Lönsam, lille vän?
Journalistens främsta uppgift måste alltid vara att göra bra och angelägen journalistik. Inte att vara kostnadseffektiv.
Om vi skulle välja ett ”Ord i tiden” hämtat från vår egen bransch är ordet ganska givet: multijournalist. Av alla de trender som präglar Medie-Sverige 2002, från betalwebb till bolagsfusioner, är det multikanalspubliceringen och multijournalistiken som dyker upp i flest sammanhang, som modeord och mantra i en tid som allt fler sätter kris- framför.
bryt
Begreppet som sådant är naturligtvis inte nytt. Redan min far, lokalredaktören, var multijournalist, med Rolleiflex-kameran och anteckningsblocket i varsitt fack i kameraväskan. Nytt är däremot den snabba utbredningen av fenomenet, så att nu även storstadsjournalisterna i dagspressen vaknar upp och ser en multimurvel i spegeln. I Håkan Lindqvists reportage från det uppsägningsdrabbade GT konstaterar chefredaktören Elisabeth Bäck att ”alla får nya arbetsuppgifter”. Alla ska lära sig layout, alla ska kunna ta sina egna bilder, vid exempelvis enkäter.
bryt
På andra ställen går man ännu längre. På Östersunds-Posten pågår ett pilotprojekt där reportrarna även utrustas med digitala videokameror. Allt som en del i företagets övergång från tidning till mediehus, där journalisterna inte bara producerar tidning och webb, utan även webbradio, webb-TV och regional-TV. Liknande tongångar hörs från Sveriges Radio, där programdirektören Kerstin Brunnberg vill bygga upp särskilda ämnesredaktioner, som producerar material för fler radiokanaler än i dag, men även för webben och andra distributionsformer som mobiltelefoni. Brunnberg talar om mobiltelefoner som ”den ultimata digitalradion”. Istället för att tvinga publiken att köpa dyra DAB-mottagare ringer mobilen: ”Hej, det är Thomas Hempel med senaste nytt”. Jag förstår att radiocheferna hjular av glädje över sin påhittighet.
bryt
Men multikanal-distribution och multipla arbetsuppgifter faller alltid tillbaka på samma problem: risken för urvattning. Eller som journalisten och debattören John Pilger säger: ”multi competence turns out to be no real competence”. Det är kanske att hårdra, men Pilger har ändå en väldigt stor poäng: multijournalistik och fördjupning står i ett motsatsförhållande till varandra och när massproduktionen blir idealet ökar risken för att mer resurskrävande, tidsslukande uppdrag får svårare att hävda sig.
bryt
På GT ställer säkert alla upp på de nya kraven, av ren lojalitet. Men jag är inte så säker på att det är rätt väg att gå. Framför allt kan man inte fortsätta göra exakt samma produkt som tidigare, med allt färre anställda. Då är det bättre att vara drastisk i sin prioritering. Man kanske klarar sig utan enkäter?
Genom att acceptera allt tyngre lass finns en uppenbar risk att lojaliteten blir missriktad. Journalistens främsta uppgift måste alltid vara att göra bra och angelägen journalistik. Inte att vara kostnadseffektiv.
P.S. ”SVT har med några få undantag övergett alla journalistiska ambitioner för att istället agera hejaklacksledare”, skriver Jonas Arnesen i SvD (15/2) och anklagar TV-sporten för förskönande omskrivningar och obehaglig nationalism under OS i Salt Lake City. Visst. Flaggviftande, mygel och skitsnack har varit mångas paradgren detta OS, från arrangörer och domare till press och aktiva. Inget förbrödrar som att ha gemensamma fiender.
