Mamman dömd på förhand i medierna

I morgon, den 20 mars, faller domen mot den 24-åriga kvinna som åtalats för dråpförsök av sin 3-årige son. Mycket tyder på att kvinnan frias. Däremot kan domen mot mediernas bevakning av fallet bli hård.

Måndagen den 21 januari rapporterade medierna om hur en 3-årig pojke mirakulöst räddats efter att ha ramlat mer än 25 meter från Alviksbron ner i det kalla vattnet. Åtta dagar senare tog historien en ny vändning, då pojkens mamma anhölls, misstänkt för mordförsök på sin son. Hon åtalades så småningom för dråpförsök.

När rättegången avslutades den 6 mars yrkade åklagaren Johnny Järlfelt att kvinnan skulle dömas till sex års fängelse, men att hon först borde genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Rätten beslutade dock att släppa henne fri, i väntan på domen, utan undersökning. Något som de flesta bedömare, inklusive åklagaren, tolkat som att kvinnan kommer att bli frikänd. Rätten går i så fall på kvinnans och hennes advokats linje: att det hela var en fruktansvärd olyckshändelse.

Det förvånar säkert en del som följt den oerhört omfattande mediebevakningen av fallet.

Jigenius: Frapperande osympatisk bild av mamman

Både Aftonbladet och Expressen har haft ett tiotal helsidor om fallet sedan mamman anhölls, med mycket detaljerade beskrivningar av mammans och hennes nye pojkväns privatliv och med stort uppslagna detaljer och teorier ur polisens och åklagarens undersökningar.

– Det samlade negativa utpekandet har givit ett starkt intryck av att hon är skyldig. Det har målats upp en frapperande osympatisk bild, säger Pär-Arne Jigenius, före detta Pressombudsman.

Publicistklubbens ordförande, Jan Guillou, är även han skarpt kritisk:

– Det hela är väldigt enkelt: journalisterna chansade på att det var mord. I så fall var det ett bra mord, ur kommersiellt publicistisk mening. Det var ett drama med stor försäljningspotential och den frestelsen blev för stor. Så alla körde och drog med varandra, varvid kvinnan i praktiken förlorade alla sina rättigheter. Frias hon borde hon kunna stämma en hel del tidningar för förtal.

Jan Guillou drev i fjol en kampanj för att de pressetiska reglerna skulle revideras. Den nuvarande 14e paragrafen, som lyder ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger”, borde skärpas betydligt. Guillous förslag till ny skrivning löd: ”Spekulera inte i skuldfrågan under pågående brottsutredning”.

Hans krav mötte starkt motstånd bland kriminaljournalister. Fem av dem svarade i en debattartikel i Dagens Nyheter att förslaget skulle göra det omöjligt att skriva om brott över huvud taget. Guillou fick inte heller stöd för förslaget i PKs styrelse. Men Jan Guillou anser att mediebevakningen av fallet med mamman och 3-åringen är ett starkt stöd för hans argumentation.

Guillou: “Kriminaljournalisterna springer som en gåsflock”

– Hela bevakningen är ett exempel enligt modell 1A på det jag försökt kritisera och reformera: att när det sker ett våldsbrott med frestande dramatik springer kriminaljournalisterna som en gåsflock utan broms.

– Med nuvarande pressetiska regler är det ju riskfritt för dem att spekulera vilt. Att skriva innan man vet räknas ju inte som något etiskt fel.

Det tydligaste exemplet på spekulation i skuldfrågan återfinns på Expressens förstasida den 2 februari, sedan mamman häktats. Rubriken på förstasidan är: Mamma blev kär i kroppsbyggare – tog anabola steroider och knuffade sitt barn från hög bro.

Ingenstans på sidan anges att det rör sig om teorier och misstankar. Istället återges skeendet som fakta. Och inte bara skeendet, utan även orsaken bakom.

Tidningen har vid andra tillfällen framfört andra teorier. Den 31 januari är rubriken: Kastade hon ner sin son som hämnd? Artikeln innehåller spekulationer om att kvinnan försökt döda sitt barn som hämnd för att hon förlorat en tvist med barnets pappa om var barnet skulle ha sin fasta bostad. Den 19 februari lanseras en tredje teori: Sambons terror fick mamman att vilja döda sonen. Polisen tror att kvinnan skulle begå självmord.

Den 27 februari skriver Expressen på nytt om fallet. Den här gången i samband med polisens videofilmade rekonstruktion på Alviksbron. Underrubriken till den två sidor långa artikeln är: Här visar mamman för polisen hur hennes son ”föll” över räcket.

Ordet ”föll” är satt inom citationstecken. Ingressen avslutas med orden: Ingen tror henne.

Även efter det att kvinnan släppts på fri fot väljer Expressen att hårdbevaka fallet. Söndagen den 10 mars publiceras en tre sidor lång artikel med rubriken: Vad hände på bron?

Artikeln specialgranskar mammans vittnesmål. Underrubriken sätter tonen: Hon såg ingen annan på bron – men alla andra såg henne.

I ingressen förutsätter tidningen att mamman blir friad och skriver att domstolen ”anser att det var en olycka”. Men trots detta ägnar tidningen alltså tre sidor åt att detaljgranska mammans vittnesmål och händelsförloppet. Förklaringen hittar man i ingressens reflektion: Tänk om den lille pojken har rätt? Tänk om domare och nämndemän har fel?

I texten anges det vidare att åklagaren ”såg chockad ut” vid beskedet om att mamman skulle försättas på fri fot.

Mammans privatliv exponerades stort

Mammans bakgrund och privatliv har också redogjorts för i extrem detalj av tidningarna. Hon påstås ha missbrukat anabola steroider och hennes pojkvän anklagas för att ha misshandlat henne och tvingat henne till abort, för att istället göra en bröstförstoring. Merparten av uppgifterna är hämtade från åtalet, men det sätt de slagits upp i medierna har fått många att reagera. Den 22 februari publicerar exempelvis Aftonbladet faksimil av dagboksanteckningar och brev från pojkvännen till kvinnan.

– Ingen verkar ha tänkt på hur det är för ett barn att få sin mamma beskriven på det här sättet, med de vilda spekulationer som varit om hennes relationer och mentala tillstånd. Det som skrivits finns ju kvar även när barnet blir äldre. Och det är ju en bild som grannar, släktingar, kompisars föräldrar och många andra tar del av. Vilket naturligtvis kommer att påverka barnet, säger Anders Nyman, psykolog på Rädda Barnen.

Han har reagerat starkt på det han ser som en ”parallell rättegång”, där medierna gör tydliga antaganden i skuldfrågan.

– Mamman är dömd på förhand i medierna. Ur både hennes och barnets perspektiv är det oacceptabelt.

Pär-Arne Jigenius reagerar särskilt på hur vissa tidningar”gett sig in i den pågående vårdnadstvisten”.

– Det är ytterst olämpligt.

Åtalet mot den 24-åriga kvinnan vilar huvudsakligen på 3-åringens berättelse i ett videofilmat förhör. Stora delar av detta samtal har återgivits i både Expressen och Aftonbladet. Även andra tidningar har refererat enstaka citat, med Aftonbladet/Expressen som källa.

Nyhetsprogram i TV visade förhöret med 3-åringen

Både SVTs regionnyheter ABC, TV3 Direkt, TV4 Nyheterna och SVTs Rapport visade den 4 mars utdrag ur videoförhöret. Pojken sitter på filmen i en soffa, bredvid en kvinnlig polis. Hans ansikte är maskerat, men rösten är äkta.

Jan Guillou är bestämd i sin uppfattning: videon borde inte användas i mediesammanhang över huvud taget.

– Barnvittnesmål har inget journalistiskt värde. De har bara sensationsvärde. Att visa eller referera ur videon är en hänsynslös exponering i strikt kommersiellt syfte.

Även Anders Nyman på Rädda Barnen är mycket kritisk:

– De som visar det här är ute på hal is. De tar en väldigt stor risk. Dels behöver pojken lugn och ro och ska inte göras till någon ”kändis”, som alla har åsikter om. Dels blir det helt förryckt att visa enstaka uttalanden på det här sättet. Vad barn säger bör alltid sättas i ett sammanhang. Det kan inte ryckas ut på det här sättet.

Att TV visar videofilmer med barns vittnesmål är ytterst ovanligt.

– Det har väl varit någon slags pressetisk överenskommelse som man har hållit sig till. Men som nu brutits, kommenterar Anders Nyman.

Nuvarande pressombudsmannen, Olle Stenholm, vill inte uttala sig om det här specifika fallet, eftersom det kan bli ett ärende i framtiden. Men han är generellt tveksam till att exponera barns vittnesmål på det här sättet. Detta trots att han själv medverkat till att visa ett liknande videofilmat förhör, i SVTs samhällsprogram Magasinet i början av 90-talet.

– Det handlade om en pappa som anklagades för att ha förgripit sig sexuellt på sin dotter. Skälet till att vi visade bandet, vilket för övrigt var med båda föräldrarnas samtycke, var att polisen på bandet ställde väldigt ledande frågor, berättar Olle Stenholm.

Efter Magasinet-reportaget lades så småningom förundersökningen mot pappan ner. Lämpligheten i att visa förhöret med dottern ifrågasattes aldrig. Ändå är Olle Stenholm så här i efterhand osäker på om de gjorde rätt som använde inslaget i reportaget.

– I dag skulle jag tänka lite extra: vad kunde det här innebära för barnet?

Men tidningarna har inte nöjt sig med att citera ur videoförhöret. De har också använt sig av andra- eller tredjehandsuppgifter om vad pojken sagt – eller kan ha sagt – till bland annat vårdpersonal på sjukhuset, pappan och pappans nya sambo.

Citat inte alls hämtat från 3-åringen

På Aftonbladets förstasida den 22 februari står det: ”Mamma slog mig och släppte mig i vattnet. Jag vill inte vara hos mamma mer”. Detta citat åtföljs av huvudrubriken: 3-årige pojkens egen berättelse om dramat på bron. Polisens förhör ord för ord. Men när man läser texten framgår det att citatet på förstasidan inte alls är hämtat från videoförhöret med pojken och att det dessutom är sammansatt av två olika citat i artikeln. Källangivelserna är mycket vaga: det talas bara om ”flera personer” och ”sköterskor”. Citatet ”jag vill inte vara hos mamma mer” ska pojken ha yttrat ”vid ett annat tillfälle”.

Några veckor tidigare, den 2 februari, var Aftonbladet ännu vagare i sin källhänvisning. Då skriver tidningen: Vid ett tillfälle strax efter att pojken kommit in på sjukhuset ska han ha sagt: Mamma är arg på mig, hon knuffade mig från bron.

Att pojken sagt saker som ”kastade” eller ”knuffade” finns det inga klara bevis för; det finns inte med i videofilmen. Ändå har en helsidesartikel i Expressen den 4 februari rubriken ”Mamma kastade mig i vattnet”. Detta citat har också återanvänts flitigt i andra tidningar, bland annat i Dagens Nyheter.

Fall där barn exponeras i medierna har blivit allt vanligare för PO/PON. Av de 50 ärenden som ledde till fällningar i nämnden under 2001 berörde 16, nära en tredjedel, personer under 18 år. I förordet till POs årsberättelse kommenterar Olle Stenholm det på följande sätt:

– Det innebär att alltför många redaktioner alltför sällan betänker hur lätt det är att skada barn i den journalistiska arbetsprocessen. Största redaktionella omtanke krävs när det gäller så försvarslösa individer.

“Att kränka barn på det här sättet är oförsvarligt”

Ett uttalande som Anders Nyman, Rädda Barnen, ställer sig helt bakom, när det gäller mediernas skildring av fallet på Alviksbron:

– En 3-årig pojke har hängts ut och använts i sensationsjournalistik. Man undrar hur pressetiken ser ut då. Barn är skyddslösa. Att kränka dem på det här sättet är oförsvarligt.

Martin Jönsson

mj@sjf.se

Expressens Otto Sjöberg erkänner:Förstasidan var ett misstag

Expressen erkänner att formuleringen på förstasidan den 2 februari var ett misstag.

– Det skulle naturligtvis ha stått ”misstänkt”. Det var slarv och det fanns ingen avsikt bakom formuleringen. Inne i tidningen framgick det dock klart att det rörde sig om en misstänkt person, säger Expressens chefredaktör Otto Sjöberg.

Att kvällstidningarna i övrigt skulle ha spekulerat i skuldfrågan håller varken Expressen eller Aftonbladet med om.

– Vi har endast redovisat med utgångspunkt från polisutredningen, säger Expressens nyhetschef Leif Brännström.

Niklas Silow, redaktionschef på Aftonbladet, påpekar att medier i Sverige har en tradition av att inte vänta med att skriva om en händelse tills dom fallit.

– Vi berättar från start så mycket vi vet och det tycker jag är rätt.

Både Expressen och Aftonbladet anser att bevakningen av dramat med treåringen har varit relevant. Det var en dramatisk nyhet om ett barn som på ett mirakulöst sätt överlevde ett fall på 27 meter från en bro ner i nollgradigt vatten. Att sedan mamman åtalades ökade medieintresset.

“Inget fel att beskriva mammans privatliv”

Kvällstidningarna ser inte något fel i att i detalj beskriva mammans privatliv och förhållandet med den nye pojkvännen.

– Jag tycker att det var relevant att ge en noggrann beskrivning av mamman för att ge en så grundlig bakgrund som möjligt till vad som hade hänt. Det gäller även pojkvännens brev till mamman. Det ger en bild av det förhållande mamman lever i, säger Niklas Silow.

Samma uppfattning har Leif Brännström:

– Vi publicerade detaljer om mammans bakgrund endast då de var relevanta för att förstå motivet. Jag ser inget fel i att göra det.

De båda kvällstidningarna och TV-kanaler har citerat från polisens videoförhör med 3-åringen där han säger att mamman släppte honom i vattnet.

Leif Brännström påpekar att åtalet till stor del byggde på pojkens berättelse och att det inte går att utelämna videoförhöret för att korrekt beskriva rättsprocessen. Tidningen gjorde bedömningen att en maskning av pojkens ansikte i videon var tillräcklig för att barnet inte skulle kunna identifieras utanför den krets av personer som redan känner den drabbade familjen.

– Polisens videoförhör var den starkaste bevispunkten i åklagarens åtal. Det är pojkens berättelse som ligger till grund för hela åtalet. Det vore konstigt om vi inte hade återgett vad pojken sade, säger Leif Brännström.

“3-åringens vittnesmål var bärande för hela åtalet”

Även Bengt Sundelin, ansvarig utgivare för ABC, anser att det var motiverat att visa videon med 3-åringen:

– Ja, eftersom hans vittnesmål var bärande för hela åtalet. För oss handlar det om att visa vad en treåring kan ge uttryck för. Däremot, om man ska vara efterklok, kanske vi inte borde ha visat pojken, även om hans ansikte var maskerat. Vi kanske bara skulle ha sänt ut rösten och visat en teckning istället.

Aftonbladet valde att inte publicera bilder från polisens förhörsvideo.

– Det handlar om ett litet barn som råkat ut för något svårt. Vi ansåg det olämpligt att visa bilder på pojken, även om de var maskerade, säger Niklas Silow.

PÄR JANSSON

pj@sjf.se