Niklas Maupoix fick Stora fotopriset

Han är nära sina motiv på mer än ett sätt och ägnar mer tid åt att lära känna personerna än att fotografera dem. En metod som gjorde Niklas Maupoix till den första vinnaren av Pressens Bilds stora fotopris.

Priset, på 100 000 kr, fick 27-årige Niklas Maupoix främst för en kollektion med bilder på skateboardåkare och en på narkomanen Magnus.

– Jag har åkt skateboard i hela mitt liv och rört mig i miljöer där jag blivit polare med människor som står lite vid sidan av samhället, narkomaner och fyllon på parkbänkarna. Jag gillar den miljön och att lyssna på de människorna. Det är också därför jag sökt mig dit med kameran, säger Niklas Maupoix.

– Jag är nyfiken på människor som inte kommer till tals i debatten. Hade jag inte blivit fotograf så hade jag antagligen blivit socialsekreterare eller hjälparbetare.

Det är första gången Pressens Bilds Stora fotopris delas ut. Priset ska gå till en ”fotograf som i huvudsak skildrat det svenska samhället på ett sätt som tagit tillvara god traditionell bildjournalistik eller till den som på ett ungt och nyskapande sätt bidrar till att utveckla svensk dokumentärfotografi”.

Niklas Maupoix fick priset med motiveringen: ”För fotografisk precision med bilder som rymmer stor närhet, djup inlevelse och starkt engagemang. Fotografens distanslösa närvaro släpper in oss i miljöer som annars är slutna. Ur varje bild tränger starka känslor fram, en följd av ett gränslöst förtroende mellan fotograf och motiv.”

– Jag är helt överväldigad över priset, säger Niklas Maupoix efter prisutdelningen på Galleri Kontrast i Stockholm. Jag trodde aldrig att jag skulle ha en chans att få det. Men det är roligt att det finns plats för undersökande fotografi eftersom det är ett område som annars försummats.

1997 fick Niklas jobb som fotograf på Göteborgs-Posten efter vikariat där och på Arbetet Nyheterna, Göteborgs-Tidningen och Expressen. Samma år påbörjade han ett projekt på sin fritid där han följde nio skateboardåkare under ett års tid.

– Det är ett jobb som säkert hade gått att göra utan att jag själv åkt skateboard. Men då hade jag antagligen inte kommit på idén att följa dem med kameran. Det är lätt att bli hemmablind och inte se vad som finns runt omkring en i vardagen, tycker han.

Niklas senaste projekt – som också fanns med bland de bilder som prisjuryn bedömde – handlar om heroinmissbrukaren Magnus som han följt under 15 månader.

– Jag ville skildra någon som kom ut till vardagen efter att ha suttit på anstalt. Det är en idé jag haft en längre tid men tidigare har det spruckit på att folk har hoppat av.

Det viktigaste för Niklas är att skapa förtroende mellan honom själv och dem han ska skildra. Han använder mer tid till det än till att fotografera. Men när han närmade sig narkomanen Magnus ställde han också krav på att han skulle få fotografera allt han ville oavsett vad som hände. Och Magnus ställde upp för att han såg Niklas projekt som en morot i kampen för sitt liv.

– Jag blev en slags självvald anhörig till honom. Samtidigt stod jag alltid lite vid sidan av. Det han inte kunde berätta för sina andra släktingar kunde han berätta för mig.

Men arbetet har varit psykiskt jobbigt.

– Ibland visste jag inte om jag skulle klara det. Det hände så mycket otrevligt, då jag inte kunde ta fram kameran. När jag hade det som svårast ringde jag till fotografen Paul Hansen för att få stöd eftersom han har egna erfarenheter av besvärliga jobb.

I dag sitter Magnus på anstalt igen och fotoprojektet är avslutat.

– Men egentligen är både Magnus och skateboardåkarna livslånga projekt som jag aldrig kan släppa helt. Båda ligger nära mitt hjärta. Magnus har blivit min vän och jag har fortfarande kontakt med hans mamma. Arbetet med skateboardåkarna kommer jag att återuppta, även om förutsättningarna har förändrats. Nu har några av dem fått barn och de har styrt upp sin tillvaro. Men jag ska så småningom se vad som hänt med dem.

Något nytt konkret projekt har inte Niklas på gång.

– Jag har en jobblista där jag skriver upp sådant jag brinner för och som jag vill göra. Men vad det blir härnäst vet jag inte. Det är ju så att om man pratar för mycket på tidningen om att man ska göra något större jobb så måste man ju också göra bra ifrån sig.

– Att arbeta på GP är världens chans för mig att få visa mina bilder. Och jag är glad över det gensvar jag får från tidningen för mina projekt.

Qia Rindevall

Fotnot: Niklas Maupoix har prisbelönats vid flera tidigare tillfällen. 1998 vann han Nyhetsbildklassen i Årets bild, 1999 fick han tredje pris i Porträttklassen och år 2000 andra pris i Bildreportageklassen. I år har han vunnit första pris i Konstnärlig klass i Årets bild samt första pris i Featurebildklassen i Fujifilm Euro Press Photo Awards Sverige.