

Vem är det som inte får misstänka de politiska journalisterna? Partier och debattörer ur olika politiska läger gör väl det hela tiden?

– Ja, men det här har fått en annan karaktär. Formuleringen som de använde kan man väl alltid diskutera, jag vet inte hur genomtänkt den var, men i det här fallet är omfattningen på misstänkliggörandet sådant att man måste dra de här slutsatserna av det.

Kommer det att bli en bra dokumentär?

– Ja, det kommer att bli en bra dokumentär, eftersom du kommer att kunna följa en process. Men det kommer inte att vara några himlastormande avslöjanden. Det är inte den sortens journalistik.

Hur har ni planerat fortsättningen?

– Vi har inte planerat något i detalj. Men vi ska fortsätta på samma villkor som hittills. Jag intervjuar honom, materialet sänds först när han slutat – och eventuella nyheter förmedlas till våra tittare under hand.

Till 24 Direkts tittare eller till Aktuellts tittare?

– Till SVT Nyheters tittare.

Har förtroendet för SVT skadats av affären och dess efterspel?

– Det är svårt att bedöma. Vad som kommit fram är ju mest gamla politiska stridslinjer och försök att misstänkliggöra public service. Men det är ju ingen debatt som för saken framåt.

Martin Jönsson

mj@sjf.se

FAKTA: Fichtelius nya jobb

Erik Fichtelius blir projektledare – eller ”arbetande chef” som han själv säger – för Sveriges Televisions 24 Direkt – en svensk motsvarighet, i mindre skala, till amerikanska C-Span och ett av SVT-ledningens åtta nyårslöften. Sändningarna inleds den 24 februari.

Redan till förra årsskiftet lade Erik Fichtelius fram ett förslag till SVT-ledningen om att satsa på en motsvarighet till den amerikanska kanalen C-Span, som sänder i tre olika kanaler från senaten, kongressen, utskottsförhör, presskonferenser och annat.

Under hösten har Erik Fichtelius utrett projektet, som gått under arbetsnamnet SVT Politik, men som nu döpts till 24 Direkt. I förra veckan avslutades MBL-förhandlingarna kring projektet, som ska inledas den 24 februari. Minst fyra timmar om dagen ska det sändas från riksdagen, debatter, seminarier och presskonferenser. Sändningarna ska sammanfattas i ett program varje vardag 18.15-19. Erik Fichtelius ska bland annat göra intervjuer och presentationer.

– Det känns mycket bra. Det är roligt att Sverige blir det första europeiska land som gör en motsvarighet till C-Span. Tiden är mogen för det, framför allt teknologiskt, genom att vi har den digitala distributionstekniken och fler kanaler och genom att produktionen blivit så mycket billigare. Vi kan med digital produktionsteknik producera mycket billigare i dag än för bara två år sedan, säger Erik Fichtelius.

Tanken med projektet är enligt Fichtelius att komplettera journalistiken och ”förstärka den demokratiska dialogen”.

– Det är något som jag argumenterat för ända sedan ekochefstiden. Det pågår ett samtal i samhället som vi journalister tar del av – i riksdagen, på seminarier, presskonferenser, som allmänheten väldigt lite får ta del av. Så det är ett demokratiprojekt.